Möjligheten att variera eller innan bestämma vart "svänget" bör ligga..

Jared James kanske inte är den "optimala" att visa..men pratet är rätt...han är för det mesta lite för på kan jag tycka

https://www.youtube.com/watch?v=0HIbOEF5BOE&ab_channel=GuitarWorld

Hade kanske hjälpt om han haft ett beat eller en metronom att förhålla sig till; som också lyssnarna kan höra.

Intresant ämne, jag vill påstå att väldigt lite musik av i dag svänger. Dom flesta tycker att sväng är det samma som att basen är stark. Mycket av det som idag kallas metall och hårdrock är att likna vid rock med klumpfot!
Men all musik är drabbad då det idag finns någon typ av ljudideal där allt ska vara tight och där studion mer kan liknas vid ett laboratorium där trummor kvantiseras ner in absurdom och där man not för not ser till att varje anslag på basgitarren ligger precis på samma linje som bastrumman. Sen får gitarrer och klav samma behandling! Tight och bra, men inte fan svänger det!

Om man kollar in musik som innehåller element av swing eller shuffle kan man inse hur viktigt detta är.
Vissa shufflar är bakåtlutade, andra framåtlutade. Ofta är det basistens uppgift att styra detta genom att lägga tredje triolen senare eller tidigare i förhållande till förstatriolen (downbeat). ”Some shuffles are wider than others” brukar det heta.
Denna elasticitetskänsla kan i ensembelsammanhang vara sällsamt transcendental om man varierar den. New Orleans-stuk kan illustrera detta väl.
En del favorittrummisar svänger gott med sådan ’släpighet’, t.ex. Jim Keltner och Richie Hayward.

Det är klart att man kan applicera motsvarande framför- eller bakomkänsla på alla möjliga stilar och förstås även solospel. Klassikern på piano är Errol Garner. Tidig Pat Metheney gjorde också ett nummer av att ligga litet bakom i attacken.

Visst är det så..ett klick som följs slaviskt är förödande för "framfarten" av låten o.s.v...å fördummar trummisar mer än dom redan anses vara
..å visst är det önskvärt med ett beat när Mr Nichols förklarar..men den som vet vad som gör vad förstår! å Free live Isle of Wight är ett lysande exempel där hela bandet är en gummisnodd...

Å som Pudas skriver..sväng i metal eller nästan vilken typ av "radio vänlig" musik är en önskan..som långt ifrån uppfylls..

Som flera ovan har nämnt så tror jag att problemet är att många tittar på musiken i datorn i stället för att verkligen lyssna. Allt som inte ligger perfekt kvantiseras och justeras men svänget försvinner. Det är lite som att digitalt ta bort alla "defekter" ur en människas utseende. Det blir teoretiskt perfekt men totalt själlöst.

Jag vill uttrycka det som att "det teoretiskt perfekta är inte det perfekta i praktiken". Detta resonemang går att applicera på annat också:

Varför låter en kör så fet och mäktig? Jo för att det finns en liten skevhet i frasering och intonering (plus givetvis att alla har olika klang i sina röster).
Det handlar om att ligga i zonen mellan teoretiskt perfekt = tråkigt, och för stor skevhet i intonering = låter ostämt.

Jag såg en intervju med någon som hade spelat in sång med Daryl Hall från Hall & Oates.
Efter första tagningen var producenten lite fundersam eftersom att Daryl konstant låg lite högt i pitch och ville därför göra en ny tagning.
Daryl sa dock att de skulle fortsätta och lägga ett spår till. Nästa tagning låg han i stället konstant lite lågt i pitch. Avslutningsvis spelade han in ett spår med perfekt pitch. Ihop lät det givetvis fantastiskt. Snacka om att ha kontroll på rösten.

På samma sätt är det med sväng.
Det handlar om att ligga i zonen mellan teoretiskt perfekt/kvantiserat = osvängigt, och för stor skevhet = låter otight.

Duktiga musiker/sångare klarar av att medvetet ligga i dessa zoner och även medvetet flytta sig inom dessa zoner.

Just det där att lyssna i stället för att titta har gjort att jag sedan flera år uppskattar effektpedaler utan displayer. I stället för att sitta och fundera på om en parameter ska vara 33% eller 34% så lyssnar jag i stället. Låter det bra så är det bra.

Även om jag vanligtvis inte lyssnar på 50-talsrock så tycker jag oftast att det svänger helt otroligt. Som dessa klipp t ex:

https://youtu.be/ZdM4gSzb_ug?si=6-PCUe23qo11OZlQ&t=106
https://youtu.be/GUUyvuDGAT8?si=C9Q1dHpcIICpOEgY

Det är snudd på omöjligt att högerfoten inte direkt börjar att trampa på 2 och 4.

West är definitivt en av husgudarna, den mannnen kunde få det att svänga!

Det är intressant att underdela en sölig blues i Ex dubbeltakt i sin egna skalle. Att först lira den i 'fyra' -för att sedan växla om i skallen för 'åtta'. Man spelar verkligen olika -trots att man försöker lira samma. Konsten att hitta och addera nyanser -där man vanligtvis är för lat att leta efter dessa. Vidare in på reggie; där man i sin egna skalle accenterar mellan takterna; typ: ett-Å-två-Å-tre-Å-fyra. Detta alltså fortsatt att lira blues -inte reggie. Ju saktare takt man övar/kör när man gör detta = Ju enklare är det att underdela; och finna extra spice mellan de klassiska grundnoterna i takterna. Det kräver träning att dubbla sitt 'inre klick'; men ändå få blusen att sjunga och gråta.

Ex: Mark Knopfler är mästare på just det här. För det som händer mellan behöver inte nödvändigtvis vara en ton/not; utan bara en takt-grymtning som antingen förbereder huvudnoten -eller betonar tystheten om huvud noten efteråt uteblir. I mitt tycke: Bland det främsta man kan uppnå med ett instrument: Är att få de som lyssnar drömma/nynna tonen: A.) Som kommer. B.) Tonen man inte behöver spela (eftersom alla som lyssnar redan hör den ospelade noten). Ju färre toner man behöver att spela = Ju mer andas musiken.

-Testat att lira Blues med metronom eller ett klick på 8 eller 16? Strange evolving shit....

Fel.

Yes, första gången en såg honom live in person...var när jag å en polare råkade vara i L.A. på semester..då "stjärnan" för Hendrix avtäcktes på Hollywood Boulevard..kände inte igen honom..en tunn lirare i någon rosa-aktig glansig jacka å hatt som Hendrix "tribute"...andra gången något år eller två senare på Karlshamnrocken..med en Steinberger och en Zoom 9002...lät lite märkligt men ändå bra...Herr West var en som bemästrade de stora anslagen...som kan vara svepande som ett "akke vrangande" å "rullar in och ut" i rythmen..med en ton..härligt fläsk å en "seghet" som slår en gammal fransk nougat med hästlängder...å som Magnus är inne på...inte ligger med ett rakblads skärpa exakt var det i en matematiskt perfekt värld teoretiskt "ska" ligga...sång är liknade..men om möjligt ännu mer komplex i sin förmåga att förändra vad som redan är inspelat...både i pitch och rythmik..dock så är det få förunnat att ens höra den skillnaden...har en märkt

Slumpens hjälte...hittade de här nar det letades efter annat...inte så "rosa" som bilden i huvudet var...

Leslie & Al..sen var det en märklig bild på "Rainbow skylten" så den fick hänga med bara för att!

Kvantisering har existerat långt innan datorernas intåg i studior. Skillnaden mot idag är att man får till det exakt genom kolla på griden och klipper digitalt istället för band som förr.

Du har garanterat favosar som har kvantiserats i studion och som du tycker svänger.

Självklart, men du tycks inte förstå vad jag adresserat..som vanligt!

Alltså att korrigera enstaka eller fåtal misstag på ett enstaka trumspår med "tape editing" är väl fullt möjligt men att kvantisera ett helt spår med klipp och klistra så man får olika sväng eller får det olika tight har jag aldrig hört talas om.
Länka gärna till en sida där det förfarandet beskrivs. Låter fullständigt osannolikt.

Efter att just i veckan ha läst ut Ken Scotts självbiografi ”From Abbey Road To Ziggy Stardust” har jag förstått att tape editing i form av fysisk klipp & klistra-teknik var en konstart som di gamle ljudteknikerna förväntades behärska. Ken Scott arbetade som ljudtekniker och/eller producent med bl.a. The Beatles, Elton John, David Bowie, Mahavishnu Orchestra, Supertramp, Dixie Dregs och Jeff Beck.

Det var tydligen så att man genom klippteknik kunde korrigera rytmiska felaktigheter - och i någon mån osväng - även om de befann sig mitt bland spåren på ett 8-, 16- eller 24-spårsband.
Tricket var att överföra spåret till en annan (synkad) bandare vars band man kunde gå lös på på klippbordet, sedan förde man över resultatet tillbaks till multispårsbandet.
Klipptes några millimeter bort framför felet fick man ofta infoga motsvarande längd efter/bakom för resten skulle behålla synk. Det gällde att kunna räkna för att kunna matcha notlängd mot bandhastighet; att via ”ips” kunna förstå hur lång t.ex. en åttondedelsnot var på bandet.

Tids- och tålamodskrävande och dyrt, ja, men det gjordes. Kanske inte rutinmässigt men betydligt oftare än jag (som sysslat med inspelningar av olika slag sedan mitten av 70-talet) hade ett hum om.
Klippteknik ingick i lärlingsutbildningen för de brittiska ljudteknikerna under 50- & 60-talen.

Detta klippande kunde säkert inte ha lika övergripande effekt som Beat Detective’s hårdkvantisering i ProTools men det kunde heller inte missbrukas lika lätt.

Man kunde på liknande sätt komma åt tillfälliga avvikelser i pitch/tonhöjd.

Det kanske är detta Tokerekloker syftar på. Eller möjligen notskrift, som väl får anses vara den första metoden att tvinga in musik i en grid, dvs. kvantisering.

Ah så kan man såklart göra men så långt tänkte inte jag

Men hur skicklig man än är/var så borde begränsningarna vara större än dagens datorskyfflande.

Absolut! Att påverka groovet övergripande var förstås trixigare. Det kunde iofs göras en 4- eller 8-takters bandloop av editerade trummor som sedan placerades tillbaks i sitt sammanhang (variant på det man kallade flying) och på så vis kunde man skapa förändrade grooves. Ken Scott beskriver något sådant liknande tillfälle i sin bok, trummisen i fråga var Terry Bozzio (!) och bandet var ”Missing Persons”.

Dessa tekniker användes nog inte så mycket för att få dåliga musiker att låta bra utan mer för att laga misstag (som även duktiga musiker kan begå) när punch in/punch out av olika skäl inte gick att använda. Men också för att ändra groove i någon mån.
Ken Scott arbetade inte med dåliga musiker, enbart med ess.