Här lagras inget på hyllan minsann. Först efter min betalning
plockade Alan Durham fram lödkolven.
Men nu är den äntligen i min ägo, det 398 ex:et av Zia Drive
sedan introduktionen för tre år sen.
Denna low-gain overdrive marknadsförs som "designed
for the rythm-guitarist" och saknar allt som en typisk
ts-pedal har: ingen mid-hump och oavsett läge är det nästan noll kompression.
Nu har jag spelat med den genom en transistor-Vox Pathfinder 15
och via min BF Bassman. Zia visar sig specialiserad på det jag
annars tycker ofta är svårt att få fram med overdrives,
nämligen trovärdigt rent-till-halvskitigt.
Klockan 9 på Gain är lika med clean boost,
sen ökar det, men <i>väldigt"] lite och långsamt.
Zia tightar till basen vartefter, men utan kompression -
svårt att förklara...
Vid full gain på Zia är det fortfarande tydlig strängseparation och
inte mer än de flesta fortfarande skulle kalla halvskitigt.
Skulle säga att hela spannet av gain ryms inom det som ges
upp till klockan 10-11 på t ex en Boss Blues Driver.
(fritt ur minnet)
Ljudet är svårt att beskriva, man vill liksom inte stänga av...
Det blir ett slags vox-skimmer oavsett förstärkare och mer
av både bas mellan och diskant. Det låter, i brist på bättre ord,
"musikaliskt" och mycket mer "förstärkare" än pedal.
Faktiskt låter min tele plötsligt som om den kopplats till
en musklig gammal Ampeg a la Stones tidigt 70-tal. Man
får lust att bara riffa på och riffa på...
"Midnight Rambler"-klippet här säger rätt mycket:
http://www.youtube.com/watch?v=UNLdjCLiRhM
Om man som jag inte har behov av den sustain / muddighet som
jag tycker pedaler av ts-typ ibland ger,
så är Zia Drive en utmärkt pedal
och då verkligen inte bara till komp.
Alan Durham gillar inte true bypass säger han, buffern är utmärkt så inte mig emot.
Totalkostnad sedan svenska staten tagit sitt av min lilla importaffär:
två laxar. Men det var det värt!