Så förbannat tråkigt. Där dog Stones. Där dog en del av rocken.

Så sant som det är sagt!
Kanske inte världens tekniskt sett bästa trummis, men vilket driv, vilken passion, definitionen på rocktrummis.
Trist att en av de odödliga gått bort.

Aj då

Ledsamt att läsa, en sann legend har gått bort.

Marken svajar lite under fötterna på en när en Stonesmedlem dör. Det är historiskt och så klart väldigt ledsamt.

Ärligt talat är det ganska imponerande (eller vad man ska säga) att ingen Stonesmedlem dött sedan Brian Jones 1969, tills nu.

Rockhistoriens mest personliga backbeat. Även om han inte spelat på allt så är det ändå svårt att tänka sig hur Stones låtit utan honom.

Nej!! Vad säger man som inte redan blivit sagt ovan.
Han var en av de odödliga.
Men rent sakligt sett, som sagt så har alla i Stones redan uppnått anmärkningsvärd ålder.
Charlie på slutet var den vanliga brittiska åldersstigna gentlemannen, på nåt vis naturligt att han lämnar först ändå. De andra är ju redan mer eller mindre mumifierade sen 80-talet.
Blir intressant att se hur Keef tänker om Stones fortsättning efter detta.

RIP

Utan Charlie inget Stones, minsta trumsetet - men största svänget....... R.I.P

Håller med.

Jävligt trist, en av mina absoluta favorit-trummisar genom tiderna
Han verkade oxå så otroligt trevlig, har sett massa intervjuer med honom, alltid lika trevligt

Sov gott, de eru värd

Vad spelar han inte på?

På You Can't Always Get What You Want och Happy och kanske ett par låtar till spelar producenten Jimmy Miller ttummorna. Kanske var det som iStofil syftade på. Sen finns det kanske nån sentida låt som Charlie inte är med på, men det är inte många. (Nu bortser jag från några enstaka låtar som helt saknar trummor förstås).

Det är lätt att glömma att han med bravur tog bandet genom alla de musikaliska faser man sedan sextiotalet, gav sig in i.
Stones har de facto gett sig på i stort sett alla stilar inom populärmusiken. Inte en enda gång reagerade man negativt på Charlies spel.
Också lätt att förbise är att han först och främst hörde hemma inom jazzen. Bird var hans husgud.

Kanske allra mest anmärkningsvärd var hans stoiska lugn och uppenbara tålamod.
Charlie Watts fick stå ut med att vara omgiven av interna bråk, knark, rättegångar, media och musikaliska formsvackor.
Plikttroget utförde han sitt jobb. Till slutet.

Vilken hjälte.

Precis, och sen spelade han heller inte på "Shine a Light" och "It's Only Rock n Roll (But I Like It)" - alla ganska fundamentala Stones-låtar. Tror säkerligen det var mer logistiska orsaker än att han inte skulle fått spela av någon anledning. Stones-cirkusen var ju ganska lös i kanterna emellanåt.

Justja, de låtarna glömde jag. På IORR kan man känna igen Kenney Jones lite funkigare spel (ifall man är bekant med honom genom Faces), även om han var ganska samma kategori trumslagare som Charlie Watts. Men som du säger så var det mest tillfälligheter. Det sägs att Charlie en gång sa "Why don't you play the fucking drums then" till Jimmy Miller, men annars verkar det, precis som Fingers on fire skrev nyss, väldigt sällan ha varit konflikter kring Charlies trumspel. "That's what I do, I play the drums for Mick and Keith, I don't play 'em for me!" sa han ju också i nån intervju. Bill Wyman var betydligt mera frånvarande i studion på grund av avvikande livsstil.

Han spelade heller inte på "Paint it Black" Det gjorde Keith Moon. Lyssnar man efter det så är det ganska tydligt...

Kul skämt. Finns inte en enda människa på hela internet som föreslår detta förutom du. Har heller aldrig hört den idén nånsin under 30 år av Stones-lyssnande.

Det är inte jag som påstår det utan Keith Moon själv. Detta skrev P-O Alm på Facebook:

"För c:a 55 år sedan träffade jag Keith Moon efter en Who-konsert på Grönan.....Han berättade då att Mick Jagger ringde honom och bad honom hoppa in och lira på en inspelning...Keith ställde upp och lade trummor på Paint It Black......När ni nu lyssnar på den inspelningen och är lite insatt i trumspel så hörs det tydligt att Keith lirar. Vad vill jag med detta? Eftersom bägge nu har lämnat oss kan ju detta bli känt....Vila I Frid Charlie...."

Intressant. Det låter onekligen som Keith Moon snarare än Charlie Watts när man lyssnar på arrangemang och hur hårt han piskar på trummorna.

Kanske att det är lite bättre trumspel på Paint it black än det vanliga sunkslafset som Charlie brukar spela men om det är Keith Moon så var han instruerad hur han skulle spela, dvs sämre än i vanliga fall..

Okej! Onekligen spännande, och det kan ju vara sant, men jag är ändå mycket skeptisk. Framför allt för att det inte finns några alternativa källor. Moon verkar ju ha varit väldigt utåtriktad och umgicks med halva pop-England, så det känns osannolikt att han inte skulle ha berättat detta för någon annan (som fört det vidare) . Och man borde i så fall ha hört nånting från andra involverade - Jagger, Andrew Loog Oldham, Charlie, Bill Wyman... Finns ju också möjligheten att Moon spelade in ett spår som aldrig användes (Mick och Keith brukade ju ofta testa olika gästmusiker och kunde ofta byta ut olika delar, t.ex. basspelet, i ett senare skede, även om det kanske skedde oftare på 70-talet när studiojobbandet var mera avancerat). Eller att det blev förvrängt i kommunikationen från Moon.

Fy fan så trist och patetisk du är.

Charlie dansar -

Saknad!!


https://www.youtube.com/watch?v=NyqVeqmwfFM



Lite coola kläder etc.
https://www.youtube.com/watch?v=fK-EtcMj5ts

"he didn’t particularly care for rock’n’roll (“I didn’t know anything about it … I used to hate Elvis Presley. Miles Davis – that’s what I considered someone,” he told an interviewer in 1993) and had initially had to have the rhythm and blues so beloved of his bandmates explained to him: “I didn’t know what it was. I thought it meant Charlie Parker, played slow”."

“Charlie swings very nicely, but can’t rock,” wrote a frustrated Keith Richards in a 1963 diary entry. “Fabulous guy, though.”

"As it turned out, Richards couldn’t have been more wrong. Nothing if not a quick student, Watts not only learned to rock"

"He was not a flamboyant, risk-taking showman in the manner of the Who’s Keith Moon, nor an exponent of pummelling raw power along the lines of Led Zeppelin’s John Bonham, nor an expert in tricky time signatures like Rush’s Neal Peart."

"There were moments when Watts’ drumming could be showy – as on his thunderous performance on 1966’s Paint It Black"

https://www.theguardian.com/music/2021/ ... roll-storm

Sanningen är inte alltid beundransvärd. Jag älskar dock Stones fram till 1969.