Branschen satsar ju stort på 20/30-watts-versioner av väletablerade 50 och 100-wattare.
Marshalls studio-serie, Friedmans jr-varianter, SLO 30 W etc.

Även om man förstår tanken med att kunna komma nära originalens grundljud (främst high gain) utan att bli steril av de volymnivåer 100-wattsoriginalen producerar, undrar man om inte huvudorsaken till originalens framgångar med dessa småvarianter missas, nämligen headroom?

Varför låter t.ex. en 1959:a ofta så bra? Jo, därför att den tilltagna trafon och slutrören får jobba vilka producerar en bred övertonspalett och inte minst, fysiskt kännbart mellanregister och bas.
Även om inte just en 1959:a har stora mängder gain, krävs ju oftast att man passerar åtminstone sex-sju i volym för att få ordentlig sustain. En 1987:a ligger ju inte heller nära betr headroom. SLO 100 har ju också ett eftertraktat rent ljud, så det är inte bara en fråga om dist-karaktär.

Jag har visserligen för egen del ännu inte provat att dra ngn av dessa mini-versioner i botten, men rimligen kan de inte ens komma nära när det kommer till bas och mid.
Om headroom främst sitter i wattantalet, kanske dessa små toppar borde kallas annat än jr/studio-versioner av originalen?

Högtalarlådornas inverkan är en annan diskussion som här kan utelämnas.

Tankar?

Volym är en del av ljudet. Varför jag upplever det så kan jag inte svara på men det är min absoluta uppfattning.

Nej det tror inte jag, orsaken var att nog snarare att man fyllde ett behov, då "popmusiken" (som det hette då) plötsligt skulle spelas i stora salar, ofta ämnade för olika tävlingar innom div lag-gymnastik.
Kraven för ljudåtergivningen låg nog närmare HI-Fi, likaså önskade man ju förstärkare med bättre hållbarhet, både mekaniskt och elektriskt.

Personligen är jag evigt tacksam för utvecklingen mot mindre förstärkare som om en inte exakt låter som en 100w Marshall stapel, men väl tillräcklgt bra för mig i alla fall!

Jag menade alltså endast ljudkaraktären, inte specifika lokaler.

Vore ju skoj att göra A/B-tester mellan de starka originalen och de mindre varianterna.
Får en 20 W-variant på max, brallorna att fladdra eller är det mest bara en för öronen stark upplevelse?

Jag har kört 25 wattare sista åren och är sjukt nöjd.
Har en silver jubile och som jag skrev i en annan tråd så när master kommit till ca 4an så tycker jag att det mest blir mera dist och inte volym.
Den räcker gott och väl till i replokalen också för mig.
Det är väldigt skönt att kunna spela lägre än med 100 wattare det tycker då jag

Har även bytt till 2x12a och det gjorde det ännu bättre än 4x12a.

Nej du kan inte utelämna högtalaren eftersom det är den primära orsaken att gör man en stor stärkare mindre ,så låter det inte lika som en stor.
Du kanske missar (?) efekten av högtalar distruktion ?
En mindre stärkare kommer inte låta lika på högre volym som en stor pga detta.

Jag har ju i många år jobbat med power scaling , vilket gör en stor stärkare att bli "mindre" och det har varit dom som inte varit helt nöjda när dom använder power scaling på lägre volym.
Min fråga är då alltid : har du scalat ner högtalaren ?
= man kan inte förvänta sig samma ljud som en stor stärkare gör med en mindre om man inte anpassar högtalaren .

Du har just bevisat det jag skrev tidigare

Jag uttryckte mig slarvigt. Självklart är högtalaren avgörande, men jag var främst inne på att skillnaderna mellan de högwattade originalen och småversionerna, rimligen har fler ljudmässiga skillnader oavsett vad man kopplar för låda till dom. Kopplar man in en liten topp i en 2x12:a låter den ju annorlunda jämfört med 100-wattsversionen av "samma" modell. Marshalls SV20 vilken skall vara en "mini-1959:a" låter ju oavsett låda och element betydligt tunnare än sin storebror.

Det beror nog inte på hur det låter, utan mer vad man tror kan sälja mest




Det är nog precis vad de är, men spelar såklart roll om du kör dessa på full volym eller låg.
Även en Marshall Class 5 låter HÖGT på fullt ställ i ett vanligt vardagsrum eller studio.

Jo, det missas helt. Slutsteget och dess samverkan med högtalarna är det som gör rörförstärkare unika och att de låter bättre än solid state och digitala grejer.

Men det är givetvis bra att det finns stärkare med mindre slutsteg att välja. Så det är inget dåligt med att de finns.

Sedan kan jag tänka mig att man ofta mikar upp förstärkaren i samband med inspelning och spelningar etc. och då kommer det inte att märkas så tydligt misstänker jag.

Att ha en eller flera 100W på scenen tilltalar i alla fall inte mig. Sedan att jag råkar ha ett riktigt monster till förstärkare själv innebär inte att jag inte skulle vilja ha något lättare, men det måste låta bra...

(100W Dual Showman + 2 X JBL D130F 15" eller en låda med ett 15" JBL-element). Den har jag på 4 i repan på den rena normalkanalen som är kopplad rakt på slutsteget, förbi mastern. Bästa referensmåttet, andra kanalen är det en distad preamp med en massa gainrattar etc som inte kan jämföras med annat.

Jag misstänker att om jag skulle hamna på en scen med en ljudtekniker så skulle denne inte vilja ha det ens så pass högt. I ett sådant läge kan ju en 20-30W vara ett alternativ, jag som är så inkörd på denna förstärkaren får ju då snällt vrida ner...

Vad är det för fel på HotPlate och andra reaktiva attenuators?
Om det inte vore för sådana skulle jag aldrig kunna kräma min 1987, 1959 eller Flexi-50.

Jag har ärligt talat aldrig ens testat, kanske skulle vara en ögonöppnare...

Eller öronöppnare?

Det som är "fel" med attenuators är att de försämrar ljudkvalitén.

Har man en stor förstärkare så är power scaling att föredra. Då kan man ändra effekten genom att vrida på en ratt. Det ändrar också ljudet men det försämrar inte ljudet. Gör bara så att det låter som en mindre förstärkare, för det är precis det man gör, man ändrar effekten på apparaten.

Jag tycker inte ljudkvaliteten blir särskilt mycket sämre med 4-8 dB attenuering, har klarat mig i 20 år med mina HotPlates och jag prisar dem. Smidiga att ratta, jag behöver inte begå några ingrepp i mina museala stärkare.
Alternativt att man ställer HotPlaten på ”mute” och kör den som dummy load i andra högtalarutgången, parallellt med sin högtalarcab.

Sedan är väl inte power scaling heller särskilt biverkningsfritt vad gäller ljudkvaliteten, det kan bli pappigt om man drar ned rejält. Precis som HotPlate.

Intressant diskussion.

Jag har skaffat några av de där nya marshall grejerna.
Och absolut, de låter inte som de stora.
"In the style off" skulle jag kalla det, nära nog för att fylla en funktion.

Jag har också många andra 20, 30 och 40 watts toppar som är byggda för att vara det.
Ofta när jag spelar in så kör jag dem (loop send) till slutsteget i 100-120 watts toppar.
Ljudet svarar på ett annat sätt då, vet inte riktigt hur det skall beskrivas men "mer muskler" hörs.

Min egen analys är att slutsteget inte behöver jobba lika hårt och därför blir rappare, tajtare... mer uttrycksfullt och helt enkelt låter snyggare.

Tilläggas bör kanske att jag inte gillar när slutsteget distar på high gain förstärkare och att mitt ljudideal är långt ifrån "gammal marshall på max" stilen.

/Magnus

Jag tycker attenuators försämrar ljudet avsevärt. Till och med de allra bästa som finns på marknaden så hör man skillnad.

Vill jag sänka ljudnivån så spelar jag mycket hellre med en mindre kraftfull förstärkare. Då låter den mer som den ska låta.

Sedan om du spelar på alldeles för låg volym så kommer alltid ljudet att påverkas p.g.a det. Men det är ingen faktor för mig, för jag spelar alltid på ganska hög volym oavsett vilken förstärkare jag spelar. Vill jag ha riktigt låg volym så väljer jag aldrig en rörförstärkare till att börja med ens. Då använder jag hellre plugins.

Klart att om man sänker effekten till under 10 watt så kommer du förlora väldigt mycket basrespons. Så mycket ska man inte sänka i mitt tycke. Personligen så gillar jag inte så svaga stärkare, inte ens om de är designade för det från början.

Bara att de är enklare att bära gör det värt att använda de små rackarna istället åtminstone för de som har spelningar. Den ljudskillnad det blir lever jag med utan att skämmas man kan ju till och med tycka att det blir bättre också för enkelhetens skull.

När jag läser denna och andra, äldre trådar i ämnet så brukar jag ställa mig frågan:
Är alla gitarrister här sådana finsmakare, riktiga gourme'-gommar när det kommer till förstärkare och utrustning?
Är det omöjligt att slutföra repet i replokalen, eller gigget på Pizzerian eller på kulturcaffet, rockklubben utan byxfladder och
mättade slutstegsrör?

Personligen prioriterar jag en förstärkare som är lätt att bära och med en ljudåtergivning som fungerara i alla former av ensemblespel i replokaler, studio och scen.
Jag är van att spela på lånade förstärkare och tycker att med lite skruvande och lite boxar kan få ett utmärkt ljud på i stort sätt alla normala förstärkare (förstärkare med mindre än 20 rattar!) som MusicMan, Valvestate, Fender, Pee-vy, Ampeg!

Jag spelat jätteofta på hyrd/lånad backline och jag har aldrig varit med om att jag inte får till något som funkar.
Men min personliga syn är, varför kompromissa med ljud om jag inte måste?
Speciellt med tanke på att ljud är hur man gör musik, i mina öron nästa lika viktigt som vad som faktiskt spelas.

Skall jag spela ett covergig kan jag få till något som funkar med vad som helst, har gjort spelningar med en Roland Micro Cube (den minsta).
Ingen klagade på ljudet (förutom jag). På såna gig, eller om man kompar någon artist, så funkar i princip vilka ljud som helst.
Allt som skall spelas är skrivet och så gör man bara det, ljudet påverkar inte. Även om det är roligare med bra ljud.

Skall jag spela min egen eller komplex musik med mycket improvisation blir det en helt annan historia och alla grejer blir extremt viktiga. Min spelglädje är det som föder min inspiration. Är jag inspirerad blir det roligare för alla, även publiken även om de kanske inte hör ljudskillnaden.

Så, finsmakare och ”vad som helst funkar” i samma person.
Men jag lovade mig själv att den gång jag väljer ”lättare att bära eller enkelt” före mitt ljud skall jag sluta spela live.

Det sagt, jag köper inte förstärkare som behöver blåsas på för att låta bra (läs som, ljudet är i pre och slutsteg göra bara hur högt).

/Magnus

För mig så är ljudkvalité, ton, respons eller vad man nu vill kalla det när jag spelar på en förstärkare det viktigaste som finns.

Visst, jag kan spela på en sketen transistorstärkare också men det är inte kul. Jag blir bättre om jag spelar på en Soldano SLO100 för då blir jag inspirerad som fan att spela. Det i sin tur gör att jag spelar mer och mer inspirerat. Det i sin tur gör att jag blir en bättre gitarrist. Det i sin tur gör att jag blir bättre på musik, jag får inspiration och blir mer kreativ.

Sedan kan det självklart finnas fall då skillnaden är väldigt liten. Men även om det är liten skillnad så gör det skillnad för mig. Det är så mycket trevligare att spela på någonting som känns helt 100% rätt.

Gourmet-gom kunde nog passa på mig
Situationen avgör vilken stärkare som är optimal.
Oftast funkar någon combo eller kombination av combos med sammanlagd effekt på c:a 15-40 W.
Är musikstil och spelställe sådana att kraftigare doningar blir mer optimala så får det bli 50-100 W stärkare. Med 2x12” lådor och HotPlates. Jag har sällan under mina 50 år med elgitarr spelat någonstans där en 100 W Marshall gått att kräma så att slutsteget svettas.
Jag älskar slutstegshänget och använder sällan eller aldrig effektpedaler - om jag inte pga. repertoaren måste.

I studion är det annorlunda, där kan en liten stärkare låta som en mättad mångwattare.

Köpt en ny cs20 marshall på 20watt.
Har kört på 5wattsläget i replokalen och även igår på ett gig, mastern på 5an.
Fungerar ypperligt mera komprimerat än 100wattarna men låter bra.

På mina custom byggda stärkare -har jag inte volymproblemet. Dessa stärks fungerar precis lika bra 'på hemma volym', repa -och live volymer. Min erfarenhet till att få ett bra sound på lågvolym -handlar om högtalare. Även om kvalité i högtalare spelar in; tycker jag att den verkliga grejen handlar mer om hur högtalarna belastar förstärkaren. Att belasta sin förstärkare 'mer' -handlar oftast om att ha fler högtalare. Sedan att micka upp två av konerna -istället för en. Detta ger en naturlig 'sag' -som breddar och fettar upp soundet.

Samma melodi tycker jag även är den framgångsrika tricket -när det gäller lägre wattade 'Mini-versioner' av stärkare. Extra belastning gör att det går dra upp rattarna lite närmare 'spik'; och ända få ut värmen och bredden från den extra belastningen från fler högtalare. Här går det ypperligt att endast köra med gitarrens volymkontroll -för rent, halvskitigt och distat. Soundet regerar även trevligt på instrument skift mellan SC, HB, P90, etc etc... (-Typ: Real fuckin' NICE!)

Ett bra tips när man skall lira med lånad backline -på 'mini -tapp'; är att fråga om det går att tigga till en passande 2 x 12 -eller helst en 4 x 12 -låda. Givetvis med en passande ohm värde till den aktuella toppen. Watt mässigt skall högtalarna gärna ha 20W -25 W koner; inte 50W -75W dito. Resten styrs enkelt upp med saker som är lätta att flyga med: Pedaler.

'Tummisen' brukar vara: Om det renaste ljudet låter bra: Brukar man få det andra automatiskt 'på köpet'...
Det finns ju verkligen inge värre inspiration -än ett 'ton-dött' sound. Svårt att inspirera någon som lyssnar -när man själv egentligen bara vill sluta och spela...


/ Jonken

Har haft både marshall sv20 och sc20, tyckte de skitbra bägge två. Men föredrar min 1987x.

Den låter väl inte ’bättre’ men den större trafon ger definitivt mer botten. Annars är skillnaden minimal

Edit: såg först nu vad trådstartaren skrev "Högtalarlådornas inverkan är en annan diskussion som här kan utelämnas".
Jag hoppas du kan ha överseende med övertrampet här nedan, även en lågwattare kopplas till en högtalarlåda.

Under de senaste månaderna så har jag haft mina stärkare och lådor uppe i vardagsrummet för att kunna blåsa på mer än vad jag kunnat göra nere i det lilla utrymmet i källaren.
Lådorna är:
4x12 Marshall 1960BX (tidigt 2000-tal) original G12M-25 upptill/1974 G12H-30 Creambacks nere;
4x12 mörkgrön! vinklad H&K (1995) 2 st G12M-25 från Marshallådan/2 st 1976 G12M-25 55Hz Blackbacks i kryss;
2x12 liten sluten med V30/Creamback Neo;
1x12 Engl (porten blockerad för tajtare respons) med moddad 100W Jensen Jet Tornado (Neo).

Det har varit intressant att koppla upp de här olika lådorna mot en Marshall DSL20 som jag moddat om (den var tidigare moddad från ny av annan moddare). Den låter gott och jag har kört den mycket med 2x12:an och nu senast med 1x12:an som jag nyligen gjorde klar. Så kopplade jag upp den mot H&K 4x12, åhej åhå vad mycket botten det blev; för mycket tyckte jag! Var nu van vid det middigare ljudet och snärtigare responsen från de mindre lådorna.
För att få perspektiv så testade jag 100W Marshall Satriani (mycket moddad) på de mindre lådorna, det lät förvånansvärt bra; spelade så då och då under ett par dagar, kopplade sen in 4x12:an igen. Ouch vad mycket botten!

De mindre lådorna skakar inga golv eller fladdrar byxben, men de hörs bra ändå, kanske särskilt med en lågwattare?