Apropå gitarrmärken (med anledning av en annan tråd), vilka räknar ni som fin-märken när det gäller gitarrer?
Vad ska priserna ligga på för att vara legit?
Vilken är er dyraste gitarr?
Har ni haft nån billigare gitarr som ni gillade mer än den svindyra?

Märken som jag kommer på just nu:

Fender Custom Shop
Gibson Custom Shop
PRS
Ruokangas
Tyler
Tom Anderson
Suhr
Ibanez Prestige
Sadowsky

Har några dyringar som levererar vad man förväntar sig.
Men det som kanske sticker ut mest är ett par budgetgitarrer som är oförskämt bra!

Den ena är en Baja Tele uppdaterad med andra mickar o lite annat,en supergitarr som jag aldrig kommer att göra mig av med.

Den andra är en Samick "335" från -87,bytte mickar till Gibson 57:or då jag tyckte originalen var lite könlösa,förövrigt ett kanonbygge.

Båda gitarrerna kostar ju 3-4000:- styck och det är mycket gitarr för pengarna!


//Robban

Ha ha... Man anar en dold agenda här med tanke på rubriken
Känns som man sakta ska ledas till galgen

Det är ju en bra klurig fråga, som bara blir klurigare med åren. Jag köpte ju nyligen en akustisk Guild. Som märke har de en lång och stolt tradition och har, som jag sett det, räknats som snäppet under Gibson i cred faktor. Den är dock byggd i Kina, och det drar av en hel del cred. Är den i så fall en "riktig" märkesgitarr, eller ska den jämföras med typ Squier och Epiphone?
Eastman har alltid varit kinesiska, och de är både ansedda och hyfsat dyra. Yamaha och Cort bygger exklusiva custom modeller med tilltagen prislapp, men ingen verkar riktigt se dem som mellansegment som allra bäst.

I slutändan handlar märke helt och hållet om den status det ger, och det varierar väldigt beroende på vilken krets man vänder sig till. Gibson och Fender har hög igenkänningsfaktor, vilket gör att instrumentetlätt kan ådra sig viss respekt från en stor skara män, även de som inte är så insatta i gitarr. Har man en sån på scén utstrålar man direkt att man är en som tar det här seriöst.

Mer exklusiva grejer tilldrar respekt främst från andra musiker. Står jag med en Sandén-gitarr kommer det gå de allra flesta förbi, men de få som har "koll" kommer tänka atr jävlar, här är någon med förfinad smak.

Sen finns det ju någon sorts punkig anti-hero status i att strunta i sånt helt och hållet, och använda budget, noname eller hemmabyggen. Ulf Wakenius är väl typexemplet, som spelar på stora scener tillsammans med legender på vad som anses vara en risig nybörjargitarr. Han bryr sig inte ens om att klippa av strängändarna! För att det ska fungera så krävs det såklart att man verkligen kan lira. Inget att gömma sig bakom, utan man måste förtjäna varje uns av respekt genom sitt spel.

Jag äger två finare märkesguror; en Gibson och en Sandén. Är dock inte vad jag helst uppträder med, utan jag kör på mina HPDs och thailändska byggen. Om någon tycker att jag är cool pga kan jag bara hoppas på.

Finmärken för mig är de dyra som tillverkas i få exemplar och väldigt hög finish typ våran malmöbo jag glömt namnet på.
Kött och potatis gitarrer är gibson och fender.
40k då börjar skryträtten.
40k är min dyraste

Pris har inget att göra med om man gillar instrumentet som instrument.

Usch... jag har bara snabbmakaroner o falukorv-gitarrer jag
Dyraste kostade 7500:-. FGN Tele med Seymour Duncan-mickar, Gotoh hardware.
Jag tycker den känns bra, och på riktigt.
Men den är ur standard-serien, som bara är "extremt prisvärda". Det är först i expert-serien som det är för proffs.
Nu är jag inget proffs, men skulle vara kul att känna sig som ett

Kollade på skoj, dyraste Tele på Thomann. Fender 59 Esquire Joe Strummer Relic. 166 600:-
Fast det var ju en Esquire. Dyraste Tele med 2 single coils, Fender 57 Tele IBM Heavy relic. 78 990:-

Måste ju vara riktiga grejer det.

Och jag som älskar Les Pauls... dyraste då:
Gibson Les Paul 59 Murphy Painted DB. 136 200:-

Jag har bara dyra gitarrer (tycker jag - allt över 20 000 kr är en dyr gitarr enligt mig). Å andra sidan har jag ”bara” tre, och de spelas på en stund varje dag. Beträffande snobberiet är det närmast omvänt för mig - jag kan tycka det känns lite pinsamt att jag som medioker hobbygitarrist träffar bandpolarna i replokalen med dessa dyrgripar. Jag har inte berättat för dem vad de kostar, men de har kanske kollat själva...

Jag tar och spänner snaran:
Min dyraste gitarr är en Gibson.
Min näst dyraste gitarr är också en Gibson.
Eftersom jag köpt dem har jag uppenbarligen ansett att priset är "legit".

Jag tenderar att köpa gitarr efter funktion, så det är svårt att peka ut en favorit.
Roligast att spela på just nu är en Charvel, men min default-/bruks-/universalgitarr är min tredje dyraste: en gammal Fender 52RI Tele.

"Legit" pris är givetvis det pris som någon vill betala.
För egen del upplever jag att gränsen för kvalitet/valuta för pengarna går nånstans vid 30 000.

Hur mycket få man egentligen betala för en bra gitarr innan man blir blåst eftersom alltid finns en japansk kopia, eller HPD, som faktiskt är bättre på riktigt?

Det är frågan.

Jag försökte få svar på det i en annan tråd. Hur bra kan en gitarr bli? Och vad kostar det?

Kanske att gränsen ligger runt 30 000:- som en nämnde här.

Gibson har tydligen nåt speciellt, som känns unikt för dom. Om det är småmissar i bygget som gör charmen, eller mahognyn som är annorlunda mot den som används i japanska märken, kanske att det måste vara amerikanska humbuckers... vet inte.

Så länge galgen har rätt firmamärke så gör det väl inte så mycket?

Tänker inte "fin-märken".
En gitarr är fin om jag gillar den.
Gitarrer är på exemplar basis oberoende av pris.
Dyra har väldigt sällan helt kass exemplar vilket billiga kan ha, det är väl skillnaden.

Har många både dyra och billiga som jag gillar och använder.
Men även om billiga kan vara väldigt bra exemplar ibland (och ibland är klart bättre än trista dyra) är de aldrig på nivå som de dyra som är riktiga topp exemplar.

Skillnaden är markant större på förstärkare, det är där ljudet bor.

//MO

Det beror ju lite på vad man gillar, och hur man vill att gitarren ska se ut.

Jag köpte en Nik Huber Krautster II för ett par år sedan. (Den kostade ca 35000:-)
Men det är väldigt fina träbitar och hårdvara av bra kvalitet i den gitarren. Dessutom är den väldigt fint byggd.
35K är ganska mycket pengar men jag tycker absolut att den är värd det med tanke på hur bra, snygg och välbyggd den är.

Bra summering som jag håller helt med om.

Inte säker på att jag förstår frågan... men...
För mig personligenen bekväm prisnivå för något jag skulle köpa och använda som huvudinstrument
kanske 10-30 tkr känns rimligt.



Gibson CS SG Custom


Kuggfråga, jag anser inte att jag ägt en 'svindyr' gitarr.
Inte heller klar på vad 'gillar' betyder exakt.
Ser man tillbaka historiskt så gillade jag nog min första Gibson mest, det var en
upplevelse som 16 bast som är svår att utmana som vuxen.

Jag köpte en EPI SG Special förra veckan för 1795:- till min yngsta grabb, helt ok gitarr faktiskt.
Kan lira lika bra på den och ingen skulle höra skillnad, men det är ju inte en lika 'bra gitarr' som en Custom Shop

Snobberi?
Nä faktiskt, VERKLIGEN inte på något plan.

Får jag komma med ett svar från en helt annan vinkel (eftersom det är det jag ändå alltid gör här))

Billigast vinner så länge gitarren är spelbar - det är det som är legit! Varför? Jo för att åtminstone jag blir nervös av att spela på en dyr gitarr och spelar därför sämre då. Desto billigare desto mer slappnar jag av och desto bättre spelar jag. Man kan t o m slänga sig in i trumsetet med gitarren om den är tillräckligt billig. Dyra gitarrer passar bara på museum eller hos rika advokater som inte kan spela.

Dyraste elgitarren jag hittade på Thomann, 282 737:-
https://www.thomann.de/se/premium_class.html?oa=prd

I fallet Gibson Les Paul, ju dyrare desto bättre.
https://www.youtube.com/watch?v=Ck0mPO4oQNA

Hade en Epiphone SG Special för längesen, sämsta jag haft
Men det säger många om Squier Bullet också. Den jag har är en av de skönaste jag haft.

Börjar gitarrer komma upp i pris över 20.000kr förväntar jag mig något riktigt, riktigt bra. Allt från mickar, bandjobb, hur dom intonerar, håller stämningen, potar. Det ska bara funka och ska kännas tryggt att ta med på gig. Och dom tre gitarrer jag har som ligger över den prisklassen (Prs, Tyler, Musicman) gör verkligen det. Dom känns gedigna och man märker att någon verkligen har lagt tid på detaljerna och kvalitetskontrollen.
Sen har jag billigare gitarrer med som också känns skitbra på många punkter. Men det är alltid någon del som inte håller måttet.
Även kundservice är viktigt. Och även där förväntar jag mig bra service, och har fått, från dyrare märken.

Där tycker jag även beggade gitarrer som är fula och inspelade passar in även om de är dyra, åtminstone för mig.

"Apropå gitarrmärken (med anledning av en annan tråd), vilka räknar ni som fin-märken när det gäller gitarrer?" Alla märken du listar tillverkar väl dyra, fina instrument. Ett prestigefyllt märke du kanske glömt är Rickenbacker..

Vad ska priserna ligga på för att vara legit? Vet inte ont jag förstår frågan men nånstans över vad en juste begagnad mexico-tele betingar börjar man väl betala för känslomässigt betingade saker..

"Vilken är er dyraste gitarr?" Beror väl också på hur man räknar. I o med att de inte är till salu så har de väl egentligen inget pris men mina Martin-ackar o min R9 kostade ju en slant.. Det instrument som tagit hårdast på ekonomin däremot var ju Aria Pro II-basen jag köpte begagnad i slutet på 80-talet - Fy fan vad jag fick snåla för att fixa avbetalningarna på den..

"Har ni haft nån billigare gitarr som ni gillade mer än den svindyra?" Nej, egentligen inte. Däremot passar ju min Explorer (köpt ny på nån rea för 8000:-) bättre än nämnda R9:a när jag super o spelar punk o gammal hårdrock med kompisarna.... Fy fan vad jag längtar till att Coronan ska försvinna..

Det där är ju bara en vanesak, speciellt om grejerna är inslitna.
Trasha instrument på scenen är så himla 90-tal.

Världen äldsta och sämsta klyscha, dessutom felaktig då nästan alla yrkesmusiker spelar på dyrare instrument
Bättre kan du.

Det där röda är verkligen viktigt, bland det viktigaste.
Att om något pajar skall delen gå att få tag i bums mer eller mindre vart man än är i världen.

Jag hade samarbete med musicman ett tag på 90-talet och i USA (där samarbetet började) var service kanon.
Men efter hemkomst till Sverige fallerade det totalt.
På den tiden var deras sadlar på svajen (floyd kopior) helt värdelösa och pajade hela tiden.
Här i landet fick man inte köpa nya för att serienumret på gitarren jag uppgav var från en jag fått i USA (hade flera köpta här i landet men det var inte de jag behövde delar till just då, men uppgav även deras serienummer när det blev tjafs. Jag ville alltså köpa sadlar, betala för dem men fick inte). Så det märket såldes av och sen har jag inte tittat på det igen.

/Magnus

Det är fantastiskt hur Gibson kan ha tillgång till sånt magiskt tonträ.
När man läser om t ex FGN Virtuoso, så låter det som att det är riktigt exklusiva gitarrer.
Gitarrerna byggs av sällsynt, utvalt och handplockat trä. En träkvalitet som är bland den finaste och mest lyxiga som finns att uppbringa på denna planet. Här används upptill 200 år gammalt trä. Det är sjunktimmer som plockats upp från flodbottnar. Det ger en extra tonal trästruktur som inte kan skapas på annat sätt än genom åldrande.

Men jämfört med Gibson, så ligger dom i lä. Gibson bygger väl sina av trä från Noas ark.

Jag upprepar mig själv....
En gitarr för hundratusen kronor är inte dyrt om det är ditt livs intresse/ passion.
Dom flesta totalt ointresserade bilister med tex 2 mil till jobbet kör i dyrare bilar.


Iallafulafall är det min åsikt.

Skillnaden är att det går att köpa en; världens bästa gitarr för kanske 10.000. Ingen bil i den prisklassen är nå vidare va?

En mycket viktig faktor är hur mycket pengar man har att röra sig med. Har man mycket pengar är priset en ickefråga.

Håller helt med dig, gitarrister är sjukt bortskämda med att allt kostar så förhållandevis lite.
Det är helt enkelt en väldigt billig hobby att hålla på och är det ens jobb är det ju inte ens värt att snacka om priset.
Visst kan man göra det kostsamt om man verkligen anstränger sig eller tvunget skall ha vintage.
Men man får ihop en komplett värsting-rigg för 50K (gitarr, förstärkare och lite pedaler).
Det får man inte ens seglet till en lite segelbåt för.

/MO

Får nog hålla med, det är nästintill fikapengar i det stora hela, så länge man inte handlar med de
mest åtråvärda vintagegrejerna.

5000 spänn eller 55.000 spänn utslaget på ett liv, det spelar ingen roll alls.

Jag har då aldrig vant mig med de dyra instrument jag ägt.

Nu har jag aldrig slängt mig in i trumsetet med gitarren först personligen, men det verkar skoj. Dock inte när man
är 47 och börjat förstå att kroppen faktiskt kan gå sönder, inte bara gitarren.

Ingen klyscha. Det stämmer med advokaterna, deras dyra gitarrer på väggen och deras usla förmåga att spela. Jag har fått det bevisat gång efter gång.
Och många yrkesmusiker spelar helst på ett instrument som de haft nästan hela livet och som inte var dyrt när de köpte det. Fast nu vet jag inte hur du definierar "yrkesmusiker"? Bonamassa som samlar vintage eller Kurt Cobain som spelade på billigare gitarrer och dessutom trashade dem på scen..