Wolf spelar fortfarande inte surt. Vilket Hendrix gör.

Magnus Rosén kan säkert inspirera många nybörjarbasister precis som Hendrix inspirerar gitarrister som inte kan spela så bra. Bra analogi av dig.

Hur låter han när han spelar solo på "riktigt" då? Låter bli att spela surt?

Göra om det? Varför skulle någon vilja spela så där surt och gnissligt en gång till? Jag har aldrig varit stenad. Det är förmodligen det jag saknar när jag ska bedöma Hendrix. Jag härvisar därför för en andra gång till:

https://www.youtube.com/watch?v=RLf1iflQILw

Enig. Han hade ett fantastiskt sinne för stil. Kläder alltså.

Fyllot?

Och om jag inte trollar då?

Kverulanter i plural? Det gäller alla utom jag då? Svaret är isåfall ja.

Till exempel så här:

https://www.youtube.com/watch?v=0lPQb7aVdvw

Miles Davis fick en gång frågan vad som gjorde Hendrix så stor, och svarade "Machine Gun".
Men vad visste Miles Davis, en simpel jazztrumpet-tutare?

Wilmer: BETYDLIGT bättre. Men fortfarande mest en massa ylande.

Inte vet jag vad gäller jazz. Jag litar inte på en genre vars publik klappar mitt i låtarna..

Riktiga artister lider alltid av något, Joe Bonamassa är undantaget som bekräftar den regeln.

Men Jimmy Hendrix... han gjorde något av en revolution mot alla virtouserna på den tiden: Les Paul, Chet Atkins, Jimmy Bryant, Hank Garland, Freddy Beecher... Inte illa att i populärkulturen förpassa de där giganterna till ”bakgården”

Man får inte glömma att på den tiden var det ingen som funderade på hur man skulle få ett stratasvaj att hålla stämningen bättre, problemet uppstod med Hendrix då han var den första "kända" gitarristen som "misshandlade" svajet så in i h-lvete. Tidigare var det ju mest lite lätt darrande.....
OCH inte minst; stämapparaten var inte uppfunnen.

Joe Bonamassa lider säkert av nåt han också. Har dålig koll på karln men skulle gissa på att han lider av att vara född med silversked i truten..

Fast det fanns ju andra som gjorde samma sak med volym och distat ljud samt visst driv i fingrarna, men som inte blev kända som tex Tony Hill och de i Blue Cheer. Hendrix blev känd även för de flesta, av någon anledning.

Haha... fan, jag tänkte faktiskt på det där med silverskeden också. Samtidigt har han lagt ned massor av speltid på instrumentet sedan tidiga barns ben.

Hendrix började spela när han var 15 år, och spelade sålunda totalt under bara 12 år innan han lämnade jordelivet blott fyllda 27 år med en nu maxad legend.

Det fanns garanterat folk som kunde justera till ett svaj på 60-talet, jag tror snarare att man kanske inte hade gitarrtekniker med på turneerna utan att det var vanliga Roddare? Jag kan ha fel här men uppenbarligen hade inte JH koll på sina gitarrer.
Sen var han ju ganska hårdhänt också som du skriver, kolla hans jättelabbar, tar ju Barré bara med tummen.
Stämapparat behövde man inte, man hade stämgaffel för att sätta 440hz A sen resten på gehör. Eller kunde man bara lyfta telefonluren och få kopplingstonen (A)
Gigget på konserthuset som finns i fullängd på tuben, där kan man klart se vilken förbättring det blir när han byter till SG custom, inga mer problem trots att den också har svaj, och bättre ljud också.

Angående att Hendrix "egentligen var helt kass". Uppenbarligen tyckte den tidens stora musiker inte så. Miles Davis gillade hans spel och dessutom hans kompositioner. Här en låt från Miles platta Filles de Kilimanjaro, som sägs inspirerad av en av Jimis låtar. Frågan är: vilken?

https://www.youtube.com/watch?v=zokWB7De9Bk

Vad grundar du det påståendet på?
Jag är ganska säker på att han inte såg det så själv, han ville vara en del av Hippierörelsen och skapa sin egen musik.
Såg sig inte själv som någon virtuos på något sätt.

Kanske dålig syftning från min sida. Jag ser inte heller Hendrix som virtous, däremot som en musikalisk figur, artist, som lyckades överskugga de som var virtouser på instrumentet. Samma sak med Clapton som inte var och aldrig blev särskilt tekniskt begåvad men som hade ”det”. Jimmy Bryant spelade i cirklar kring dem, men ingen lyssnade. =))

Tack för tipset om Tony Hill, okänd för mig, men nu lyssnade jag nyss på High Tides Dilemma, och där låter hans lead tone som direkt sprungen ur en nybörjare som saknar all känsla och kontroll (även om kompgitarren sitter som en smäck). Att han inte spelar i samma division som Hendrix står klart.

Den brittiske studioräven Chris Spedding har bl.a. sagt följande.

”The beauty of the guitar is its simplicity; I used to make a lots of funny noise , but that was only because I was pissed off, and now I stick to the dead simple things that really work. John McLaughlin? It's very nervous, neurotic music, with quite emotional range, and I don't find it very satisfying. Physically it's quite difficult to play, so I suppose certain people will like it. [...] Put me down as a Hendrix follower - emotionally, he covers everything and I think he's taken the guitar further than anyone else...other than that, I can't say. It's a funnky instrument, and that's why I like it.”

http://chrisspedding.com/bio/bio3.htm

https://www.youtube.com/watch?v=idO-UC4ZDt8


/ Jonken

Upplevelsen att populärmusik i allmänhet och Hendrix i synnerhet bara är talanglöst oväsen och att den klagande anser att den tvingas lyssna på detta för att den är utsatt för en konspiration som hotar traditionella värderingar, god smak och etablerade föreställningar lever alltså vidare...

Det var ingen dålig retorisk ”strawman”!

Tycker ändå att denna trolltråd innehåller ganska mycket intressant information.

Jonkens länk till Greg Kochs tal om Hendrix teknik t ex. Jo, Hendrix spelade ju helt osannolikt bra. Men det är en sak till som Koch inte nämner. Många vill hitta en bakgrund till hans spelstil i blueslegender som Buddy Guy, men om man jämför äldre blusgitarrister med hur Jimi lät, så finns det nästan ingenting som ens ligger i närheten. Så hur fick han inspiration till alla osannolika ljud? För live lät det ofta som... tja … ett gigantiskt rymdskepp som kraschar in i en stjärna några ljusår bort? Det finns dessutom en hel del science fiction referenser i hans låttitlar, Third Stone From the Sun, 1983 a Merman I should be, i Exp är det en alien som talar släpigt innan en ylande gitarr tonas in. Och i några biografier berättas att Jimi som ung läste science fiction romaner. Förmodligen har han inspirerats musikaliskt av saker som ligger helt utanför musik, något som gör Jimi unik, och det är kanske därför han också låter helt unik.

Jag har redan förut skrutit om att jag mötte honom efter en konsert i Konserthallen på Liseberg september -67. Men jag tar det igen. Det hade alltså varit en riktig skitkonsert eftersom det var nåt fel nånstans i signalen, så mitt i ett solo blev gitarren helt tyst, för att sen plötsligt komma tillbaka, och sen försvinna igen. Jimi bytte gitarrer, från en vit Strata, till en vit SG, till en vit Flying V som han lagt på en flygel, roddarna bytte sladdar och pedaler, men inget hjälpte. Till slut kastade han frustrerad gitarren över axeln och gick av scen, där vaknade den till liv igen och lät som en flygplanskrasch. Alla gick hem besvikna, men jag gick till logen, och släpptes in! Jaha, så står han ju där och ser jävligt sur ut, och jag måste säga nåt... så jag säger: "Very good concert tonight! Då tittar Jimi förvånat och kritiskt på mig och brister sen ut i skratt. Vi säger några ord till, jag får en autograf av alla i bandet och går. Av detta korta möte fick jag intrycket att Jimi inte var en flummis, utan en seriös musiker som hade bestämda åsikter om hur det skulle låta. Han kom tillbaka nån vecka senare och gjorde en gratiskonsert på Stjärnscenen som kompensation. Det är kanske inte mitt bästa musikminne, men om inte annat så fick jag en gång Jimi att skratta. Brukar jag säga.

Nej, notera referensen till samtida kritiker, substanslöst gnissel och kollektiv inbillning:




Den felaktiga kontexten ligger istället i att välja just det valda ljudklippet.

Ok, du har en bra poäng. (Till och med Elvis var ett hot mot rådande ordning, och det inte utan fog.) Metoden att välja ut ett klipp för att falsifiera ett påstående om Hendrixśˋs storhet är fel eftersom detta inte är ett binärt förhållande. Ibland lät det mer eller mindre bra om honom, men när allt kommer omkring kan man inte - utan att vara intellektuellt ohederlig eller ignorant - förneka hans musikaliska potential. Att man sen gillar eller ogillar det man hör... live with it!

En grej som jag tycker är mest roande i Hendrix klankningarna; är hur tragiskt det är HUR folk HELT kan missa den så avancerade rytmiken i det som Jimi gjorde. Idag snackar man sig gärna varm om teknik -innan man ens tagit sig tid -att fullt ut lära sig vad takt i musik egentligen är?! Personer som lirar i band -och fixar att leverera en halvhygglig strängängel av typ; Metallicas "Master of puppets". Det är denna typ av palm mutade, rytmiska gallopperande; som ofta varit grunden till att de börjat lira elgitarr. Det skall vara tight, fett och distat. Nu påstår jag inte alls denna typ av musik suger: Tvärtom. MEN: Att kunna köra humlans flykt i moderna diststärkare; hamnar INTE ENS I NÄRHETEN av den tekniska nivån som Jimi Hendrix var på...

9 av 10 av dessa sk anti Hendrix spelemän; fixar helt enkelt inte att göra typ det här framför en publik:

https://www.youtube.com/watch?v=jHv0zbkdu3E

Och den lamaste ursäkten till detta är oftast: Att man inte har ett minsta intresse till att ens försöka göra detta -för att det suger. Men sanningen är givetvis: De fixar helt enkelt inte detta. Hur mycket de än försöker tillsammans med andra musiker. Ändå vill dessa lirare ingenting mer; än att bli en ännu bättre gitarrister. Det intressanta i denna kråksång; brukar i regel vara följande: Att i princip alla de som spelar,hajjar, fattar Jimi Hendrix; fixar i regel ofta att spela holy grail artisterna -för dem som inte fattar/fixar Hendrix; Ex "Master of puppets" typ; med en gäspning.

Vad detta handlar om är kombinerad gehör, teknik och taktkänsla -fast på en betydligt högre nivå. Här finns det inte någon möjlighet att gömma sig i den övriga musiken: Det hörs DIERKT om detta inte funkar. Detta är ju trots allt bara en mer avancerad variant av typ samma typ av metall rytmik. Skillnaden här är att man spelar över alla strängar -istället för bara en eller två närliggande strängar. Detta utan den rejäla distmattan att gömma sig i. Och smaka på detta: Detta är alltså ett Rock/Blues -riff; där herr Hendrix la till percussionrytmiken med en elektrisk gitarr -som i princip är grunden till allt vad metall är står för idag.

Jag hävdar följande: Lär man sig det här -och är Ex i metallsvängen: DÅ har man skaffat sig en stabil bas att köra banan på samma, jämna varvtider som Ex en gudabenådade komp/riff gitarrister; som James Hetfield eller Malcom Young. DÅ har man rytmik -och underdelning i sig -som de andra musikerna i bandet kan luta sig mot. Men att lära sig detta; kräver också att man fixar av att gå ur sin trygghet och standard bubbla. Detta kräver nämligen en flytande hand över kroppen -utan stöd för handflatan. Räkna fett med annan typ av handkramp -än vad man någonsin känt tidigare. Mannar man upp; och grejar detta; händer två fantastiska saker:

A.) Man är en betydligt bättre gitarrist.
B.) Man väljer nog självmant att arkivera sin nedlåtande ton om Jimi Hendrix.

Hendrix mästare & gud -nivå uppnår man när man fixar göra detta på en ostämd gura -samt sjunga till; och ändå få det att funka på en livescen...


/ Jonken

Väl talat. Ingen tajming, ingen musik. Det är t.o.m. viktigare med rythm än med tone, även om man inte vill vara utan någon av dessa variabler. Och framför allt ska tajmingen vara "pocket groove", om man vill ha en glad publik. =))

(Att jag nämnde Humlans flykt var för att jag blev jävligt överraskad av att Jimmy Hendrix själv försökte sig på några fraser därav.)

Får ju säga det samma. Du nailar detta ganska klockrent med: Tajmingen ska vara pocket groove.
Blev sugen; och plockade fram och smektes med den här gitarren:







En av mina; byggd för enda målet kan man väl säga.
Vild gissning på vad jag spelade...?


/ Jonken

Hehe... Nice! Vad har du satt för mickar i den?

Edit: något jag är sugen på själv är Lollar Blackface eller Lollar Dirty Blonde!