"Vilken gitarr är minst cool idag?" Ja, så frågades det på ett amerikanskt gitarrforum.
PRS, svarade många - en gitarr som kanske gått lite ur modet.
(Förlåt alla ni som avgudar era PRS, det är inte vad som är bra eller dåligt som är poängen)

Jag kom att tänka på att det kanske inte alls handlar om gitarren, utan om musikern.
Hur han eller hon är, cool eller tönt (i mina ögon) det bestämmer mer över hur hens instrument i sin tur ska uppfattas.

Jag tänkte på legendaren Bo Anders Persson, han som skapade den första Gärdesfestivalen på 70-talet
och som spelade i psychproggbandet Träd, Gräs och Stenar.

Jag såg bandet för rätt många år sen, spelandes i en silo(!) mitt på östgötaslätten.
Givetvis spelade Bo Anders sina långa flummiga eko-solon på en klart oväntad gitarr,
en hockeystick-gura av hårdrocksnitt. Varför? Ja, inte vet jag.

But, he didn´t give a f**k.
DET är coolt.
Och då blir också guran cool.
I Bo Anders händer.
Rock on!

Har tyvärr inget att tillföra till ämnet men det du nämner om Träd, gräs och stenar fick mig att tänka på en sak min bandkamrat berättade för mig.
Han berättade att på gärdetfesten så hade polisen kommit fram till trummisen i Träd, gräs och stenar när de spelat och frågat:
"Vem är det som bestämmer?" Detta i ett försök att försöka stänga ner spelningen och festivalen.
"Det är gud" hade trummisen svarat och fortsatt spela

Jag gillade min Squier Bullet Strat så mycket att jag köpte tillbaks den. Tyckte det var coolt att en så billig gitarr kunde vara så bra. Ändå coolare blev det när jag såg att Jack Pearson också gillar sina.

Läste om Paul Westerberg som blir inspirerad när han försöker spela på kassa gitarrer. Ju kassare desto bättre.

Peter Green sa om sin magiska Les Paul, som blivit lite av en måttstock: "Det är inget magiskt med den, den funkar knappt."

Såg en konsert med John Fogerty. Flera av de klassiska modellerna: Strata, Tele, två olika Les Pauls (en med P90, en med humbuckers).
Och så en Music Man mitt ibland det. Anything goes

Från en intervju med Clas Yngström: Hur är ditt förhållande till nya prylar?
- Trummisen Ulf Åhman lärde mig en viktig sak om det här med jakten på ny utrustning och nya ljud, det som jag kallar gitarristsjukan. Han sa en gång till mig att "det inte spelar nån roll vad du köper för grejer, gitarrer, effekter och förstärkare, det låter ändå alltid precis lika jävligt". Jag har kommit fram till att allt sitter i fingrarna och i en blandning av kött och det själ. Jag kan spela på en 900 kronors kinakopia om tryter. Men man köper ju ändå och testar nya grejer hela tiden, det bidrar ju till inspiration också.

Finns det supergitarrer?
- Nej det finns det nog inte, inte generellt sett i alla fall. Jag ställde upp på ett blindtest en gång i en tidning med attityden att "jag kan lätt avgöra bra gitarrer från dåliga". Det gick inte alls bra, jag hade faktiskt inte en siffra rätt. Den "sämsta"jag plockade ut var en 25 000 kronors American Fender Stratocaster och den som gillade mest var en Japan Squire.

Yngve Malmsten, som jag känner rätt väl, spelar på Stratocasters som är optimalt byggda för honom med bland annat 0.08 - 0.46 strängar som är helt omöjliga för mig att spela på. Han ville byta till sig en Strata 57a mot två av hans bevisligen bra och mycket åtråvärda specialgitarrer. Jag sa åt han att det går ju för fan inte att spela på dina gitarrer, så det blev inget. Yngve är en väldigt ödmjuk och dedikerad gitarrist, han kör sin grej oavsett vad som händer runt omkring honom, jag gillar det hos honom.

+1

Det var rätt snällt alltihop.
Polisen: ”Ni har ju inte sökt tillstånd för det här”
Bo Anders: ”Nää…”

Ca 5 minuter in i detta charmiga tidsdokument om festen på Gärdet:
https://www.svtplay.se/video/28733810/f ... id=jnRNWoj

Håller inte alls med om det är någonting med Bo-Anders överhuvudtaget rent estetiskt som är det minsta lilla coolt - förutom musiken han spelar!!! Han ser ut som ren skit. Ingenting med honom inklusive gitarren passar det minsta lilla in i hur musiken låter. Sällan har jag känt mer att den självklara kommentaren borde vara: "look the part or get back home"!

Därmed är inte sagt att musik i sig kan vara ett självändamål på scen, men ur den vinkeln du skriver så är det där katastrof, estetisk härdsmälta och skämskudde!

Jag håller med, coolt i min bok....

Übercoolt, snubben ser bra ut, speciellt med tanke på att han är 83 bast.

Skulle vara jävligt glad om jag överhuvudtaget kan lira när jag är 83, inte alla förunnat.

Gillar folk med "fel" gitarr, typ spela country med ett V.

Det där är ascoolt! Så trött på alla ängsliga typer som "försöker" se coola ut. Det där är coolt på riktigt!

Om man får vara lite petig; det där är ingen "hockeystick-gura".

Sen kan jag hålla med om att det ofta läggs väl stor vikt vid att det ska vara en gitarr som estetiskt passar in på musiken man spelar.

Lustigt det där med artister som är helt ur synk stil- och utseendemässigt. Men är man gammal (till exempel 83)så är det väl helt normalt och jättevanligt att skita i utseendet. Med vissa gamlingar som är tvärtom och har värsta tillgjort hippa kläderna så undrar jag nästan hur de orkar istället. Jag är "bara" 40 och har slappat ur i mjukisbyxor...

Känns ju som att vissa aldrig var medvetna någonsin, men stod man på scen 1971 så blev det per automatik utsvängda brallor, långt hår, skägg, osv, och då råkade det passa perfekt ihop med flumrocken enligt fansen.

Sen kan man ta sig för pannan när man beskådar äldre artister som säljer sin '62 SG och skaffar en Ibanez RG (eller en PRS!) för att det är en "bättre" gitarr - till samma gamla gubbrock! Men det beror ju som sagt på - det kanske låter likadant ändå, och då är vi tillbaka där i det utseendemässiga...

Ha ha! ”estetisk härdsmälta”?
Låter rätt coolt faktiskt…

Mycket svårt ämne det här med "vad som är en cool gitarr"! Om man ser gitarren som en ren scen-assesoar och bortser från alla aspekter som ljud och spelbarhet så är det en hårfin balansgång!
Janne schaffers röda Laveri.......nånting?=inte cool, bara ful! Schaffers Les Paul=inte cool, alldeles för förutsägbart! Schaffer med sin Coral elektrisk sitar=über cool!
Eller David Lindley med sina Teisco gitarrer+Dumble förstärkare=cool !

Är man själv osäker så kollar man bara in vad Mike Campbell spelar på så är det alltid coolt!
Har gitarren Floyd eller någon annan form av svajmekano i den högre skolan så kan gitarren aldrig räknas som cool.......det bara är så!

Personligen ogillar jag förutsägbarhet och mainstream. Lägger gärna ner lite extra energi på att just INTE vara förutsägbar. Har flera gånger tagit med mig den kantigaste guran jag har till rep; där det är en HELT ANNAN musikstil som skall utövas. Så länge känslan, funktionerna och soundet i instrumentet finns där; väcker jag gärna de som insisterar att stå i den historiska, döda kön. Älskar när kaffepauserna omfattar: -Var det för tungt att ta med 'den andra' guran istället...?

Det fanns ju INGET COOLARE än JJ Cale -som kväll efter kväll gick upp och ÄGDE med sin Casio -gura!!!!

Fixar inte magen/skallen att hantera bra musik (med bra ljud); som kommer ur ett instrument man estetiskt inte tycker passar in i sammanhanget: -Too bad...

Det tenderar alltid att vara så; att någon skitkänd artist först måste bryta igenom barriären -för att något mer udda skall bli accepterat. Jag menar: Det fanns väl en tid inte allt för länge sedan; där Blues på en futuristisk Gibson Flying V -var typ samma som att skjuta sin musikaliska karriär två gånger i huvet...? -Yeah right... (Thank You Albert King & Co.)

ZZ Top kunde äntra scenen med i princip VAD SOM HELST för form på sina instrument. Betydligt färre hade hade sina personliga problem med detta. Och Frank Beard har ju genom karriären haft ett rejält överskott på 'burkar' i sitt trumset -som han sällan använde när han spelade. The Edge som köpte sig en Gibba Explorer; och fick först skit för det. -Dock; den neandertalar-dialogen tonade ju bort ganska snabbt efter att han pluggat in och börjat lira. Det accepteras sällan förrän någon verkligen (be)visar att det funkar.

Tricket (enligt mig) är att vara så trygg i sig själv och det man skall göra/framföra; så att man inte berörs av de första intrycken folk tenderar att anta sig till; innan facit. Det krävs karisma att starta på 'minus'. Där emot är ofta belöningen väldigt givande efteråt. (Någonting som folk inte ens reagerat över -eller ägnat ens en tanke på; om man hängt på sig samma som alla andra gör.) Med allt detta sagt; ÄR och BÖR det alltid vara ett gemensamt bandbeslut hur långt man tillåts att gå med sånt här. (Men i repan är det ju alltid fritt fram.)

För mig går/är skillnaden på andra saker; som exempelvis scenklädsel. Här är jag betydligt mer 'konservativ' -och ogillar att spöka ut mig allt för mycket för annat än rejält blöta partygigg. Jag nöjer mig med mina udda instrument val så länge det låter som det ska.

Här är ett axplock av mina mer 'udda' instrument:

-En Casio MIDI gura (Ett MÅSTE för ett JJ Cale fan!)
-En pissgul Charvel Star
-Dean ML (Dimebag modell)
-Ett gäng Gibba Flying V's
-Ett gäng Gibba Explorers
-Ett gäng Ibanez Destroyers
-En snor grön Gibson M3
-Ett gäng färg glada Ibanez JEM's
-Fernandes Rhoades
-Parker Fly Mojo
-Peavey X-series (Pimpad Vandenberg modell)
-B.C. Rich Warlock
-Dean V'coustic akke

...Mm. Samtliga dessa instrument är verkligen högsta 'top notch' i varje detalj i; -funktion, -sound och spelbarhet. Har nog fler udda instrument än dessa; kommer bara i denna stund inte ihåg dessa. Köpte även nyligen en äldre ESP Sunburst Tiger -som troligen kommer att luftas en hel del.

-Dare it.
-Play it.


/ Jonken

Så länge vi inte är ängsliga av oss är vi kanske alla lika coola/icke-coola gällande exempelvis val av gitarr på scen.

Billy Gibbons har ett slags outtalat kontrakt med sina gitarrspelande fans.
Han vet att de vet att han har allt coolt i utrustningsväg man kan tänka sig.
De där pälsklädda gitarrerna funkar därför perfekt:
de är både ögongodis som passar showen och ironiska statements inför materialnördarna.

Jag tycker man ska klä sig efter tillfället.

Visst: Så länge det är humor & ploj + party med i konceptet.
Vore ju skitcoolt med ett party band som heter typ Heavy Moovers; där alla är klädda i varsel/arbetskläder och skyddshjälmar; där scenen ser ut som en om asfaltering på E4:an -med -vägarbetsskyltar, -koner och -varningstejp etc. Gärna även där alla medlemmar står i kö stämplar in sig med sitt arbetskort på scenen -innan man kör igång. Man informerar förståss publiken att spelningen kommer att genomföras enligt rådande arbetstidslagen för kväll/natt arbete. Man delar/skriver i blocket i vanlig ordning ut tillbudsrapporter för bristande säkerhet både år bandmedlemmar och publik genom kvällen. Gärna att man även avslutar den sista låten 'mitt i -och hänvisar att NU är det rast. Manavslutar givetvis kvällen med: -Hur fan ska vi ta oss hem nu; när alla har slut körtid efter passet...?



Såna här tillfällen är det ju bara ballt + coolt att spöka ut sig. Men steppa upp där och köra sina egna låtar på allvar... -Njae...

Och visst: Även jag har lirat ZZ Top låtar iklädd typ; i snickarbyxor, boots, stenson hatt och cheap sunglasses. Rena rama Red Necks -köret.


/ Jonken

Det fina är att smaken är som baken och vi alla gillar olika.

Precis. Så sant.


/ Jonken

Helt klart - om den är medveten! Det finns aldrig en ursäkt att inte bry sig. Inte när det gäller scenframträdande iaf.

Problemet här verkar dock mer vara att inte gilla alls..

Larivee heter Schaffers gitarr. Den är ett kul exempel i sammanhanget för den är å ena sidan så ful och fel (enligt vissa kanske även musikaliskt) men uppenbarligen gillar han den och har verkligen gjort den till sin gitarr, nästan på ikonisk nivå. Och då är den inte längre "fel" utan helt rätt.

Det är också rätt vanligt att stora gitarrister gör sina storverk på en speciell gitarr i början av sin karriär men senare - när pengar och nya krav finns - byter till en custombyggd signaturgitarr eller "supergitarr" av nåt slagsom i fansens ögon känns tråkigare och aldrig genererar några hits heller (eftersom artisten blivit lite avdankad).
Exempel:
Ovan nämnda Schaffer
Eddie Van Halen - först sin legendariska Frankenstrat och sedan halvtråkiga Ernie Balls
Tony Iommi - '65 SG Special, sedan fulare customgjorda Iommi-SG
Clapton - massa legendariska gitarrer, sen bara Fender CS
Leslie West - coola LP Juniors mm, numera en signature från Dean
Plus tusen andra jag inte kommer på...

Förmodar felskrivning, Leslie West död 2020, tyvärr. Tycker hans Dean gitarrer var coola, skulle gärna ha en.

Ja, precis, jag menade under senare tid.
Håller med om att den Dean-modellen är rätt tuff.