Nu har det äntligen hänt! Jag har införskaffat något som fasen inte kan klassas som en gubbe gitarr.

Gitarren ifråga är en Dean ML Select. Den är kantig och attityd rik. Utöver detta tycker jag att den vibbar en hel del hantverkskvalitet och klass:





Mahogany kropp och hals -med en väldigt vacker quiltad lönn topp. Brädan är av riktigt svart ebenholts. Seymour Duncan mickar: Custom trembucker (stall) och Alnico II Pro (hals). Grover rotomatic stämskruvar. Multi lager bindning i bästa LP Custom stil och blockinlägg i brädan. En smått fantastisk finish. Halsens lack är extremt lent ner mattad på baksidan.
Har faktiskt haft gitarren i över en vecka. Så jag har hunnit bekanta mig bra med den redan. Allt på gitarren var perfekt utom en sak: Floyd Rose 1000 series -svaj systemet som satt på den orginal. Jag nötte ut skiten på 3-4 intensiva spel/studio dagar. Idag har gitarren fått ett nytt svaj system som är mer värdigt den: Ett orginal Floyd Rose svaj -och en ny OFR nöt. Det som gitarren inte har fått är ett fetare sustainblock under stallet. Orsak till detta är att blocket under orginal stallet endast är 28 mm högt. (Alla ni som har koll på Floyd; vet att det kortaste blocket som säljs är 32 mm.) Ett 32 mm är för hög för i denna gitarr. Har alltid undrat varför Dimebag inte körde med uppgraderingsblock i sina gitarrer: Nu fattar jag bättre varför det var så.

Ergonomiskt väntade jag mig -och var förberedd på ett smått helvete. Till min stora förvåning blev det precis det motsatta. Gitarren passade mig perfekt! Balansen var kanon. Gitarren vickar varken bakåt eller framåt. Den är helt stabil i spel läge med axelbandet. Varje vinkel på denna konstiga kroppsform passade mig som handsken. Jag fattar fortfarande 'noll' -hur detta kan komma sig: Det bara är så. Låt mig förklara närmare: Kroppens form har tre stycken horn. Alla dessa horn har/får en specifik funktion för mig:

- Det främre, nedre hornet är kanon när man skall sitta och spela med gitarren. Samt att mickväljaren sitter perfekt för mig där.
- Det bakre, nedre hornet är kanon när man skall sitta och spela med gitarren. Även ett tacksamt plus -att jacket sitter längst ut på hornet. Instrument kabeln behöver inte lindas över/runt någonting: Den hänger perfekt där utan att man behöver hoppa hopprep med den. Hornets inre vinkel är även som gjuten till att fungera som stöd emot mitt innanlår -när jag vill stabilisera gitarren lite extra i stående spelning. Har nu i efterhand noterat att Dimebag själv använde detta horn på exakt samma sätt.
- Det bakre, övre hornet ger mig ett stöd längre upp på min under arm när jag spelar. Samtidigt är hela min pleka hand väldigt fri från någon övrig kontakt. Detta ger lite Hendrix/SRV-känsla: Ni vet mer av det det där hovererande/flytande vispet över strängarna. En slags extra: Alternate picking utan lika mycket stöd för handen som man vanligtvis brukar beroende av. På detta horn sitter även den bakre axelbandsknoppen PERFEKT PLACERAD! Det är detta som är en stor del av gitarrens smått perfekta balans.

Som andra har noterat när jag spelat: Detta är onekligen gitarren man kan ha högre upp på magen -utan att detta ser det minsta töntigt ut. Även här: Dimebag hade också gitarren högre upp. Någonting man fan inte ens tänkt på att notera över förut. Halsprofilen på gitarren är en riktigt behaglig, soft V shape. Perfekt för både kvast/gubba -greppet; som för den "mer tekniska" tummen. Skalan är 24 3/4" -och radien över medium jumbo banden är 12 tum. Spel känslan påminner om en Gibson Explorer; men soundet är mer LP Custom. Det är klangmässigt; sustainikt, snappigt och djupt. På baksidan av kroppen hittar man inga extra ur fräsningar för Ex kaggen. Det är inte heller att man saknar dessa; då det känns hur behagligt som helst. Det går förvånansvärt snabbt att hitta lära sig hitta på brädan -utan att behöva se den alls. Inga problem heller med att nå över allt över brädan. Att verkligen tälja ur på de högsta banden är en ren barnlek. Stränghöjden kan ställas ner slick deluxe -för alla som föredrar detta.

När det gäller det elektriska soundet förväntar nog sig de flesta fläskiga high output mickar här. Men det som som sitter på är en medium + en vintage output mick. Detta är förståss väldigt tacksamt om man lirar genom en bättre förstärkare. Det är mer naturlig sträng och diskant -istället för push, gröt och bas. Detta ger mer dynamik och förutsättningar att själv forma soundet med sina fingrar. -Istället för att det bara känns 'av' och 'på'; med väldigt lite däremellan. Här är attityden istället byggt in i gitarrens goda AK-klang: Vad man själv skyfflar in; är det som kommer ut. Halsmicken är egentligen samma som Slash kör på i sin apetite Pålle. Känns lite löjligt -och smått spydigt med "sweet child of mine" -licket på den här besten. Men det låter precis som på skivan. Stallmickens karaktär är som en lite upphottad PAF: Bra och tight botten; samt ett definierat diskant register. Mellan registret är aningen lägre (scoopat). Gitarren låter överraskande bra rent. I soundet finns en härlig 'snap' som mickarna fixar att framföra i olika styrke nyanser. Överstyrt gör den rättvisa åt de klassiska rock/hårdrock riffen. Även bluesen sjunger ut som det skall göra. När man lastar på mer -med Ex en treble boost eller en preamp overdrive; tightas signalen genast upp: Och man entrar "Dime Country". "Cemetery Gates" både det rena och det aggressiva kommer som ett smäck ur högtalarna i klassisk Pantera -manér. Det är väldigt inbjudande att överspela. Det skriker och det tjuter direkt när man pressar strängarna lite extra med plektrumet. Svajet på detta instrument sitter inte där för att det ser häftigt ut. Det är där för att du kan om du vill gå totalt 'nuts' på det. Mickarna förmedlar varje nyans rättvist och förhållandevis o filtrerat. Oavsett hur man gör; finns kärnan/grunden i soundet där hela tiden. Och gitarren påminner även om att: -Nä då gosse: -Du måste kunna lira lite själv också här. När man gör detta detta är belöningen stor.

För mig är det svårt och fatta att denna gitarr kan köpas utan pistolhot för under 10-tisse tassar idag. Instrumentet är overall bättre än min LP Axcess; som kursar 4-5 gånger de här stålarna. OK: Man får inte ett OFR i en Dean Select. -Men; Hey: köper man ett för 3-lök extra; har man en helt ny, absolut topp hylle gura för under 13-lök. Och detta är ju i det närmaste ren stöld! Det gäller i så fall att passa på nu för att inte missa tåget. Dean är ute efter att ta en större bit av kakan på marknaden. Det är därför man nu erbjuder Select modeller för kaffepengar. Dean kan dock inte hålla uppe denna fasad hur länge som helst; och kommer att höja priserna snart. Detta är jag helt övertygad om! Dom här tingestarna är inga problem att sälja framöver för en högre slant; när marknaden väl fattat hur bra dessa instrument är. Och givetvis är dessa Select -plankor på backorder nu i princip -i alla butiker i europa. (-Suprice... -NOT...)

Är själv väldigt nöjd och glad -att ha vänner som tipsar mig om såna här saker. Ångrar inte att jag valde att investera i en planka av första vågen bjudningar från tillverkaren Dean. Tror att dessa första kommer att få en liten värde ökning inom en inte allt för orimlig framtid. Men jag köpte inte min för att tjäna pengar på den. Jag köpte den för att som 50 åring; spela skiten ur den!


/ Jonked up la fetto

Ja jävlar!

Den är ju inte så snygg, men den är COOL, och jag skulle på nåt vis vilja ha en ändå.

(Lite som den där kvinnan man inte vill visa upp för familjen.)

10 pannor, var är den gjord?

Cool, jag hade en sådan fast svart 80/90tal nånstans, dock utan svaj.
Minns att min var ”snabb” att spela på, låga band o lite bred tunn hals.

Sålde min för 4000kr o tyckte jag fick bra betalt.

Gitarren växer faktiskt rejält på en. Både i utseende -samt ergonomiskt. I början ser man sig själv mest lira hårdare musik på den. Men efter ett tag börjar man verkligen upptäcka hur bra den passar till annan typ av musik också. Jag ser mig dock ännu inte mogen för att ta med den till ett classic old school rock -rep eller gig. Men detta är ju egentligen samma sak som att man inte heller skulle använda typ; Ibanez JEM, Jackson Soloist -eller en Gibson Explorer mm för detta. Har jag mina gitarrer delade upp i vilken stämning dessa har. Och denna Dean ML är ju nedstämd; vilket gör att detta faller.

Men jag har egentligen alltid varit för dum och glad -för att skämmas. Alltid gillat att gå min egna väg. Så visst: Idén med att testa hur andra i ett band skulle reagera på det låter faktiskt intressant och rolig. I en live situation tror jag man skulle bli jävligt taggad av att få så mycket extra fokus på mig som person. Snacka om att verkligen vara tvungen och bevisa för de som lyssnar; att man kan lira där och då. Fixar man det; lär även belöningen i lyssnarnas acceptans vara en förvånad blandning av belåtenhet, respekt och kryptiska leenden. Och givetvis den andra sidan: Har man en taskig speldag; är man nog endast en pompös pajas i de flestas ögon. Skulle vara dock svinkul att gå fram till micken och säga: -This thing is made in Indonsia by the way...


/ Jonken

Frän gitarr, jag har också sneglat på Dean från och till, bl.a Schenker V:et.
Det som stoppar mig är huvudformen, hur kan en erkänt duktig gitarrbyggare hitta på en huvudform som strider mot allt förnuft när det kommer till strängarnas vinklel i sidled över sadeln? Nu har ju din Floyd sadel så det problemet slipper du ju, men ändå!
En Les Paul är nog så illa men detta!!
En eloge till Leo Fender som redan i slutet på 40-talet insåg fördelen med att låta strängarna löpa så rakt som mojligt över sadeln.

Men som tyckte att strängträd var en bra idé

Han hade rätt där med, det han var ute efter var att skapa ett jämnt tryck över sadeln oavsett sträng.
Han har ingen dumbom Leo.

Strängträd är en styggelse. Titta på en Suhr, Tyler, Xotic, Music Man osv. Inga strängträd. Designar man sitt huvud rätt, så behövs det inte.

Jag har tre Anderson-gitarrer. Två har strängträd men är svinbra ändå.

Där fick du mig på pottkanten! Var helt säker i mitt huvud att Anderson inte hade strängträd. Tji fick jag! Vet Anderson är den av de tre stora Cali-märkena som är mest förknippat med låsbart svaj, kan ha med det att göra.

” Designar man sitt huvud rätt, så behövs det inte.”
Då tycker jag Leo var närmare sanningen -49 än Dean är 2020...

Dean ML kom 1977

Ska väl erkänna att sådana gitarrer inte är min tekopp, för mig, för evigt förknippar jag sådana gitarrer med tramsig metall som i ett rasande tempo vill förmedla sin fäbless för död, smärta, förintelse och dom demoner man ser när man dricker för mycket sprit!

Men å andra sidan var det helfräckt när Clapton spelade på en explorer nån gång på 70-talet, eller när Lonnie Mack Darrade fram sin surf-pop på ett V med inmejslat Bigsby mellan benen!
Så varför inte en Dean ML på magen på en gammal Blues-gubbe som en annan!

Man behöver helt klart lite tid med huvudformen -när det gäller Dean.
Gällande vinklarna i översadeln; så håller min ML stämningen väldigt bra. När jag spelar in nya strängar; brukar jag lämna översadlarna olåsta -för att dessa skall dra ut sig; innan jag låser dem. När körde med översadlarna olåsta höll denna stämningen överraskande bra. Detta både med 1000-series och orginal FR nöten. BETYDLIGT bättre än Ex på mina Strator med Floyd Rose svaj. Detta beror på att Dean inte behöver ha ett strängtryck efter nöten. Detta medför att strängarnas tiltvinkel bakom nöten är mindre. (Man får ingen kil effekt mellan översadel och strängtryck.) Denna större tryckvinkel på Strata påverkar stämning betydligt mer negativt -än vad Deans större vinkel ut mot stämskruvarna gör.
Efter stall bytet har ML-guran blivit tok stabil. Både före och efter bytet har jag verkligen försökt att pina gitarren något vansinnigt på svajet -för att verkligen testa den. Jag nötte ut eggen på 1000-svajjet -på mindre än 4 speldagar. Efter byte till OFR; har gitarren typ bara flinat åt mig hur mycket jag än plågat det. Iofs; har jag bara pinat den i två dagar än så länge: Men so far -är det bara bergstabil. Ton mässigt blev dock OFR-stallet ett jättelyft i gitarren: En rejäl knuff på samtliga punkter. Hade ursprungligen en plan att byta magnet under stallmicken. Den keramiska > mot en Alnico II; gör micken till en SD Custom Custom. Dock funkar den ursprungliga micken så bra i gitarren; att jag skitit i detta.
Nästa grej (när jag finner ork till det) -är att byta ut el kablaget i hela gitarren till braided wire. Efter detta skall den få gå en riktig match mot min Gibson Les Paul Custom Axcess uppgraderad med Bare Knuckle Rebel Yell -mickar.


/ Jonken

Som med politik, fria åsikter, få kan dömma vad som är rätt eller fel.
När det gäller utbyte av kablage är vi dock partikamrater