Som flera andra här är jag uppväxt med blues-rock och gitarrister som P Green, E Clapton, J Page, P Kossoff, D Allman och B Gibbons.
En gemensam nämnare i deras sound är PAF-mickar.

Oavsett allt prat om att PAF-mickar låter olika, att vissa är bra, medan andra dåliga, osv. så har de ett gemensamt speciellt sound som många gitarrister vill åt.
Förutsatt förstås att de inte är något uppenbart fel på mickarna...

Tyvärr har prisutvecklingen gjort gamla PAF:ar oåtkomliga för många. De kan idag kosta nånstans mellan 40 000 - 80 000 kr/st (oavsett om de har lång eller kort magnet).
Patent no mickar med kort magnet och "purple wire" låter som sena PAF:ar, men även de har blivit riktigt dyra (kan kosta mellan 20 000 - 40 000 kr/st).

För de som vill närma sig soundet och känslan från PAF:ar finns det billigare alternativ (t ex ThroBak SLE-101, Dave Stephens VINTAGE LAB HD och Wizz Premium Clone P.A.F.).
Med priser från 4400 kr - 7400 kr paret (plus ev. frakt, tull, etc.) är det klart billigare än originalen, men inte direkt jättebilligt. Man får en rätt fin gitarr för samma pengar idag....

Efter att ha testat PAF:ar från 1959-62 med lång respektive kort magnet, P90 från bl a 1957, Patent no med "purple wire" och dubbla svarta leads, Patent no med "orange wire" och dubbla svarta leads, Patent no med "red wire" och en vit respektive svart lead, tidiga och sena T-tops, samt Gibson Custombuckers, inbillar jag mig att följande subjektiva tankar kan vara av intresse för några här.

1) Custombuckers (de jag testat är från 2023) låter faktiskt ganska PAF-likt i stallposition. Bra bett, men både något mindre "ihåliga" och samtidigt mindre fulla/runda i soundet än en vintage PAF.
2) Tidiga T-tops 65/66) som mäter högre än vanligt (typ 7,7 - 8,1K) kan låta riktigt bra i stallposition, typ PAF-igt. Inte speciellt vanliga, men jag lyckades hitta ett par som jag tyvärr sålde med en SG.
3) Tidiga T-tops (65/66) som mäter lägre än vanligt (typ 7 - 7,2) kan låta riktigt bra i halsposition, typ PAF-igt. Kanske inte heller så vanliga, men går nog fortfarande att hitta.
4) Sena Patent no (mitten på 1964?) med "red poly wire" på PAF-bobbiner låter ungefär som tidiga Patent no, men går ibland att få lite billigare än tidiga dito...

Custombuckers är väl olika beroende på vilken gitarr de levereras med från Gibson.
Så att t.ex de som sitter på en viss CS Les Paul inte med nödvändighet har samma magneter som de som sitter på t.ex. en Rusty Anderson 335 special run, även om de heter Custombuckers på båda instrumenten.
Så beteckningen ”Custombuckers” lämnar - som benämningen antyder - utrymme för (custom-) variationer.

Så är det förstås..... Fast jag upplever att de har ett slags gemensamt grundljud, men point taken.
Här tänker jag på mainstream varianten. Dvs, de som sätts i vanliga custom shop gibson, som går att köpa separat, osv.
De jag gjort närmare jämförelser med är från en Goldtop 57' från 2019 och en 1959 ES-335 Reissue från 2023.

Tack för infon!

En hel del av vad man betalar för i Throbacks är ju att de har samma plast etc, saker som i alla fall jag inte tror påverkar ljudet märkbart. Dvs de vill vara hundra procent korrekta, ska inte gå att skilja från en gammal mik på ytan liksom ljudet.

Om jag skulle sätta mikarna i en relicad Les Paul är det förstås intressant med tidskorrekta mikar vad gäller utseendet, men annars är det ju ljudet som man vill åt.

Även de mikar du nämner Zoork, gamla Gibsonmikar från 60-talet är ju som du säger inte helt enkla att få tag på. Custombucker går förstås att köpa rakt av misstänker jag av de du nämnde.

Annars är frågan vad som finns som låter rätt men utan relic-grejen? Här är några som inte heller är gratis men ett snäpp ner i pris, Montys i England. https://www.montysguitars.com/collections/humbucker/products/montys-paf-pickup-set?variant=2454620225#shopify-product-reviews Någon som har erfarenheter av dem?

Mina Gibson Shawbuckers från 1980 är jag väldigt nöjd med, men jag har ju inte testat med riktiga PAFar i den gitarren. Även Shawbuckers har dragit iväg, ser de ligger på 4-5 tkr/styck i nätannonser.

Spännande läsning!
Har själv bara ägt en gitarr med PAF, 1959 ES335, och spelat på ett par burstar så jag har alldeles för lite i bagaget för att kunna ha en vettig åsikt.
Men oavsett så är det ju PAF-typen man vill ha utan att egentligen veta vad man ska leta efter….
För mig är det viktigaste, när allt annat är gjort på rätt sätt med hyfsat korrekta material, att micken är ovaxad. Med vax får man inte den där tonen som även tar upp vibrationer från kroppen. Svårt sätta ord på…

Tack själv för ditt inlägg. Har inte testat Montys, men hört gott om dem.
Beträffande T-tops ligger det ett par ute som mäter åt det håll jag nämnde: https://reverb.com/item/75565805-gibson ... 73-1970-s#
Det är rätt sena T-tops, men det funkade ju för J Page...

Tackar för inlägget,
Du, att ha ägt en 1959 ES335 med PAF och ha spelat på ett par burstar tycker jag kvalificerar för att kunna ha en vettig åsikt.
Som du är inne på är ovaxat en del i PAF-ljudet. Priset är alla tjut och pip kommer som ett brev på posten om man drar upp volymen på lite "gain'iga" stärkare.
Många gitarrister på 60-70 talet var dock duktiga på att placera sig rätt, jobba med volymen, etc. för att slippa det värsta tjutandet.

Borde väl påpekat att 335’an hade jag i början av 90-talet och burstarna var också runt den tiden.
Så vad kommer man ihåg mer än att det lät jävligt bra, plus den ohyggliga ”mojo” sådana gitarrer har.
Men jag vill gärna få tips om bra mickar i PAF genren utan att spränga banken…
Toneriders PAF kloner är bra och prisvärda men alltför vaxade, tycker de är minst lika bra som Classic 57.
Men då pratar vi om sisådär pickuper trots allt…

Throbaks pickuper har ingenting med relic att göra. De går förvisso att få med relic-kåpa men Throbaks tror jag nog de flesta använder för soundets skull. Det är iaf därför jag har dem i mina Les Paul.
Har aldrig haft problem med okontrollerbar rundgång, tvärtom är det lättare att få till önskvärd kontrollerbar rundgång med dem om man vill, än med många andra pickups.
Throbak gör ett stort nummer av att de är lindade med samma apparater - samma individer - som Gibson använde under 50-talet, och att de använder samma materialspecar, legeringar, tråd, underleverantörer etc.

’57 Classic nämndes i samband med vaxade pickups, kan för tydlighets skull vara värt att poängtera att de är rejält vaxade.

Jag kanske uttryckte mig slarvigt, men de gör som du säger en stor affär av att allt är precis som att de gjordes 1959. Och då passar de ju till en välgjord sliten nutida LP-kopia så att säga, med ljud och allt. Det jag tänker på är att det borde gå att göra mikar som är ljudmässigt trogna idealet, utan så mycket mojoprat.

Men de kanske inte säljer lika bra...

Det låter inte alls fel! Sedan, 17 tkr plus kanske mer, då är väl Throbaks ett budgetval?

Nu har jag själv inget som jag just idag ska sätta in några nya humbuckers i, men förhoppningsvis ska jag bygga mig en gitarr inom något år eller två. Och då är ju funderingar och efterforskningar en viktig och trevlig del av bygget.

Tack för info som sagt!

Någon som provat Lundgrens Heaven 57?
Jag är lite nyfiken på dessa till min Greco som idag har Screaming -82

Av de "true sounding paf" mickar jag lyssnat på nyligen, på you2b, har
Wizz stuckit ut. Alltså att jag tyckte de lät riktigt bra å i linje med min bild
av paf-ljudet. Men sen har jag hört clip med boutique-pafar jämte diverse
Duncans å Gibsons då jag inte hört nån skillnad att tala om.

Sammanlagt har jag själv spelat på en (1) gitarr med original paf:ar

Hur man tycker mickar låter är förstås subjektivt, likaså hur stor skillnad man verkligen hör i en mix.
Tycker dock flera klipp med t ex J Bonamassa när han spelar 59 Les Paul rakt in i gamla fenderstärkare ger en tydlig hint om vad det handlar om soundmässigt och vägledningsmässigt.

Om man nu ska dra ner till vad som är det viktigaste vad gäller nytillverkade PAF, om allt annat är rätt, är det enligt mig att de är ovaxade. Även billigare humbuckers som är mindre vaxade låter bättre än Duncans, eller Gibsons, varianter, vilka ju är rejält vaxade.
Andra synpunkter på vad som är av vikt, t ex kåpor?

Dessa PAF kloner har alnico 4 magneter och är ovaxade @ 7.4 och 8.2k.
Kostar inte skjortan och verkar få ganska bra betyg hos Thomann iaf. Någon som testat dem?

https://www.thomann.de/se/mojotone_59_c ... _set_n.htm

Som du nämnt är ovaxat en del i PAF soundet. Kåporna spelar också roll, men idag finns vettiga alternativ.
Andra saker som brukar nämnas är spolgeometri, dvs bobbinernas utformning, likaså metallblandning i slugs, skruvar mm.
Själv tror jag lindningstråden är en viktig faktor. Imperfektioner, som t ex varierande ledartjocklek och/eller lackskikt tror jag har betydelse för soundet. Ibland ser man också att en eller annan boutiquefirma lanserar produkter med "NOS wire".

Asymmetriskt lindade spolar är viktigt (är det vad som avses med spolgeometri?) liksom ett visst mått av scatterwinding.
Annars torde väl ovaxning vara viktigast, ja.

Asymmetriskt lindade spolar, dvs att en PAF's ena spole är maskinlindad till t ex 4,5K och den andra till t ex 3,5K är helt klart något som påverkar ljudet. Men med spolgeometri menade jag hur spolarna är gjutna/formen de får, vilket påverkar hur mycket tråd det går att linda på, hur tråden kan lägga sig på en spole, osv.

Intressant i sammanhanget är att ju mer olika en PAF's spolar lindats, desto mindre "humbucking" effekt. Man får mer brum, men ljudet blir mindre murrigt, och istället klarare, ihåligare eller vad man nu ska säga (vilket är vad många vill ha). Att det blev så här med PAF-mickar beror på att spolarna inledningsvis lindades på maskiner utan autostopp, så en spole kunde bli 3K, en annan 3,5K, em tredje 4K, osv. Personalen som monterade mickarna tog en hög spolar och ibland blev slutprodukten en humbucker med mer offset, ibland mindre. Men det innebär förstås också att PAF-mickar kan ha spolar som mäter rätt lika (jfr. t ex senare T-toppar). Seth Lower's originalidé var att reducera brum genom att ha hyfsat jämnt lindade spolar....

Inga PAF:ar är vad jag kallar "korslindade" (jfr. scatterwinding) i den meningen att en montör satt och lade på/ledde tråden med handen och styrde hur tråden byggde upp på spolen, utan PAF-spolar är maskinlindade. Korslindning är en gammal teknik inom transformatorindustrin. Nån upptäckte att om man undvek att lägga på tråden jämt och fint och "busade" till det lite, så gav det positiva spolegenskaper (lägre kapacitans). Det är även ett etablerat sätt att göra en humbucker ljusare, klarare, etc. Lite grovt: lägre kapacitans --> mindre "treble cut"

Att man knölade in den ganska grova startledningen på första varvet i de gamla PAFarna är väl också en grej som påverkar spolgeometrin.

https://www.youtube.com/watch?v=b4SEOpVOPlM

Intressant helt klart, tackar... och ja, det påverkar ofrånkomligen hur tråden bygger upp i spolen.
Som jag nämnt tror jag lindningstråden är en viktig faktor. Imperfektioner, som t ex varierande ledartjocklek och/eller lackskikt tror jag har betydelse för soundet.

Till Jon's resonemang bör tilläggas att Patent no mickar i allmänhet, i alla fall i mina öron, låter väldigt PAF-likt...

Så är det och detta medför också som sagt ”ett visst mått av scatterwinding”.

Om du ska passera Steninge nångång under våren, kan du ju hojta till. Vem vet, kanske dags att "byta lite riff" eller dra några ackord...

Och, japp lite scatterwinding blir det...

Mycket möjligt, på väg till och från Skåne, dit jag kör ibland.

Det som jag tror gör att de gamla mickarna låter lite annorlunda än nya med precis rätt material och lindningar är som med gamla utgångstrafos i förstärkare är att med tiden blir spänningarna runt tråden annorlunda med tiden. De finns en viss intern dragspänning (tension) på koppartråden. Den "anpassar sig med tiden. (De lät kanske lika när de gamla PAFarna var nya. Därför låter en omlindad mick annorlunda även om man lindar om den med sin gamla tråd... sedan tar det 50 år tills den låter som en gammal PAF igen.

plexi

Intressant tanke, helt ny för mig.
Kan tänka mig att om tråden/lindningen skulle bli "slackare" över tid, så skulle mikrofonin kunna öka/soundet ändras...

Teorin är inte att tråden blir stackare utan att den får mindre mer jämn spänning av tråden. Man lindar runt ett långsmalt ovalt objekt där drar det mer på tråden i hörnen. den sträcker på sig där med tiden anpassarsig och "metallminnet på tjockleken återgår till ursprungliga mer. Detta påverkar induktansen lokalt inom spolen samt de kapacitansegenskaper som en spole även har.

Så nya paf kloner borde enligt din teori låta som de gamla pafarna gjorde när de var nya? Låter de bättre och bättre med stigande ålder är ju då frågan? Om man vill åt ljudet från gamla inspelningar borde man alltså satsa på nya paf kloner? Nja, jag undrar jag...

Ja det är min teori att nya kloner låter som PAF-mikarna gjorde när de var nya mer eller mindre. Det finns viss variation i material också. Tex vi tillverkar "renare" koppartråd nu än förr (mindre mängd föroreningar) men jag tror inte det spelar lika stor roll.

plexi