Jo, jag vet att jag borde veta och fatta, och jag skäms... men mina två enda hjärnceller verkar motarbeta varandra just nu... [:I][V]

På många Marshall (och andra stärkare) är första glättningen kopplad som på nedanstående schema. Två seriekopplade kondingar på vardera 100 uF (egentligen är det ju, i och för sig, inte 100-my-kondingar utan två parallellkopplade 50 uF).
http://www.schematicheaven.com/marshallamps/jmp_super_bass_100w_1992.pdf

Nättrafons mittappning, som inte brukar finnas när det är brygglikriktare, är här istället kopplad till punkten mellan de två 100-my-kondingarna.

Hur stor blir den totala kapacitansen då? 100 uF eller 50 uF? I vanliga fall med två serikopplade 100-my-kondingar, skulle den ju blivit 50 uF, men kopplingen av nättrafons mittappning stökar till det i mitt lilla huvud... Jag vill tro att det blir totalt 100 uF, men... [:o)][B)]

Sven-Johan

<s>Jag tror också det blir 100uF[;)]</s>Jag ändrar mig,det blir fan 50uF totalt över spänningsmatningen eftersom centertappen inte är jordad.

Varför gör man så?

/Bengt

"Den som vill bli lycklig ska inte öka sina tillgångar, utan sänka sina anspråk"
- Platon

Jordreferensen för sekundären blir likriktarbryggans minussida. Centertappen mellan kondensatorerna ger bättre symmetri mellan ac-halvorna på sekundären. Den resulterande kapacitansen blir 50 mikrofarad.

Jag vill gärna ha och/eller upptäcka en riktig förklaring. Det verkar ju konstigt om Marshall körde totalt 100 uF (två parallellkopplade 50 uF) i 50-Wattarna och bara totalt 50 uF i 100-Wattarna. I min värld borde det snarare vara högre kapacitans i en stärkare med högre uteffekt...

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Man vill ju ofta att allt tekniskt skall ha en matematisk-logisk enkel och linjär uppenbar bergriplig förklaring i efterhand optimal skriven på rutat papper men ibland finns det ingen. Istället gör som man alltid gjort, tar vad man har och alltid haft, ändrar lite när det kommer någon annan teknik eller tekniker och Marshalls var knappast några rymd- eller raketingenjörer.

En del 100 watts JMP har ju 375:or i serie på ingången men säg med bara 50+50/500-voltsburkarna som utgångspunkt i någon sorts rationalitet att bara använda en enhetsburk och ett begränsat antal; elyter kostar plats och framför allt pengar och vi pratar ändå massproduktion. Så är antagligen den högre spänningståligheten av två seriekopplade mer intressant i 100 wattaren jämfört med den högre kapacitansen i 50 wattaren med 50+50 mfd paralellkopplat.

Marshalls 100-wattare ligger ju oftare närmare 500 volt än 400 och nätdelen är kraftigare i 100- jämfört med 50-wattaren. Spänningsfallet av de högre strömmarna i 100 wattaren är större och risken att gå över en spänningstålighet på 500 volt blir mer uppenbar.

...och här kommer vi ju in på ytterligare en aspekt som gör skillnad när man diskuterar 50W kontra 100W Marshall; varför låter de annorlunda.

Ursäkta sidospåret. [;)]

/Tom-Andrew
<hr noshade size="1"><font size="1">Låter det bra så är det antagligen bra...</font id="size1">

Om det nu är så att det blir 50 uF totalt i 100 Wattarna... Jag försöker förstå, men... ack nej...

Det verkar ju, i så fall, som en hel värld av försatåsigpåare inte heller fattar detta, eftersom i princip ingen tar upp detta som en av sakerna som gör ljudskillnader mellan 100 och 50 Wattarna...

Läste igår t.ex. vad Ken Fisher skrivit och han säger att de ökade kapacitansen på glättningen när man gick över från kondingar inne i chassit till att ha burkelyter ovanpå. Inte heller han fattar, i så fall...

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Jag förstår inte vad det är du inte förstår....????

Att förstärkaren som är "större" har mindre C, eller??

Som jag ser det, kan ett P&P steg drivas på rätt så dåligt filtrerad DC , enär de just jobbar i mottakt- då "förvinner" ripplet.

Jag tycker woodstocks förklaringar är riktiga:





men som vanligt har jag väl missuppfattat din fråga...

[:)]

b

Får nog ta och spiiiiiica detta i kväll.......[8D]

Om det blir totalt 50 uF eller 100 uF. [?]

Vid första anblicken tycker jag det, typ, är uppenbart att det blir 50 uF, men sedan har jag blivit osäker vad den där trafomittappningen gör egentligen. Någon har förklarat det som att den, kopplad så här, enbart är för att det ska falla lika mycket spänning över båda de seriekopplade kondingparen, men är det verkligen hela sanningen?

Om nu Marshall gjorde så för att spara kostnader, kan man ju fråga sig om en trafomittappning och att koppla den, är billigare än två simpla motstånd kopplade på kondingarna (som på kondingarna för skärmgallerglättningen enligt schemat)?

Dessutom har det ju skrivits spaltkilometer om vad som gör ljudskillnaden mellan fyra respektive två slutrör i för övrigt rätt lika stärkare. Man pratar om antalet rör och skillnader i transformatorer och sådant, men vad jag kan minnas brukar man inte påpeka att t.ex. 50 Watts Marshall har dubbelt så stor kapacitans på slutstegsglättningen mot vad 100-Wattarn har (om det nu är så). Min erfarenhet är att denna kapacitans påverkar ljudet en hel del! Är författarna till dessa spaltkilometer blinda och/eller okunniga, eller är det så att det blir 100 uF även i 100-Wattarna?

Jag känner mig, mer än vanligt, som en nolla, just nu...

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Okej jag spicade just det hela och den nätdelen med centertappen mellan två kondingar kan jag belasta med dubbla strömmen för samma rippelmängd som med en singel 50uF.
Alltså bör det vara 100uF som gäller eller hur?

Någon nolla är du verkligen inte. Jag kan verkligen förstå problemet att man känner så men jag har svårt att se det tekniska problemet just här.

Det måste bli 50 mfd oavsett vad du läst (vad folk tror och tycker om Marshall påverkar ju inte hur kondensatorer fungerar?) De två seriekopplade elektrolyterna fungerar precis som vanligt i förhållande till den likriktade spänningen och på centertappen har du ju bara ac som varken påverkar den effektiva kapacitansen eller fördelar dc lika över de båda seriekopplade kondensatorerna.

Det finns ju ingen logik alls, något standardrecept eller mönster i hur Marshall använt elektrolytkondensatorer. Snabb koll i en bok med scheman och tidiga Plexi 50 fram till -68 ungefär har bara en enkel 32:a som kapacitiv ingång, hundrawattare från runt samma tid med 2 x 100 mfd i serie paralellt med 2 x 32 i serie (med mittappen kopplad som i din 1992:a.)

Ja men min spice visar annorlunda och jag är benägen att tro på den. Någonting händer här. Varje fas får ju en egen konding samtidigt som de ligger P-P. Istället för att kondingarna ligger enbart P-P som annars.

Hmmmmm...

[?][:0][?][:0][?][:0][?]

Sven-Toan

Om man tänker så här. Om man istället skulle ta ut spänning mellan fas och mitttapp skulle vi få en plus och en minusspänning som vardera hade 100uF glättning eller hur. Om man sen slår ihop dessa istället och får en singel plusspänning dubbelt så stor är dessa inte fortfarande glättade med 100uF?

Jag har fått principen för den här kopplingen som jag ser den förklarad tidigare. Men det är möjligt att Sven Johan är något på spåret som visar motsatsen, allt är möjligt. Jag vill antagligen se allt som dc men det vi har är i så fall om spiceprogrammet stämmer sekundärens/växelspänningen halverad istället för den ena av kondensaorerna att arbeta mot[?]

Jag tycker nog att det finns ett mönster hur Marshall gjorde.

De allra första JTM45:orna (och eventuellt även JTM50) verkar ha haft enbart en 32 uF som första glättning.

Från, i alla fall 67-68 någon gång, verkar 50-Wattarna ha haft en parallellkopplad burkelyt på 2x32, 2x40 eller 2x50 uF här. Detta i alla fall t.o.m. 50 Watts JCM900:or. Alltså total 64 eller 80, men oftast 100 uF.

Möjligen hade de första 100-Wattarna någon annan lösning, men de verkar ganska tidigt ha haft lösningen vi här pratar om. Finns schema för "Type # 2" från 1967 som har fyra 32 uF i denna koppling. OM det skulle betyda 16 uF total kapacitans för första glättningen, verkar det lågt... FÖR lågt för en 100 Wattare...
(Det finns schema för andra, riktigt gammla 1959T och 1968 (PA) där det är sex 32 uF, men de stärkarna har inte brygglikriktare utan helvågslikriktare och konventinell serie/parallellkoppling för totalt 48 uF.

Flera, senare 100-Wattsmodeller, t.ex. 2203, 2210 och 2555, har bara en burkelyt här, med de båda 50 uF-delarna parallellkopplade. Totalt 100 uF.

Jag tolkar det som Marshall, från 1967 eller så, tänkte 100 uF som första glättning (eller huvudglättning, vad det nu heter), vare sig det var 50- eller 100-Wattare.

Antingen var Marshalls tekniker dummare än vad de borde... eller var de betydligt smartare än oss... [;)][}:)][:D] Jag VILL tro det senare... [;)]

Sven-Toan

Just så är det. Utan spice men med papper och penna: rita bryggan som två helvågslikriktare, den ena ger positiv den andra negativ likriktad spänning med trafons mittuttag som noll/jord. Flytta sedan noll/jord till den negativa likspänningsutgången så får du Marshalls likriktare. Oavsett var man ansluter noll/jord kan man ta ut den ström som endera likriktaren och kondensatorn tillåter.


Alex
http://www.tubewonder.com
http://www.youtube.com/olekelo - testkörning av en "hemlis"

Gulle Alex! [:X][:X][:X][:)][:)][:)]

Hade du skrattat färdigt åt oss andra noviser nu... [;)][:D]

Och, inte att förglömma: Gulle-Tubis... [:X]

Var det alltså "möjligt att Sven Johan är något på spåret som visar motsatsen"... [:I]

Jag bugar i respekt inför Marshalls tekniker som, på detta vis, fick till 100 uF med 1000 V DC-tålighet med bara två burkelektrolyter på vardera 2x50uF/500V!

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker

Jag tyckte bara ni skulle få pressa de små grå lite. Man lär sig inte mycket om lösningen till problemet serveras på ett silverfat direkt, eller hur?

Alex
http://www.tubewonder.com
http://www.youtube.com/olekelo - testkörning av en "hemlis"

Där ser man, jag ställde mig exakt samma fråga angående mitttappens placering och fick min bild ganska tydligt förklarad från annars ganska kvalificerat håll. Marshalls tekniker i början av 70-talet var säkert inga idioter. Däremot har ju bilden av vad som är realistiskt att använda varierat. Man hittar samma två x 100 mfd i serie men med halvvågslikriktare och mittappen på nättrafon jordad i Bassman 100 från samma tid som vi pratar om här ungefär.

Visst, men är man helt kockobengo (eller har kört fast) behöver man lite hjälp på traven... [;)][:D][:)][:X]

Och har man bara två små grå... och de motarbetar varandra... [:o)][:o)][:o)][;)]

Sven-Toan

Men Bassman 135 kör man med brygga och 2 x 220uF samt mittapp till punkten mellan kondingarna. Det betyder alltså att första glättning i den modellen är...220uF!? Inte 220+220 i serie = 110uF? Eller har jag inte fattat tråden alls?

http://www.ampwares.com/schematics/bassman_135.pdf

Hm, sneglar mot min Traynor Super Lead som har 100+100 i serie, men INTE mittapp till punkten mellan kondingarna. Den har då alltså bara 50uF som första glättning? Jäkla luring. Här måste nog meckas om.

Bra tråd.

/Gunnar

Som jag ser det har Fender, traditionellt sett, kört med en kapacitans på 35 - 50 uF som första glättning av B+ i de flesta stärkare.

Min uppfattning är att Fender och Marshall, i alla fall efter mitten av 60-talet, har sett detta med glättningen på lite olika sätt. Marshall har mycket högre kapacitans i alla steg. I Doyle's Marshallbok säger t.o.m. Ken Bran att en av skillnaderna, både tekniskt och ljudmässigt, mellan Fender och Marshall är just skillnaden i glättning. (Dagens förstärkare kanske har något annat, men jag pratar vintage...).

Sven-Johan
Rörförstärkartekniker