https://youtu.be/yks_xVrv3y4?si=wYRvfU8ZBoeWZ3Ld
Duktig! Han verkar inte ha så mycket till övers för Gibsons finish och nitro.
Krakelerar inte dagens nitro när den åldras iom att den är så mjuk undrar man ju?
Hade nog levt med missfärgningen än att göra om allt.

Nu har jag inte sett videon, men.....

På det sättet man lackade gitarrerna 1959 var ett misslyckande.

Det fanns bara en färg, Cherry Sunburst. Beroende på hur det plantbaserade färgpigmentet till det röda blandades och applicerades
så förändrades färgen kraftigt till ibland ljusare, ibland mörkare.

Så efter ett par år finns det plötsligen 20 olika nyanser
(de 'hittepå' färger som Gibson nu kallar 'honey, lemon, tea, burgundy osv...)

Dessutom krackelerade lacken väldigt lätt/snabbt. Kunde räcka att Du hade gitarren i bilen över natten i minusgrader
tog in den till spelstället, öppnade caset så sprack alltihop.

Detta ledde ju såklart till en mängd reklamationer vilket = kostnader.
Charmigt med blekt och krackad lack? Ja men alla tycker ju inte det.

När man nu säljer reissues så har man därför mjukgörare (plast) i lacken för att motarbeta att den spricker.

Cellulosa lack nuförtiden innehåller mer "mjukgörare" än förr. Mjukgörare är i princip är väldigt sakta avdunstande lösningsmedel. Det har inte med plast att göra även om det kallas "plasticizers" på engelska. Cellulosalack är baserad på i huvudsak cellulosanitrat eller cellulosaacetatbutyrat (CAB) som bindemedel och det gör att man faktiskt kan kalla cellulosalack en plastlack, visserligen en annan typ av plast än tex i tex akrylfärger eller alkydfärger.

Cellulosalack härdar inte kemiskt utan torkar bara, dvs lösningsmedel avdunstar. Om man bara använder aceton som lösningsmedel torkar den extremt snabbt och kommer krackelera ganska omgående då lacken drar ihop sig "för snabbt". Detta var ett problem på 50´talet och man adderade mer och mer mjukgörare för att lacken skulle hålla.

Det finns lack att köpa med minimalt med mjukgörare och som därför kommer krackelera snabbare än dagens Gibson lacker. Gibsons lacker idag kommer börja krackelera när mjukgörarna gett sig av, om ett antal årtionden, detta även om de inte utsätts för extrema temperaturer och variationer i luftfuktighet vilket kan snabba på processen.

Hög halt aceton eller toluen som är de lösningsmedel i hög halt 50% (som evakuerar snabbast som de enda lösningsmedel) speciellt i de undre lagren snabbar på krackeleringen. De är dock inte hälsosamma att hantera.

(Jag har nyligen fått denna information efter att ha kontaktat ett flertal lackare och lacktillverkare som "Rothko and Frost" och "nitrolack.com" )

plexi

Det som pleximaster skriver är det som också nämns på tex les paul forumet av kunningt folk, men ändå så fortsätts det nämnas som att man inte använde mjukgörare förut fast man gjorde det.
Typsikt internetmyt som vägrar dö och envist fortsätts upprepas.

En viss mängd mjukgörare måste ingå i lacken enligt tillverkarna (sedan finns det flera att välja bland och därhän har jag inte blivit någon kännare) annars blir det typ bara damm (som mjöl) om man sprayar ut lacken. Den hinner torka i luften. Lack som de säger är "utan mjukgörare" saknar säkert vissa av de mer effektiva mjukgörandemedeln och minimalt av de andra men att det fortfarande går att spruta lacken.

Intressant informationen tack...

Oavsett om lacken är rätt eller fel så är det ju lite anmärkningsvärt att man kan dra av hela lacken i stora, tjocka sjok, med lite hjälp av värmepistol och skalpell, på ett instrument som kostar 50k kr och uppåt. Och att ytan under lacken i princip är trären.
Jag kan ju fatta att de behöver skydda sig mot reklamationer, och så, när det det gäller instrument i lägre prisnivåer men inte på R9-nivå.

Precis!
På hemsidan, R9 ”Its not a tribute, It’s a clone!”

Det går antaligen att göra samma sak med värmepistol och en skalpell på en originalare också antar jag.

En skillnad är att lackbitarna på en reissue ofta är mjuka eller sega.
"Riktig gammaldags" nitrobitar bryts med ett litet ljud....
Fan, snart måste man väl börja lyssna på hur lacken låter också...

Det är ju en ganska rejäl ålderskillnad på lackerna också, men gick antagligen på en ny orginalare

Nu skyndar jag mig att gå i försvarställning att ingen hör skillnad på lacken när man väl trampar igång Fuzzen

Ja vem kan höra skillnader på lack och kondensatorer när de djädrarna "Hen Trummis", "Herr Bas" och "Fröken Skrik" sätter igång och föra oväsen och överröstar mina fina övertoner som jag hör annars!

Har kollat på filmen nu, förstår inte exakt vitsen med detta annat än att han förstör en orginalgitarr
Ja vitsen förutom att generera prenumeranter då.

Det är såklart nice att kunna visa att man 'kan bättre' själv än tillverkaren, men det är ju helt andra förutsättningar att
göra detta på enskilda instrument, än att ha en produktionslinje och kvalitetsansvar mm.

En jävla massa jobb för... Vadå...?
Snyggare blev den ju inte. Reliceringen enbart vulgär.
Då är det ju roligare att "förstöra" sin gitarr genom att använda den.

Det hade ju varit lite kul att se när han tar bort sin egen lack hur den beter sig med värmepistol och skalpell.

Även den lossnar i skikt, om än hårdare sådana....

Jag ser ingen relevans i hur lacken ser ut, känns eller låter efter den strippats av?
Om man nu MÅSTE strippa av en lack är det väl bara bra om det blir stora bitar?

Undrar vad kunden fick betala. Antar att detta jobb kostar en hel del. Och då har kunden redan pungat ut med väldigt mycket pengar för gitarren. Säg att jobbet kostar 5-10% av vad gitarren kostade. Kanske ännu mer? 15-20%? (Bara vilda galna gissningar, har ingen aning). Och hur mycket av gitarrens ursprungliga värde finns kvar om den skulle säljas? 70%? 50%?

Låter hur som helst som en dålig affär.

Vet inte vad det kostar i Ryssland eller var han håller till, men en professionell omlackering av en Sunburst LP med relikering i Sverige går på c:a 15-20 tusen.
värdet på en 'vanlig' R9 begagnad kanske är 40-45 minst, så 30-40 % av värdet i alla fall.

Omlackering och avlägsnande av original serienr borde innebära nedskrivning av värdet med c:a 30-40 % (från 40-45) som jag tänker.

Totalt blir det en väldigt dålig affär, om man nu tänkt sälja.

Tror han håller hus i Belarus. På sin site nämner han att han jobbade ihop med Vaschenko tidigare. Vaschenko är i Belarus.

Fattar inte delarna där han lägger köksrullepapper på toppen och dränker in i aceton för att lösa lacken och torka bort

Är inte risken för skador på bindingen överhängande? Har själv löst binding i aceton för att få en "bindingsmet" som jag använt för att fylla i och laga trasig binding.

Eller skyddas bindingen av att det fortfarande ligger kvar lack på kanterna kanske?

Jag kan förstå omlackning med anledning att man vill ha en annan färg (av olika skäl) och att man då får den nya lacken lätt åldrad för att återspegla gitarrens skick och känsla i övrigt. Detta kanske särskilt på vintage instrument. Även vedertaget inom möbelrestaurering som ett sätt att helt enkelt "dölja" sina renoverande ingrepp.

Tyckte själv det var coolt när jag först såg det från Fender CS som tonåring. Men när det "utvecklades" till att innefatta 17 lager lack, trärena stycken som är blyertsgrå och... ja jag vet inte. Vissa av TM-seriens så kallade closet-classics var dock rätt läckra! Gibsons dito har jag dock aldrig gillat eller upplevt som trovärdiga. Kommer ihåg en tråd på en av LP forumen av en minst sagt besviken skribent som fått hem sin relicerade Kossoff pålle och tappat hakan när han öppnat caset. Den bästa, om än väldigt tråkiga, liknelsen i tråden var att baksidan på halsen närmast kändes som en tallkotte när man spelade - haha det låter inte så gött.

Kanske har de nått i hamn med murphy lab serien - men jag undrar när hela den här trenden ska gå över. Kanske har jag blivit gubbe helt enkelt, för jag köper inte heller håliga jeans längre. Två relicerade gitarrer har jag dock kvar..

Min tanke är att fy f-n vad det måste stinka i den lilla vedbon
Med de mängder aceton och nitro han konsumerar

Ja om inte "bindingen" tar stryk så lär ju hjärnan och luftvägarna göra det inom kort