https://youtu.be/H3M-91tsvEo?si=rkr_Z40MgjpvuAXV
Denna skulle jag kunna leva med.

Riktigt fin! Lär väl kosta därefter…

Är det bara jag som tycker mig höra en antydan till svensk accent i hans engelska!

2995 US$

ja, såg nu att den kostar 35 på Thomann. Vet inte om det ens är mycket för en förstärkare idag. Jag hänger inte alls med i prisutvecklingen för gitarrer och förstärkare längre sedan efter pandemin.

Alltså, det känns ju på pappret som den kompletta förstärkaren i mina ögon. Jag hade nog inte behövt några pedaler alls om man hade tillgång till det reverbet och tremolot. Sedan kanske en 70 watts röris kanske inte den mest mångsidiga stärkaren att ha med sig. Inte på mindre klubbspelningar eller en replokal iallafall.

Jag har en liknande variant med flera av de sakerna, fast den har jag moddat själv tillsammans med vännerna på Rörplanket. Jag började 1983 med det projektet, och anser mig nu vara ganska klar... Det är en Fender Dual Shovman från -76.

Vibratot som White har och jag har är ett så kallat biasmodulerande, som får en sinuskurva på modulationen,inte en halv sinuskurva som det vanliga Fendervibratot har, därav det mer musikaliska ljudet.

Reverbet har jag ungefär samma drivenhet som i ett fristående, men inte tonkontroller på. Reverbtanken är en trefjädersreverb, vilket är en jätteskillnad jämfört med den vanliga. Två Dwellkontroller, en till Normalkanalen, som är helt ren utan Mastervolym och en till Vibratokanalen, som är distkanal och ombyggd till att till stora delar vara en Fender Bassman från 59-60, 5F6-A. Det är den som Marshall sedan kopierade.

Den kanalen har jag normalt volymen på 6,5 ungefär, blir ett runt halvdistat ljud då, perfekt för blues etc.

På den kanalen har jag kopplat olika drivsteg före Bassmannen, dvs som Drive på Whites variant. Det är tre olika som kan växlas över med ett tramp, precis som på pedaler.
En "Mesa" som jag kallar den, och då pratar vi urgammal Mesa, ett extra rör före
En "Marshall", har en klart Marshallaktig komponentuppsättning men inte fullt lika bright, också ett extra rör.
Och slutligen Hi Gain, som är de två rörstegen ovan i serie, med Marshallaktigt sound.

Dvs fyra olika distljud som kan växlas över med ett tramp. Mellan rent och dist är det också ett tramp, som oavsett valt dist växlar direkt till rent/distat.
Det finns flera olika switchar som kan användas för att få mer/annorlunda dist, men de brukar inte vara på.

Grejen är att ställa gain på mitten ungefär, hellre fler steg än mer kräm på färre steg.

Jag växlar kanal med en A/B-box i det gamla hembyggda pedalbordet från cirka 1976. Styr en massa saker i förstärkaren med det, de olika distljuden etc.

Så visst går det att få till en förstärkare som kan en massa saker.

Opraktiskt ja, 23 kg utan högtalare eller vad den nu väger, men låter ju i mina öron guld. Och det hade varit tragiskt om inte jag tyckte det, med tanke på alla timmar jag rotat med den.

Min första tanke är : vem farao är Jack White ???

När jag hör kippet så hör jag både positivt o negativt.

Börjar med det negativa:

1. Boostkontrollen lät inte så roligt på fullt, men den lät som en omoddad BF/SF fender med en boost framför = att basen inte håller ihop och låter bufflig.
2. Nu har inte sett några bilder från insidan ännu, men detta med att stärkan ska ha en stereo funktion ställer jag mig lite frågande om då det krävs två utgångstrafos för att få till det.
Men med tanke på priset , kan det ju vara möjligt.
3. Ja just priset 35K, för en stärkare som har Fenders (troligtvis) mellan klass kretskort och byggtecknik , känns lite häftigt. Jag är inte emot Kretskort och det finns dom som gör det lika bra som PTP, men har inte ännu sett Fender göra det.
4. Avsaknad av en bra mastervolym , tycker jag är ett minus.

Det positiva då, ja det fanns en del där:

1. Reverbet lär ju skitbra och ha flera kontroller för det var lyxigt
2. Att blanda slutrör =6L6G och 6V6:or är klart positivt. Har själv en stärkare där man kan gå från 4:a EL 84: or eller 2 6V6:or eller blanda dom.
Och blanda dom ger enligt mig det bästa av "två världar".
3. Att blanda högtalare var ju även ett kul grepp, kan inte minnas jag sett det innan.
4. Jag ska nog aderra även tremolot till listan, men jag är ingen tremolo kille, så det får andra utala sig om

Utsendet handlar ju lite om tycke o smak, men kul att Fender vågar pröva något nytt, personligen hade jag önskat lite minder "skrikig" gul färg typ mer mässing, men det är ju som sakt tycke o smak

Harmonic vibrato är något annat än biasmodulerande tremolo. Whites stärkare har inte biastremolo utan harmonic vibrato.

Harmonic vibrato låter liknande Univibe, då bas- och diskantregistret moduleras separat. Fender hade det på de bruna Super, Pro och Concert i början av 60-talet. Sedan fick Vibrasonic följa i nästa generation. Det krävs såvitt jag förstår 3 st. smårör för att åstadkomma harmonic vibrato.
Vox-vibratot (men inte tremolot) kan låta på ett snarlikt sätt.

Biasmodulerande tremolo låter som en amplitudvariation, dvs. ljudet blir starkare och svagare utan någon Univibe-liknande effekt. Typiska stärkare är bruna Vibrolux, Vibroverb och även vanliga BF/SF Princeton (Reverb). Det fina med biastremolo är att om man slår an ett ackord starkt så hörs inte tremolot utan det växer fram allteftersom ackordet klingar svagare. Ordnas med färre smårör än för harmonic vibrato (om man inte räknar slutrören ). Väldigt trevligt och musikaliskt.

Sedan finns ju också fotoresistortremolo, som oscillerar obönhörligt även om man slår volymstarka ackord; det matar hela tiden. Typiskt psykedelisk effekt med snabbt helikoptertremolo och rejält intensity. Fenders black- & silverface är de typiska stärkarna (utom Princeton).

Med boostkontrollen på så lät det precis som Jack White låter mer som en fuzz på fullt än en boost.

Jag gillar’t men 70 watt är för mycket för gubben Granis.

Tack för infon! Jag hade bara koll på bruna Vibrolux-vibratot, det jag har. Kostar ett rör om jag inte minns fel. Och förstås optotremolot, som är ganska tråkigt ärligt talat.

Det är killen som gjort den här låten, som du säkert hört från diverse sportsändningar m.m. Han har inte speciellt bra gitarrljud i mina öron, men han är tveklöst framgångsrik. https://youtu.be/3ehxW9MKRH0?feature=shared

Bruna Vibrolux-tremolot är himmelskt. Finns som sagt också i vanliga Princeton (reverb) men även i ’Custom’ Vibrolux Reverb (den ”moderna” BF Vibrolux-varianten med vita rattar) och ’64 Custom Deluxe Reverb handwired av dagens stärkare. Och kanske någon till.

Optotremolot är stifft och känns nästan som en oscillerande fyrkantvåg i jämförelse. Hard chopped kallar jänkarna det…

Music Man hade f.ö. en tremolovariant på sina Twin Reverb-kopior på 70-talet (HD130) minns jag, där karaktären ändrades med intensityratten; upp till ”5” betedde det sig som ett vanligt optotremolo men över ”5” blev det mer phaser, Leslie eller vibe över det hela. Inte dumt alls.