I en tidigare tråd här så diskuterades frågan om det har någon betydelse var en gitarr är tillverkad. En intressant fråga, där varje svar genererade nya frågor, som!

Betydelsen av när en gitarr, och dess utrustning är tillverkad?
Kan vi i dagsläget se några "vintage" digitala förstärkare? Låter kanske den första, über-fula Line-6 förstärkaren bättre än dom nya UA-simulerarna? Kanske mer "äkta" simulering?
Finns det något gitarrmärke som gör en bättre gitarr i dag, än för, säg 30 år sen?
Finns det någon typ av "reissue" som är bättre en originalet?

Som du säker förstår så är det en omöjlig diskussion i ett gitarrfoeum.
Lite kul att du nämner digital vintage. Det finns ju lovordade vintage digitalprodukter. Boss Dd2 är det väl den heter med det rätta digital chippet eller The Edge Korg delayet med bästa 12 bitars ljudet som låter bättre än dagens konverters enligt proffsen m.m.

Jag har en Roland Micro Cube sen många år, som jag är nöjd med. Det är den äldre versionen, innan de gjorde en del förändringar (ny logga bl.a.)

https://www.roland.com/se/products/micro_cube/

Har ibland undrat om de nyare är bättre, men sett videos och läst om de som föredrog den gamla versionen. Micro Cube firar väl 20 år nu, dök upp 2004 vad jag har förstått.

Johnson var väl tidiga med modeling, redan 1997 eller så, och med 12AX7 i försteget. Kommer ihåg att jag sett konsertvideo med Guess Who från ca 2001 där Randy Bachman hade en sån. Själv har jag en Pocket Pod nånstans i en låda, vad jag kommer ihåg så tyckte jag inte att den lät jättebra.

Eller dom första digitala bandspelarna från 3M från början av åttiotalet (bla Polar studio) där det på olika audio forum finns dom som menar att 8-bits omvandlarna från Apogee fortfarande låter bättre än allt annat! Obs!!! ingen som helst egen erfarenhet av detta!!!

Intressanta frågor.

Digitala förstärkare tror jag aldrig blir rätt igen förutom bland såna där det är ett självändamål eller ett ljudideal.
Det finns ju såna som går igång på sånt, att de första digitala spelen var bäst, retro nostalgi människor.
Tänker man på andra digitala grejer som studioprylar så var många av de byggda med så fina grejer som fanns att tillgå, verklig high end. De är fortfarande bra och har ett åtråvärt sound.
Typ några gamla Eventide prylar, Yamaha SPX90 osv.
Digitala förstärkare som fenomen är för nya för det, det är oftast byggda med så enkla grejer som möjligt.

De andra frågorna, vem vet?

/Magnus

Digitala prylar är ju under utveckling men tvivlar, enbart, på att trådskaparen var ute efter det.
Utan snarare om en Telecaster, eller valfri modell, från 1952 är bättre än en ny.
Byggmässigt tror jag att en ny USA Fender klår de gamla, med betoning på tror.
Men den inte oviktiga ”mojon” är ju oändligt mycket större på en gamling.

Med risk för att bli tjötig, jag har som en del sett i andra trådar joxat med en Fender Jazzmaster American Pro från 2017, en ganska utskälld och inte så där värst eftertraktad modell.

Men, det som slår mig är att i stort sett inga av de problem som normalt drabbar Jazzmasters finns på den gitarren. Vad jag kan förstå pga att Fender faktiskt försökt att rätta till de olika sakerna som dåligt strängtryck mot stallet, brummig elektronik, svår att hålla stämning etc, oanvändbart svaj pga stämningsproblem med mera. Och den har dessutom 22 band...

En mycket märklig sak finns dock, och det är att stallet är gjort för 7,25" radie och inte 9,5 som halsen har! String spacingen är dessutom lite störande.

Efter mikbyte har jag som jag ser det det bästa av två världar, en väl fungerande gitarr OCH ett bra vintage Jazzmasterljud!

Vad gäller Mojo; Det är ju väldigt mycket "Story telling" kring att herr H Smiths (eller ngt) Fenderhalsar från tidigt 60-tal är mycket bättre än nya, allt för att skapa Mojo som man kan ta betalt för. Detta är ju inget nytt för de flesta av oss som hänger här iofs.
Det var väl fungerande fabriker redan på 50-talet, med specialisering bland personalen.

Finns en Gibsonfilm med en rundtur i fabriken från tror jag sent 50-tal. En kedjerökande tjej står och bankar i band i halsarna på ackord ser det ut som, inget vördnadsfullt mässande med rökelse och myrra över det precis. Ibland kan man av marknadsföring tro att det var en och samma person som satt och omsorgsfullt byggde ett instrument med hur mycket tid som helst...

Det de hade jämfört med idag var tillgång till bra trä, relativt billigt. Sedan var produktionen något mer hantverksmässig, CNC-fräsar fanns väl inte. Det gjorde troligen resultatet mer varierat på gott och ont. Toppen ibland, mindre bra andra gånger.

Tror jag i alla fall...

Vem är det som marknadsför dom ideerna?
Fender?
Eller hur menar Du?

Det finns en hel bransch som lever på att vi gitarrister är känsliga för "mojo", t.ex alla miktillverkare, kloner på jag vet inte vad. Och de hävdar att de har t.ex "rätt" färg på pickup-bobbinerna, fast det inte påverkar ljudet ett dugg...

Vad gäller Fender är det jag stött på främst detta med Abigail Ybarras mikar, se t.ex här: https://reverb.com/item/6766840-fender-custom-shop-abigail-ybarra-abby-strat-pickup-set-custom-60-s-and-fat-50-s

Sök på Fender och Ybarra så får du hur mycket som helst att läsa om. Hon var säkert duktig, men hur mycket kan själva lindandet av en singlecoil varieras, allt annat material lika?

Sedan, Custom Shop-gitarrer marknadsförs av Fender som "Byggd av masterbuilder si och så", EN person. fastän deras filmer på Youtube från Custom Shop visar hela team, starkt specialiserade.

"Det var bättre förr" är ibland en sanning, ibland inte.

Vintage gitarrer är som en religion bland oss gitarrister. Mojo, nått man inte kan ta på eller förklara, det har något ,det är bara bättre. Halleluja.
”Alla 50tals Les Pauler är inte bra det finns undantag” är en bra sägning om man vill låta kunnig. Funkar för vintage PAF mikar också. Just detta undrar jag, hur många gånger kommer man över t.ex en 50’s LP som man får testa om man är ute efter en sån? Tror att man ändå köper ett dåligt ex för att man är förblindad av mojon.
Det gäller iof inte bara gitarrer, religonen kan också appliceras på svindyra boutique pedaler helst med så få komponenter som möjligt i .
Med det sagt så gillar jag vintage och ber till högre makter att jag nångång få äga ett vintage instrument. Amen!

Läst om de som spelat vintage Les Pauls t ex, och alla var inte fantastiska. En nyare Custom Shop var bättre. Men om det ska vara genuint så ska man välja en Les Paul tillverkad i Kalamazoo, innan flytten på 80-talet.

Vore intressant att veta vad olika människor menar med dåliga instrument.
Vi vet att smaken varierar mellan människor.

Min erfarnhet hittills är att de instrument man anser vara dåliga är oftast/alltid helt enkelt bara i dåligt skick dvs dåligt justerade eller trasig på nåt sätt som tex lösa band, ojämnt nernötta band, nötta sadlar osv.

Men sen finns det också toner man inte gillar men betyder det är det är dåligt instrument eller inte fantastiskt?