Tack! Letade länge efter den där Wien-konserten, men hittade tyvärr ingen inspelning.

Bandet på Stockholms-giget går väldigt inte så långsamt? Låter går väl i g-moll egentligen, och på den inspelning hamnar den mittemellan f#m och g-moll? Han lirar bra, gillar hans bends och vibrato, väldigt snygg touch. Man hör definitivt att Gary Moore lånat en del därifrån. Jag hör "tyvärr" inget tekniskt spel. Samtida Jimmy Page eller Clapton var mycket flashigare. Jag skrev tyvärr inom citationstecken, för jag blir gärna överbevisad, och jag gillar dessutom Peter Green Har du något annat klipp eller vill peka ut någon speciell tid i All Over Again, så lyssnar jag gärna vidare.

Jag ska se vad jag kan göra

Växte upp med Page, Clapton, Blackmore, D Allman, J Winter m fl och har lyssnat mycket live på dem.
Live spelade Page ibland lite surt och för mycket (Since i've Been Loving You är f.ö. en favvis) och Clapton rätt tekniskt utan så mycket feeling, men de är såklart gamla idoler även om jag tycker Green är i en klass för sig.

Väldigt kul se någon som grävt ner sig i PG, det är det j-vligt lätt att göra.

Tänk f ö om "The end of the game" givits ut idag, när psykedelisk musik står högt i kurs (hos rätt många yngre faktiskt, vilket är bra!)

Jag skriver och spelar egen musik i en helt annan genre, men Peter Green (och FM) har inspirerat mig mycket.
Det har varit ovärderligt för mig när det gäller att utvecklas som gitarrist.
Psykedelisk musik gillar vi förstås...

Du har PM...

-"Danny's broken a string, so ..."

https://www.youtube.com/watch?v=rxux5LdmjQU

Detta klipp skulle ut i en rymdsond, mot framtiden.
Om ni frågar mig.

Nån efterlyste klipp där det bränner till... ojojojoj!

https://youtu.be/4_94KsWFTiQ

Wow, så det är härifrån ZZ Top fick inspiration till Brown suger...

Det gör det, på plattan ”The original Fleetwood Mac” finns denna och en handfull andra grymma låtar.
Personligen är denna min favorit av deras plattor trots att den kom efter att de upplösts och blivit något helt annat.

Intressant, när man lyssnar på "introt" blir en sak väldigt klar - en Les Paul kan låta spröd, klar, nästan strata-krispig. Visst, det är stallmicken här, men även när han annars spelar på halsmicken (utan att dra ner tonkontrollen) så låter det långt från muddigt eller luddigt.

Les Paul 59:a in i en Fender Dual Showman, nervigt, närmast hjärtslitande sound:
https://www.youtube.com/watch?v=hsgXYgFnEtA


Lekstuga när jag testade ett par gamla mickar:
https://www.youtube.com/watch?v=wgSBQDqfANs

Ja, riktigt nice spel där med ett par fina passager. Spelades in 1967–68, så hyfsat tidigt. Var Green och Clapton som var the guitar slingers då...

Den här spelades in live 1967. Klar prestation, prova själv nån gång att sola typ 7 min utan att fucka upp det och sen få publiken att skrika rakt ut efteråt, ha, ha.... https://www.youtube.com/watch?v=SERvBdUyqJA

Och så var det det här med Jeremy Spencer då.....
Hellhound on my trail är ju kanon, men alla dessa Elmore James pastischer.... De drog ner plattorna en hel del tycker jag, blev för mycket, och han saknade förmågan, som Elmore hade, att variera sig inom detta låtmönster.
Jag fixar lätt lyssna på en hel LP med Elmore, men Spotifya Spencers versioner i samma räcka skulle bli jobbigt ta sig igenom.

För mig är det obegripligt att de tog Spencer med i bandet, förutom då att han tydligen var väldigt rolig på scen. Men det har sagts att Spencer aldrig spelade på annat än "sina egna" låtar, och då blir det än mer obegripligt....
Däremot var Danny Kirwan ett lyckokast, helt klart, han tillförde mycket som gitarrist, låtskrivare, sångare.

Japp, precis så har jag själv resonerat. Har även fått berättat för mig att de andra i bandet ibland drev lite med Spencer för hans harvande....

Efter att ha lyssnat på många av deras live konserter, så kan jag se på det lite annorlunda nu. Stora delar av publiken verkar ha storgillat Spencers approach, man hör att folk skriker och applåderar massor, så på sitt "enformiga" sätt bidrog han ändå till bandets popularitet. Sedan finns det andra saker runt omkring som inte är lika roliga...

Ja det var ju ett jävla ös när Spencer höll igång. På en konsert var det liksom inte läge att avnjuta subtiliteter typ PG.
Att Spencer sen blev ”religiös” har ju mindre med musiken att göra, även om det tog sig skrämmande uttryck.
Men den stora frågan här destillats ändå ner till att PG än idag har en så stor påverkan på så många genom de 3-4 år han var i sitt esse. Och jävlar vad han var bra, inte som producent av maximalt antal toner per sekund, utan att varenda jävla ton (förlåt svordomarna) Innehåller så mycket känsla och passion.
Än i dag har jag inte stött på något liknande.
Det finns tre gitarrister som betytt mycket för mig;
PG, Hendrix och Fripp. PG antagligen mest, trots att han spelade sakta

+1

Tur det, eftersom tonerna är så väl spelade.

Fleetwood Mac "DEAD BUST BLUES"
The Warehouse, New Orleans, LA, January 30 and 31st, 1970 (opening for the Grateful Dead)
https://archive.org/details/71deadbustblues

https://www.youtube.com/watch?v=0xNm2nVETZc

The Grateful Dead with The Allman Brothers and Fleetwood Mac
Fillmore East February 11, 1970

Jerry Garcia
Bob Weir
Mickey Hart
Bill Krutzman
Phil Lesh
Pig Pen (Ron McKernan)
Mick Fleetwood
Peter Green
Danny Kirwan
Duane Allman
Gregg Allman
Berry Oakley
Butch Trucks

Där har ni nått att sätta tänderna i.


Och varför inte en till om ni tycker om sk "deeptracks"
https://www.youtube.com/watch?v=djU2tDDPdjY



Och här klinkar Eric Clapton Joe Walsh och Peter och Danny.
https://www.youtube.com/watch?v=iIKg6c_VqVk


Och här med Toéfat vilket var hans gamla vän Peter Bardens.
https://www.youtube.com/watch?v=cM9wo7N9ZVY

Var Peter Green och Pete Bardens med på den plattan? Står inget om deras medverkan på mitt exemplar... Här måste jag också avvika från hyllningarna och säga att Toe Fat II är en riktigt dålig platta. Synd när ettan, under Ken Hensleys ledning, är så otroligt bra: https://youtu.be/N9af0T94_Fg

Edit: Jag hade visst läst dålig - Peter Green medverkar tydligen utan credit på en låt, dock inte den i länken, utan den här: https://youtu.be/3UGReezrugU. Pete Bardens nämns dock inte alls.

+1

Fleetwood Mac & Otis Spann ~ ''Someday Soon Baby''
https://www.youtube.com/watch?v=S4JBS2AwhSI

För de som är Green-fans kan jag rekommendera tidningen Guitarists nummer för några månader sedan som hade ett helt paket om honom, hans spel och grejor - naturligtvis en hel del om Greeny LP:n och dess pickups. Torde kunna köpas som e-tidning.
Angående tekniskt spel så framkom det att han själv sagt ungefär (fritt tolkat ur minnet) att han spelade snabbt mest när han inte kom på något annat/var oinspirerad.

Imponerande!

Här kommer en snabb sammanfattning, han hade många kvaliteter den gode PG!
Saxat på måfå bland inläggen

Är det hans fenomenala sånginsatser som”lyfter” gitarrspelet?
Jag läste nånstans där han sa att det inte var nåt magiskt alls med hans Les Paul,
Det är väl Kirk Hammett som äger den nu. Misstänker att det låter mer som Kirk, än Peter Green
Så det sitter nog mycket i fingrarna.
Green använde också väldigt mycket reverb, får nog räknas som en viktig ingrediens i hans sound
Saken är den att Peter Green hade en notförståelse som dom flesta inte har.
Hans Les Paul har ett unikt sound och nu pratar jag inte om ur fas grejen.
lurifaxen kunde spela på vad som helst.
Det kanske var så att Peter Green hade lite högre musikaliska mål än att bara visa upp skicklighet i gitarrspel.
Sen att hans gitarrspel utgick från ett bra låtmaterial, välskrivet med fokuset på sången och att hans gitarrspel var så kopplat till sången
Ingen kan beskylla Peter Greenbaum för att runka av gitarren... Djeesus...
Det som jag uppskattar mest i Peter Greens spel är hans förmåga att låta tonerna ta plats
han vågade lämna väldigt mycket luft i spel
Hans uttryck var ofta väldigt mjukt och behagligt
Jag tror det är hundratals små detaljer, som i slutändan gör att det låter som det låter.
Jag tycker det som sticker ut mest är hur han flyttar sig från moll till dur utan att man riktigt märker att det hänt.
Jag tycker det magiska sitter i hans "touch" och tajming. Det låter aldrig stressat,
hans eleganta touch gjorde att det aldrig lät surt om tonerna.
Tror han inspirerades mycket av B B King
Ett oöverträffat gitarrspel när det gäller att uttrycka känslor direkt i fingrarna till gitarren
Det blir helt enkelt ett speciellt sound när bra band spelar live på gammaldags vis i fullsatta konsertlokaler som rymmer typ 700-1500.
Green var f.ö. också en grymt bra kompgitarrist som ofta fyllde på med lite udda grejor

Inte ens Mike Leafs sammanfattning ger en rättvisande beskrivning av vilken extremt duktig/bra/begåvad/överjordisk gitarrist han var, med betoning på var, för inte har han gjort något i närheten sen guldåren?

https://open.spotify.com/track/5zdVcGEN ... P3Bsvx2iAw
Bättre än så här blir det inte, grym sång, grymt gitarrspel, ja sakta då

Tack för tipset Lynxtrap, ska kolla in Guitarist.

När det gäller Greens spelskiclighet, teknik, "snabbhet" eller vad man nu vill kalla det, så är det inte det som killar mig.
Tycker bara att det är intressant att PG förknippas med nerv, känsligt och ton-sparsamhet, men samtidigt hade en bländande teknik och kunde dra snabba gitarriff som få andra vid den tiden.

Intressant även att B Gibbons tidigt försökte låta exakt som Green (tror det sitter en sån låt på ZZ Top's första platta) och tidigt 70-tal körde de "Rattlesnake Shake" live på sitt eget sätt.
https://www.youtube.com/watch?v=_ZMfU5t_5eY

Kan bara hålla med

Jag tycker att "Love That Burns" är en av de känslosammaste och bästa blueslåtarna som gjorts...

Ha ha, det blev kanske lite Life-of-Brian-varning... Själv har jag många gudar före Peter Green på min lista.