Vet inte med er andra, men gigandet i sig har ju en form av egenvärde.
Att däremot syssla med ren tribute..?
Ptja. Köper väl det, men det e inte min grej.

Däremot har det blivit så, för mig, att det att skapa.. mm. Åsså kom det med verklighet å tryckte på ringklockan varför jag iaf hittade det med att arrangera om.
Å se så har det blivit en del. Yours truly on lead. (Johan Lundgren, TACK för mickarna!!)

https://www.youtube.com/watch?v=VDpWvIPdmzk

Nu iofs ett ganska tomt gig å inspelat med vanlig kamera.. Men det åsido, var står DU när det handlar om att "nå ut"? Dvs lira ngt du själv varit del av att skapa.

Vad tänker å tycker ni andra?

Å ja. Givetvis. Som vanligt. Att gitarrljudet skär igenom som en varm kniv i smör..
U do the math.

Vist har gigandet ett eget värde!
Hällre tjugo pers på pizzerian som försöker skråla med, än tjugo pers ur släkt och vän kretsen
som blivit tvingade att gå in på din spottiföj för att lyssna på din nya depp-ballad!

Den här trenden med "tribute" band tycker jag är dubbelt upp tragiskt. Dels ett tecken på den totala fantasilösheten hos musikerna. Att slösa tid på ren imitation av andra artisters spelstil och sound, oftast i kombination med att man totalt missar vad den ursprungliga artisten har menat med sin musik! Som exempel: Ett Eric Clapton tribute band skriver i sin annons att man
"öser ur Claptons låtskatt"! Till saken hör ju att Claptons största hits har varit just covers! Man lovar därmed att spela covers på Claptons covers!!
Men även publiken till dylika akter är ju tragisk, man kan väl sumera dom med uttrycket "noll koll" på musik!

Tycker nog att det kvittar om det är egenskrivet eller andras låtar man spelar, så länge dom har substans så kan man alltid hitta sin egen infallsvinkel på musiken!

Är inte det viktigaste att ha kul?

För att inte tala om alla Elvis-kopior. Kan de inte bara lägga av och dö? Finns inget mera ointressant. Aldrig förstått fascinationen för dessa. _Inte nog med att de ska försöka låta som Elvis, de ska även klä ut som om de vore Elvis.

Kan förstå när man är tonåring eller i tidig 20-årsåldern att spela i ett tribute-band men när gubbar i minst 45-årsåldern står där och harvar och aldrig gjort annat på scen än spela ett bands eller artists covers, nej nej nej!

Mår man bra av det man gör och har skoj så är all good with me. Jag ingen åsikt i frågan om vad musiker eller instrumentplinkare gör eller inte gör. Var sak har sin plats.

För min personliga "må bra - ha skoj" skulle jag aldrig få för mig att gå se ett coverband och ännu mindre ett tribute band.
Det intresserar mig noll, det vare sig de kör karbonkopior eller tolkningar av låtarna de kör och var sig de är bra eller dåliga. Måste jag välja hör jag hellre kopior än tolkningar av den enkla anledningen att de flesta som kör tolkningar mer låter som "fixar inte kopia".

Det sagt, det är rätt mycket "inte covers" jag aldrig skulle få för mig att gå och se också.

Det enda som ibland kan reta skrattmuskeln lite är att många av de som gör tolkningar (speciellt inom blues och jazz) tror sig vara något finare än coverband. "Vi spelar inte covers, vi tolkar andras musik", man har hört den många gånger och den är lika löjlig varje gång.

//Magnus

Håller helt med föregående talare!
Roligt med ”fixar inte kopior”

Fast Jazz o blues grejen är väl mer att man har tema/melodi i låten sen är det improvisationen som är grejen, mer så inom jazzen. Det är ju inte så mycket nytänk i arrangemangen på jazzlåtar, börja och sluta med Temat och ös på med solon däremellan där alla i bandet får solo t.o.m basisten. Skojar!

Jag tycker att det kan vara kul att spela covers - förutsatt att det är musik man själv gillar. Men jag skulle aldrig få för mig att gå och lyssna på ett coverband.

Instämmer, det är kul att spela nästa allt för att det är kul att spela.
Spela är i princip alltid kul vilken musik det än är, det är allt runt om, resa, vänta, bära, repa (vilket man gör så sällan man kan) osv som oftast
är skittrist.


/Magnus

Jag tror att vi ha mycket av det här europeiska pop-tänket som har Beatles som anfader med tänket att egna låtar är det som gäller!
Om man förflyttar sig över atlanten så har man ett annat tänk! En bra låt är en bra låt och därmed värd att spela!
Lite exempel: Hur många tänker på Elvis Presley som en cover-kille? Vad jag vet skrev Elvis inte en endaste låt (mycket osäker där dock). Lika förbenat hör vi Elvis och inte en artist som gör en cover!
Samma med Ry Cooder, i stort sett bara andras material,
Samma med Bonnie Raitt, listan kan göras hur lång som helst.

Jag vill inte heller spela i eller lyssna på cover/tribute men fenomenet existerar väl främst för att det finns en marknad? Samma med dansband förr etc.
Känslan är att såna här band har relativt lätt att få bokningar och det är väl det som dessa musikerna i dem tagit fasta på när de gillar att vara ute och spela mycket.
Såg att den hemske Elvisimitatören Eilert Pilarm t ex var Sveriges mest bokade artist i början av 2000-talet.

Sen är väl det här med att förverkliga sig själv eller ha någon sorts egen vision historisk sett en ganska kortlivad företeelse inom musiken.
Något som kommit i takt med att människor fått det bättre och klättrat uppåt i Maslovs behovstrappa kanske ? . Kanske tog det rejäl fart med jazzen?

Yrkesmusiker som spelade i orkestrar tidigare hade väl främst att spela exakt efter de noter de blev tilldelade. Det var säkert mindre än hundradels promille av alla musiker som någon gång komponerade musik själva.

Kollar man setlist på t ex Jeff Beck hos Ronnie Scotts så är >75% covers, visserligen underbart egna tolkningar men jag skulle gärna sett det trots att det var särskilt mycket originalmaterial. Det blir ju inte automatiskt dåligt för att man spelar någon annans musik. (lite samma tanke som pudas ovan, skrev samtidigt)

[quote="pudas"]
Lite exempel: Hur många tänker på Elvis Presley som en cover-kille? Vad jag vet skrev Elvis inte en endaste låt (mycket osäker där dock).



Kanske var lite svajig i mina Elvis teorier! Vist var det cover Elvis spelade i början av sin karriär, mycket Country och Blues som han tolkade på sitt eget sätt!
Men senare i karriären, likt många andra artister fick han ju originalmusik komponerad till sig från den tidens låtskrivarmaskiner som Leiber/Stoller, Doc Pomus med mera!

Jag spelar gärna covers, tycker det är grymt skoj.
Men jag skulle aldrig gå och se ett coverband ens om det var nära vänner i det.

I min värld är ”lite av allt” optimalt, covers, tolkningar, eget och i så man noga stilar som möjligt.
Jag gillar alla i lagom dos och skulle aldrig vilja vara utan något av det.
Det enda som är absolut no no för mig är att spela i ett fast band i samma stil med samma medlemmar. Jag kan inte tänka mig något tristare i kategori spela. Träffas två gånger i veckan och spela igenom samma låtar gång på gång, spelning med samma låtar, kanske gå in i studion och spela samma låtar, hemsk tanke.
Jag har massor av respekt för de som gör det, utan dem skulle inga av mina favoritband existerat, men det är inte för mig.
Jag vill ha nytt (som i ”inte gjort förut”) hela tiden.

//Magnus

Om frågan är vad man tycker om att arrangera om covers, istället för att spela dom rakt av eller framföra egna verk.....

Nja, det funkar ju iofs bra för större artister i TV-program men jag tycker kanske att den tiden det tar kan man istället
lägga på att skapa eget istället.

Jag tror också att publiken som ser coverband också föredrar att de spelas ungefär som orginalet.

Tribute-band är ju en helt annan sak, där ska man nog inte arra om grejer.