Gitarr sô¤ljes, Takeharu Les Paul SÅLD
Jag var 21, han några år äldre, långt hår och bottenlösa blåa ögon. Jag nybliven singel, han inbiten ungkarl i en inrökt etta med golvet täckt av plektrum och kapsyler.
Jag blev våldsamt kär, föll pladask, för hans flinka fingrar på gitarrhalsen, för sena nätter dränkta i gammeldansk, och för de bottenlösa. Efter en massa om och men, med stormar, utlandsresor, dramatiska avslut, av sorg och lycka söndergråtna ögon, så vaknade jag upp en gång och vi var sambo. I en övernaturligt stor trea med parkettgolv, i södra delen av Svea Rike.
Det var en märklig upplevelse. Vi var så olika rakt in i benmärgen, hade så få saker gemensamt förutom den brännande kärleken mellan oss. Den räckte inte, kärleken. Ett mycket smärtsamt krasch senare var en flera års historia avslutad. Sedan dess gjordes trean om till ett kollektiv, och sedan byttes bort, mitt liv snurrade på och fylldes med total hedonism och oväntade vändningar, tog mig överallt i landet, i världen till och med. Nu, efter alla dessa år, då han vägrat att ha någon slags kontakt (vilket är förmodligen mycket bra) så har det lugnat ner sig, sjunkit in, slipats av tidens vågor, ärren på hjärtat är knappt synliga längre, det är täckt av nya blödande sår istället, tur har kommit och gått men lyckan har bestått.
Men något finns kvar. Jag minns den kvällen som om det vore igår. Satt på golvet i vardagsrummet, på <i>en smal madrass - vi hade ingen säng..."] och snackade. Jag skulle få en egen gura, och höll på med skisser för han skulle bygga en åt mig. Han frågade om jag kommit fram till något. Jag svarade att nä, för tillfället så ser alla skissar likadana ut eftersom jag fastnat vid Les Paul formen, det var överlägset snyggast.
Då reste han på sig och gick till studiorummet (klart att tredje rummet i huset blev en studio, ingen fråga om saken). Jag suckade och trodde att han skulle hämta <i>ännu en"] gitarrkatalog... Men istället landade en hard case i knät på mig. Jag tittade frågande på honom, han öppnade den - däri låg en strålande vacker Takeharu Les Paul, en av gitarrerna från hans samling. Den var min nu.
Det var den mest romantiska saken han har gjort för mig någonsin.
När det inte var vi längre, och han flyttade ut sina saker (jag stod inte ut med det hela så jag hyrde något litet och bensinstinkande och stack utomlands där jag stannade i en vecka, kedjerökte och dränkte allt i enorma mängder whisky för att stå ut med tillvaron) så frågade han mig om han skulle lämna gitarren eller ta med den. Efter att ha smärtsamt tvekat en bra stund har jag bestämt mig för att behålla den, eftersom jag hade inget annat att behålla från det förhållandet. Jag ångrar det inte en sekund.
Livet har slängt mig överallt möjligt, jag har befunnit mig på alla de skummaste ställena, jobbat som en idiot, festat som en idiot, dragit fulla hus på mina gigs, hamnat på intensiven, hos tatueraren och i slagsmål, dragit Sverige runt på min 1300cc, och garvat livet och döden i ansiktet. Men saken är så här. Jag har ledsnat, tröttnat och tagit ett beslut.
Jag sticker.
Ut på en jorden-runt resa, i en pytteliten båt. Det kommer att ta två, tre år, kanske mer, kanske jag aldrig kommer tillbaka. Jag säljer just nu allt jag har och äger för att inte svälta ihjäl någonstans i Venezuela, eller för att kunna köra reparationsarbeten på båten efter en storm i Polynesien. Allt ska bort, varje krona räknas, jag lämnar inget hemma - som sagt, jag kanske aldrig kommer hem. Jag har förresten inget hem heller snart, har skrivit över det på en annan.
Snart är det dags att packa båten. <b>Gitarren kommer inte få plats.</b> Jag kommer att ta med en gammal sliten acke, för att kunna spela på gatan och dra ihop lite cash, men inte denna. Däremot så är jag i desperat behov av pengar.
Ja, det gör ont att bli av med den.
Högstbjudande vinner.
Hard case ingår.
[:(]
The beat goes on and I´m so wrong