Påverkar gitarrmodellen hur man spelar? Svaret kanske verkar självklart och vissa gitarrmodeller är mer allround och såklart vanliga i många genrer.
Märker att jag själv tenderar att ändra mitt spel lite beroende på vilken gitarrmodell jag spelar på, men varför är det så?

Hur är det själv?
Bllr det mer county-twang och ruffigt Keith-rockande på en telecaster?
Instant Angus-riffande på en SG?
Snabba sweeps och divebombande Van Halen på en superstratan eller gitarren med floyd?
Jazzigare lir på en 335:a eller större burk med -F hål?
Blueslickandes SRV på en strata med halsmicken? eller kanske äggläget och Mark Knopfler?
Indiepoppande eller Curt Cobain på offsetgittaren osv
Mer 50-talsrockande riff på Gretschen?
Köper du ibland gitarrmodeller för att en gitarrist som du gillar spelar på en sådan?

Eller låter du alltid likadant oavsett vad du plockar upp?

Är det förväntningarna och hjärnan som säger att det ska låta på ett visst sätt `med den gitarrmodellen eller är det själva soundet i gitarren som inbjuder till vad som känns lättillgängligt?
Handlar det i huvudsak om estetik?

Man ser aldrig några 50-talsrockare eller Shoegazerband som hoppar ut med floydade rosa Ibanez JEM t ex.Skulle inte det vara roligare?

Möjligen slår jag in öppna dörrar nu men har du flera gitarrer så är det säker mer än bara soundet som fått dig att köpa dem?

Ja.
På en LP spelar jag riffet till Always On The Run, rock (Fu Manchu, Danko Jones, ZZ Top, Aerosmith), och jazz.
Det gör jag inte på en strata. Dom är bara bra till dansbandsmusik.

Tror de flesta upplever att man spelar på lite olika sätt beroende på gitarrens utformning men då menar jag bara rent fysiskt. Jag har gitarrer som passar bättre till vissa sound än andra men jag skulle nog aldrig komma på mig själv att helt plötsligt spela country bara för att jag har telen i händerna.

/Niklas

Skit KUL att du väcker frågan! För mig är det definitivt så. Jag har målmedvetet dock försökt att övervinna denna 'mentala spärr' -genom att pressa mig själv; till att medvetet välja en estetiskt 'fel gura' till olika typer av musik stilar. Detta så länge det inte tummar det minsta på soundet eller funktionen jag vill uppnå till låten i fråga. Genom åren har jag upptäckt att denna typ av repeterande 'miss match' -faktiskt bidrar till ett 'mind set' i liret; som gör att man tvingas att vara mer 'på tå' i liret. Bara de där halvuppgivna flåsningarna, suckarna -och rullningarna av ögonen av de andra i repan; är ganska cool tändvätska i vardagen. Sedan om det (av någon anledning) inte funkar: Kan man ju alltid skylla på guran. -Ha-Ha! Nä; skämt åsido: Jag är övertygad om att ALLA (även de som har svårt och erkänna det) -visualiserar sig själv i det som man skall göra. Vår visualisering varierar ofta väldigt mycket beroende om det är covers -eller eget material som skall spelas/framföras. Skall vi exempelvis riva av 'Rude mood'; drömmer vi ofta undermedvetet om att vara typ Stevie Ray Vaughan -med en Strata. Man kan säga att vi undermedvetet väljer att klassificera oss som SRV redan från 'gå'. Och det är här det blir fel; för att INGEN av oss är ens i närheten av vad SRV var spelmässigt. Dvs: Våra utgångsförutsättningar; innan vi ens börjat: Är på tok för 'satta' och för 'sky höga' -för att leverera vår visualiserade målbild. Visst: Man kan försöka och säga åt sin egna hjärna; att det inte är så: Men då ljuger man nog åt sig själv. Då är det många gånger bättre att direkt sudda den denna falska verklighets hallucination ur skallen; och istället börja utmaningen ärligt med ett helt 'cleant sheet'. Ett faktiskt väldigt smart sätt att börja; är ju välja ett helt annat verktyg som SRV använde. Fungerar precis lika bra: Ex en Tele? Och har man något ännu mer udda -med samma sound -och funktion förutsättningar = Ännu bättre.
Grejen som fick mig att börja tänka i dessa banor för länge sedan; var när jag upptäckte att man inte alls känner sig låst i någon form av förprogrammerad vision; när man skall göra/spela egen musik. Kort: Här är vi mycket duktigare att själva skapa, uppfinna vår egna vision i sammanhanget. Här börjar vi forma hela vår kreativa process från en helt ren yta. De enda förutfattade meningar vi har till våra egna ingångsvärden; är de vi själva väljer och bestämmer. Detta är en väldigt avgörande faktor över hur vi slutändan låter och levererar. Nästa intressanta fråga blir: Hur vill man påverka sina ingångsvärden över ett en ren canvas? Att upptäcka sig själv inom detta område (fråge ställningen i tråden); kräver två egentligen två olika instrument med samma typ av sound; -där man själv klassificerar användandet instrumenten till helt olika musikstilar. Ju större självbildskillnad mellan dessa instrument = Ju bättre. Sedan testa att spela in dig ordentligt på båda instrumenten; och testa spela in samma spår med båda. Resultatet blir många gånger både förvånande och överraskande. För göra detta rätt; krävs ofta ett nog så kantigt instrument -som man kanske aldrig skulle investera i vanligtvis. Och detta instrument måste sound -samt funktions mässigt funka och leverera lika bra som den traditionella gitarren man jämför mot. Ju större estetisk skillnad mellan instrumenten -tenderar ge de största 'Aha upplevelserna'. Speciellt i vår egna tolkning av mängden attityd vill vi gå in med.

-Någon som flippat strängarna på en höger Strata? -Upplevelser? -Skillnader i liret? (Detta går att ta SÅÅÅ MYCKET längre om man bara är; nyfiken, öppen, ärlig och intresserad av att lära sig saker om sig själv.)


/ Jonken

Då handlar det nog om dina förväntningar och estetik. För andra så kanske associationerna är sound typ Blackmore eller Hendrix
För någon så kanske SG innebär tidig Holdsworth snarare än Angus


Det är nog ingen som förväntar sig, men däremot tänker jag mig att den som brukar spela country nog oftare använder telen i de sammanhangen men köpt eller väljer andra instrument med andra förväntningar i andra/övriga musikaliska sammanhang. Inget fel i det. Det kanske känns mest bekvämt och leverar "rätt ljud" som man vill ha men samtidigt är man då lite inlåst hur saker ich ting ska vara.


Tack för input Jonken, intressanta tankar och resonemang!

Noterar också att de flesta gitarrister som lämnat avtryck i historien haft en ganska snäv vision av hur de vill låta och pftast bara spelat på en enda gitarr eller iaf haft liknande gitarrmodell hela tiden. Mer av "one trick ponys" än dagens musikanter som ofta har många gitarrer och ett ideal av versatilitet som "småfuskar" i flera stilar och genrer och typer av sound.

Det där koketteriet med att byta gitarrer mellan var och varannan låt, var det knappast nån som höll på med för några decennier sen. Hörde The Cardigans på KB i Malmö för några år sen och störde mig en del på Peter Svenssons eviga gitarrbytande. Mellan i stort sett varje låt sprang en roddare in med en ny gitarr. Men det är klart - dels är han ju en riktig gitarrvirtous, dels lät de helt olika…

Skojade lite där. Flera av favoritlåtarna är med strata, främst The Pump och Honey Samba. Det är inte dansband.

Håller helt med. Många associerar felaktigt ofta detta lite trångsynta beteende till två saker: Trygghet och sitt egna sound. För mig är denna trygghet (att bara fixa spela bra på ett och samma instrument) en begränsning; där man ofta spelar precis sina egna repeterande trygghets riff och lick varje dag. Det egna soundet sitter alltid i skallen och fingrarna. Dvs: Oavsett vad man spelar igenom; låter skiten ändå som man gör.
Precis som du så korrekt nämner: Så skillnaden avsevärt stor idag -kontra förr; när det gäller vår tillgång till fler -eller olika instrument typer. Detta i kontrast till den negativa delen idag: 'Digitalismen' formar/stöper stryper den individuella unikheten -och formar oss till att låta likadant. I vår moderna tid måste man faktiskt lägga ner mycket energi -om man vill skilja sig ifrån mängden. Idag har de flesta som lirar svårt att förklara/specificera sin egna, personliga musikaliska identitet -om de inte får luta sig mot kompistryggheten -alternativt en rot-blöts-fylla. Jag menar: Drömma att sälja ut Albert Hall i London är coolt; men man måste liksom lära sig att gå någelunda stabilt -innan man springer. Utan denna insikt flyger/svävar man ju bara.
För precis ALLT: HELA GREJEN börjar med vad man själv är och står för musikaliskt. Är man -osäker, -försiktig, -otrygg i sina svar (som de flesta är); bör man nog ta en sväng till för sig själv med båda halvorna. Detta innebär ju inte automatiskt att alla drömmer om att bli en stor stjärna i branschen; utan har lagt sin personliga nivå Ex i att nöja sig på en halv professionell nivå. Dock samma sak här: Kan man inte förklara sin plats i livet -samt sin plats i sin musik: Är ju att man inte riktigt har koll på hela bilden.
Vad det handlar om är var man själv ser sin egna peak -i sin musikaliska strävan; och hur entusiastisk man är i sin strävan att nå 'dit'. Varje resa av denna typ är personlig/unik. Och det man måste leverera för att lyckas bör även vara samma sak: personligt och därav unikt. För att överhuvudtaget kunna göra detta måste man ha ruskigt god självkännedom -för att kunna förmedla det unika som man själv är och står för på alla plan. Många fixar tyvärr inte detta utan hjälp av kemi och alkohol.


/ Jonken

Påverkar jättemycket för mig. Jag skulle t.ex aldrig vilja spela massvis med ackord under lång tid på en gitarr med en tunn hals, jag får fruktansvärd kramp i tummen av det. Så om jag t.ex har en Ibanez Wizard-hals (de nya) så skulle jag aldrig spela det utan då skulle jag bara spela leads. Skulle jag ha en Gibson Les Paul 50's hals i handen skulle det nog vara tvärtom. Radiusen på greppbrädan spelar också stor roll för mig, är den för rund så gillar jag inte att spela leads, då blir det mer ackordspel.

Ljudmässigt, mickar och sådan spelar ingen roll för mig. Faktum är att jag gillar att experimentera med sådant. Det är rätt så kul att testa spela dödsmetall med en hollowbody med singlecoils. Helt enkelt för att det kan ge ett jävligt coolt och unikt sound som inte är typiskt för den typen av musik.

Kan även vara roligt att ha någon modern riktigt stark humbucker och köra den i en vintage-stärkare. Man kan få lite ljud som inte är typiskt det man alltid hör på det sättet.

Japp, jag inspireras rejält av gitarren jag spelar på. Jag hade aldrig spelat country i hela mitt liv, när jag fick hem min första tele och direkt började jag spela väldigt konstiga saker...

Den enda gitarr jag tycker att jag kan spela vad som helst på är nog 335:an. (Om jag nu klarar av det rent tekniskt vill säga...)

Men med Charveln så blir det snabbt och intensivt. Med Gretsch spelar jag direkt Cult-igt eller D-A-D:igt, Med helmahogny och minihumbuckers blir det action-rock, Med Les Paul blir stort och tungt eller Lizzy-igt. Men omodern strata blir det Blackmore-skt eller SRV-igt. O.s.v, o.s.v...

Både ja och nej, skulle jag säga.

Jag vill att deras egenheter skall påverka mig spelmässigt och då gör de det.
Man "får" liksom musik av olika instrument.
Ännu mer är det så med förstärkare, att man spelar med och anpassar sig för de egenskaper som finns.

Men med gitarrer kan jag ganska lätt stänga av det och inte låta mig påverkas av det.
Att de har olika ljud går inte att stänga av men spel och ide mässigt kan jag stänga av det och spela likadant på alla.
Ett måste när man spela mycket live och inte vill driva ljudteknikern till vansinne.

Det i princip enda som påverkar spelmässigt är för låg stränghöjd, helt omöjligt att spela med.

//MO

Om man t.ex provspelar gitarrer i en musikaffär eller tar en ur stället hemma och sätter sig i tv-soffan, då blir det ofta så. Har faktiskt reflekterat över det där, och blivit lite irriterad på mig själv för att jag börjar spela SRV-licks när jag får en strata i händerna eller country om jag tar i en tele

Ska man spela live eller spela in så väljer jag däremot den som är bäst lämpad för ändamålet eller mest allround, beroende på vad det är för gig eller vilket sound man behöver. I det läget spelar jag nog rätt likadant oavsett vilken gitarr jag håller i.

Absolut
Supersvårt att få samma ton och känsla ur exempelvis en Casino som en
Les Paul . Tror att det är en blandning av mental föreställning att exempelvis en
strata förväntas låta på ett visst sätt samtidigt som fysiska skillnader
i exempelvis radius, pickuper mm bidrar och bjuder in upp till olika danser.
En del gitarrer är inte så mångsidiga men det de gör det gör de fantastiskt bra.
Brukar leka med tanken hur tidiga Rush skulle låtit om Alex skulle spelat
uteslutande på en Les Paul.

Sen är det ju lite skillnad på benämningen hur och vad.

Frågeställningen var hur man spelar,men ändå kastas det vilt mellan genrer.

Jag spelar en musikstil i bandet och där kan jag uppleva att jag spelar på olika sätt beroende på gitarrtyp.

Lite mer snärtigt och rappare med framförallt Telecaster,och mer öppna ackord och häng med min Gretsch.

Humbuckers har jag slutat med att använda (filtertrons är rent tekniskt en hb men uppför sig inte som en sån) gillar inte ljudkaraktären till mitt spel.


//Robban