Tråden tuggar på med fler och fler som detar i AGS tråden (Anonyma Gitarr Samlare).
Jag kan bli så avundsjuk på de som spelar på en enda gitarr som känner till varenda nanokvadratmeter och minsta rörelse på rattarna men sån är tyvärr inte jag.

More is more?

Jag har en gitarr. Den fixar allt. Resten är bara 'back up'.
Förnuftigt? -Nej tack.


/ Jonken

Att flytta från hus till lägenhet sätter ju fysiska gränser för antalet instrument.
Det fick jag uppleva för några år sedan och det var väl inte så kul. Nu är det en in, en ut som gäller.

/Mats N

Äsch skaffa en mindre säng bara så får du mer plats med gitarrer.

Innan internet-forumen och innan man kunde se gitarren till salu på nätet, så höll sig antalet stabilt. 84 till 99 hade jag två gitarrer. En Fender strata och en japansk ESP/Navigator Les Paul. (Ja, och en v-formad ESP HPD som jag byggde 84 för livebruk, men som jag aldrig spelade på längre.) När det blev dags att bli förälder så tänkte jag passa på köpa mig en äkta Gibson Les Paul innan det var för sent. Även om min japan var hur bra som helst, så ville jag ha en äkta Gibson Les Paul Standard. Inte för att jag behövde, utan för att det alltid hade varit en dröm och nu när jag såg alla framtida inkomster öronmärkta till familjeliv, så var det nu eller aldrig.

Jag letade långe, länge och jag minns att jag provade 25 ex innan jag hittade en som passade mig, en svart 88:a.. Två veckor efter köpet ser jag en annons i tidningen MM om LP 59 Reissue (R9). För mig the holy grail, eftersom vintagegitarrer redan då kostade mer än jag någonsin kunde betala för en 50-tals-Les Paul. Jag hade aldrig sett en i verkligheten och åkte iväg och provade den hos ägaren som var PRS-samlare och som inte spelade eller ens rörde de flesta av sina gitarrer. Gitarren kändes vid provspelning helt perfekt för mig och var i särklass det bästa jag hade spelat på, men jag åkte hem utan den. Jag hade ju nyss köpt en och det var ju ändå en slant, så jag åkte hem utan den och väl hemma gick jag omkring som en zombie på kvällen. Min fru frågade var det var och jag berättade om den fantastiska gitarren och då så hon var kort men vänligt; "Men åk och köp den då." Jag sålde något helt annat som jag inte behövde snabbt och åkte och köpte gitarren. Den är fortfarande min favorit, men plötsligt ägde jag fyra gitarrer som jag gillade.

Så kom internetforumen och onlinelistning av gitarrer och då blev jag nyfiken på mer och mer olika gitarrmodeller och deras unika rösteroch användningsområden. Hade inte det hänt så hade jag nog haft betydligt mindre gitarrprylar idag, även om mitt innehav inte är extremt. Jag ser det jag har som en verktygslåda, där allt har ett användningsområde och har grejen inte det så säljer jag bort den. (Både min LP Std '88 och min underbara Navigator såldes senare, eftersom jag inte behövde dem längre.) Viktigt för mig som fortfarande har familjeansvar, är att jag aldrig köper något som skulle förhindra familjen från att göra något eller köpa något. Musikeriet är min guldkant, min avkoppling och min passion som det behöver det finnas rum för om man heltidsarbetar hela vuxenlivet, även om de flesta oss säkert kunde klara av sitt musiserande med mindre utrustning än vi har. Om andra samlar på något, så har jag inga problem med det. Det ska vara "gött å leva" för att citera Roy och Roger, och vad det innebär är upp till var och en.

Bra tips förresten med listningen på innehavet. Man vet ju aldrig när livet slutar och även om man inte är gammal eller sjuk, så kan det vara bra för de efterlevande att veta hur de ska hantera det man en dag lämnar efter sig,

Appropå lista.....
Samlaren...har redan en lista med all typ av info!..
Hoardern, en sån ska finnas ..tror i den delen av rummet...borde haft en lista..
Den förnuftige...lista som ständingt uppdateras å kompletteras

Då är jag väldigt förnuftig.

/Mats

Det har alltid varit vägledande för mig och är det fortfarande som pensionär för trots att den omedelbara familjen nu bara består av två personer har jag ju fortfarande ett ansvar.

/Mats N

I tidiga tonåren hade jag 2 elgitarrer + 2 akustiska. I sena tonåren hade jag flyttat hemifrån, sålt alla gitarrerna utom en akustisk och lånade en strata för att kunna giga i ett bluesband. Började spela tråk-komp i ett gladjazzband och köpte då en jazzburk.

Sedan började det flippa.
Jag började tjäna pengar och spelade i olika genrer. Skaffade mig gitarr efter gitarr, köpte och sålde som en galning. Till slut kom jag till en punkt då jag insåg att det kanske inte blir så jäkla mkt bättre än de gitarrer jag har. Då fortsatte jag ändå att köpa och sälja, förutom ngr enstaka ovanligt bra som jag sparade och har än idag.

Sedan jag blev pappa har jag ständigt dåligt samvete när jag köper något som är dyrare än ca 10000kr och säljer numera nästan alltid något annat då för att kompensera.
Idag har jag 12 elgitarrer, 4 akustiska, en dobro, en lapsteel, ett Yamaha digitalpiano och ett akustiskt Yamaha U1.
Normalt sett köper jag gitarrer som jag har användning för, men ibland kommer jag över ett kap billigt som jag köper som en investering och säljer flera år senare för att kompensera det ihållande dåliga instrumentsamvete jag har fast jag nu bara har en vuxen dotter hemma som dessutom betalar för sig.

Således är jag ingen hoarder och ingen samlare. Mitt förhållande till mina instrument är ganska pragmatiskt och osentimentalt. Hittar jag något bättre så köper jag glatt det och säljer det gamla. Min effektboxsamling är diger, men det är inte så förskräckligt dyrt och ger inspiration. Detsamma gäller för gitarrmickar.

What guitar collectors sounds like to non musicians!

Kul ju!

https://www.instagram.com/reel/DBOll6WO4Wt/?igsh=aXAyMXVqZmFoZzFw

För er som inte har instagram här är en youtube länk.

https://youtu.be/_JiyUkDe7PA?feature=shared

hur menar du då?...jag samlar på badbollar också!!!..men har bara en i form som en fotboll, kanske den bästa av alla...kräver inte så mycket luft

F@n va fin den är! Grattis!

Tack!

Hjälpte Peter Svensson att dra en digitalkabel för ca 25 år sedan..å fick se hans rum (30-40 Kvm) med "bara" Guldfärgade gitarrer från golv till tak, Peter drog fram några..spelade lite på hans "Vinge" å gammel "pålle" som stod fint uppställt med någon stärk som jag inte kommer ihåg vad det var tagen av stunden...lät fint ..tror det var en GA40 från 58á..

Samlare? Har fyra elgitarrer, två elbasar samt en allra enklaste billig Yamaha nylonsträngad som jag ärvt. Är man samlare då? Frågar man familj, släkt och vänner är jag möjligen samlare, men i det här sällskapet på Ljudbojen är det ju så få gitarrer att man knappt kvalificerar sig för att vara medlem här.

Motsatsen till samlare - vad är det? Brukare? Se dig själv som en brukare och vi andra är väl missbrukare då... Fast om man brukar alla gitarrer man har så är man ingen samlare (i mina ögon). Så jag är ingen missbrukare.

Fast då är jag kanske lite samlare ändå. En av gitarrerna (Gibson ES-335) kommer inte till användning. Men den är alldeles för fin för att göra sig av med. Säljer jag den kommer jag att sakna den och ångra mig resten av livet. Fast det kanske räcker att plocka fram den ur caset och plinka lite ett par gånger om året?

Om man tänker så Peter Green, Eddie Hazel, Jimmy Page osv osv

Hade inte många gitarrer när dom etsade in sig som legender inom musik.

Inte Roy Buchanan heller.

Folk får såklart göra som dom vill.
Men jag kommer iallafulafall försöka mig på minimalism.


Nu GA-20 konsert om någon timme.

Ja då är du samlare. Skämt å sido, jag har också några gitarrer som inte används men rädslan för att ångra sig vid eventuell försäljning är starkare än pengabehovet så de får stanna tills vidare. Får man fråga vad det är för en 335:a? Årgång tillexempel?

Intressant frågeställning.

Jag ser mig inte som samlare men har väldigt många gitarrer.
Men bara av anledningen att jag hållit på länge, har samarbetspartners och aldrig behövt sälja av ekonomiska orsaker (köpa nått annat, exempelvis).
Ens smak och behov ändras genom åren och man behöver annat än det man har, gör man då inte av med de man hade innan växer det fort.
Att man behöver 2 exemplar av alla man verkligen använder får det att växa ännu mer (gäller för livejobb, i studio är det inte nödvändigt).

Förr kunde jag köpa en gitarr för att den var snygg, cool eller nått. Nu köper jag bara något om den har ett sound jag inte redan har och som jag tycker mig behöva. Utseende är inte oviktigt men tveklöst sekundärt.

För gillade jag att ha många men nu gör det mig mest irriterad att se dem. Det är kanske 15-17 som alltid används medan resten bara finns (och kommer nog ärligt aldrig mer att användas men sälja är jobbigt).

Som mitt liv som gitarrist är finns det inte på kartan att klara sig med en gitarr.
Jag behöver (och då bara för ljud).
HH med svaj.
HH utan svaj.
Jazzburk.
Semihollow.
Telestyle (ljud då, inte singlecut).
Telestyle med svaj.
Stratastyle.

Sen två av varje.

Delar trådskaparens åsikt om att en samlare än någon som skall ha allt i en serie eller liknande dumheter (årtal eller nått).

//Magnus

Jag är ingen samlare. Jag tycker faktiskt inte alls om det. Såvida man inte har en väldigt specifik anledning till att göra det, om man typ har något snyggt rum där man ställer ut så andra får se på samlingen.

Med det sagt så är det väldigt många grejer jag ångrar att jag sålt, men då är det av praktiska skäl, skulle helt enkelt vilja använda grejerna igen.

definitivt en horder. Kul att spela på olika gitarrer ju! Brukar ha 3-4 olika framme åt gången i typ 2 månader, sen brukar det vara dags att rotera till några andra.

Hur många är det som roterar undrar man ju?

Jag tror att jag är varken förnuftig, hoarder eller samlare.

Jag har ju ett gäng gitarrer...ca 10-12 st.
Men jag spelar också i tre olika band som har lite olika behov vad det gäller sound och stämning.
Jag skulle ju kunna stämma om mellan repen med de olika banden. Men det är rätt bekvämt att inte behöva göra det..., sen är det ju kul med prylar!

Men rent krasst så är det väl ca 4 gitarrer som jag kontinuerligt spelar på varje vecka. Resterande är back up vid gig, samt att de står i replokaler så att det alltid finns nåt att spela på där.

Tycker det låter snudd på förnuftigt.

Det jag tycker är intressant med mina egna gitarrer: Är att jag inte har någon favorit bland dessa. När jag sträcker mig efter en av dessa; så är det alltid en kombination av stämning, funktion och sound -som får mig att välja just det instrumentet; -i den stunden. Jag vet att vilket av mina instrument jag än väljer; är gitarren verkligen 110% precis som jag vill ha den. Alla instrument genom åren som inte fixat min ribba: Har alltid fått resa vidare. I motsats får jag intrycket att de flesta andra jag känner -ofta har sina favoriter bland alla sina instrument. Tar faktiskt lite stolthet av att höra roliga kommentarer som: -Inget skrikigt eller kantigt på lördag, va? Eller den ännu roligare varianten: -Har du inte någon yxa som sticker ut lite mer av samma tapp?

Bland det värsta jag vet; är när ett instrument jag har inte fungerar 110%. Känns som ett totalt misslyckande. Till det här räknar jag även in 'set up baj'. Typ; att behöva stoppa repet -för att jag måste lägga upp skräpet på arbetsbänken och skruva. Jag gör inte ens detta för att byta en sträng jävel som svikit mitt i låten. Har ALLTID back up gitarr; och jag är rätt snabb vid sådana tillfällen. Att man kommer förberedd när man skall spela med andra; är inte ett krav jag ställer på andra -utan i allra högsta grad även på mig själv. Jag brukar i regel vara först på plats; så att jag har ALLT mitt klart -när de andra börjar dyka upp. Och när de dyker upp; står jag sällan med en av mina gitarrer och gnider. Utan sitter oftast i en skön soffa med en god mugg kaffe och pratar skit -medan andra preppar igång sina prylar.

Jag har ofta gjort klart för bandpolare; att det är inga problem för mig att fixa i deras prylar: Men inte under ett rep. Sånt gör där gör man bäst i lugn och ro -när vi inte tar upp rep tid. Som säkert alla som spelar/spelat i band känner till: Det är inte lätt att pussla ihop rep tider som passar alla. Alla har ju ett liv vid sidan om musiken. Kort: Man måste göra det bästa av tiderna man får i repan. Typ: Vi är inte där för att lära oss låtarna. Vi ska redan kunna låtarna; och är där för att sätta låtarna tillsammans. Enkelt, proffsigt och respektfullt.

Väl i repan är det lite 'late in the game' -för att börja ändra. Börja skifta sound i instrument. Ni vet: Tänkte om vi skulle kunna testa något sprilligare, distiktare gura där -bla -bla... Det är ju inte direkt så att man kommer med alla sina gitarrer till repet. Sedan är det jävligt bökigt; och ta med sig Exempelvisen Tele för bara en låt. (I mitt fall två; då jag alltid har back up.) Om inget specifikt i soundväg är överenskommet; måste man ju lita på att samtliga har insikten att välja rätt bland sina grejer -som faktiskt passar det som skall utföras. Den här hatar jag dock mest: '-Kan vi köra den här en hela eller halva ner?' Man måste ju förstå att det typ tar mer tid att släpa/ställa i ordning 8 -istället 4 instrument. Men om detta är vad majoriteten tycker är bäst; är det bara täppa igen sitt mutter, och finna sig i det. Vilket för oss tillbaka till: Tid och reptid. Oavsett hur mycket gear man har ska INTE äta från reptiden. Då hamnar tiden man kommit överens att vara ifrån hemma helt plötsligt mycket längre. Det skall ju inte bara packas upp -utan även packas ner. Här avundas man ju sångarna; som har i princip att packa ner sina mickar och mickställ -och stänga av PA-prylarna: "-Nä; hörni: -Nu måste vi rusa iväg..." Själv har man ju lite kvar innan man kan... Man får ju påminna sig om att stöldriskerna är ganska mycket värre idag -om man skulle få för sig att känna sig lite trött och lat.

Vad jag försöker belysa här är detta: Även om man har ett berg av olika instrument -för alla eventualiteter: Är det skit jobbigt att rodda på för mycket prylar. Även om exeptionellt bra musik ofta är god koll/ordning i detaljer och nyanser; blir det extra jobbigt när detta verkligen ställs på sin spets. Även när man har ALLT som behövs för det. Det är en sak att brilljera i en trygg studiomiljö -där man kan ställa upp och testa allt + lite till. Men det att återskapa magin och glädjen i riktiga live situationer: Är det oftast endast proffsen som framgångsrikt lever på sin egna musik gör. Vi vanliga, dödliga blir alltid tvungna att vara mer praktiska -och kompensera det övriga. Ex: Tänk att få köra sin grej med en grymt väl arrangerad stråkorkester -eller storband som backar upp en. -Gåshudsvarning mega-deluxe!

Att måla en vacker tavla kräver en palett med färger. Hur många färger? Blandar man dessa färger? Det spelar en avsevärd roll. Med hur många små detaljer kronar man sitt sitt verk med. En sak har de alla dock gemensamt: Hur abstrakt verket än är; har de en tendens att iaf skriva sitt egna namn realistiskt i hörnet.
Lite så här känner jag med mina olika instrument. Jag har typ alla färger som behövs för att måla -med reserv penslar. Men skillnaden är att det ofta är ett gemensamt beslut vilken 'nyans' jag skall bidra med till gruppen. Jag har sedan länge slutat att köra Yngwie -köret: Typ: '-My way or the highway'. Istället dras jag till att få uppleva var helheten landar när flera likasinnade bidrar sin del till det. Helt utan ego-köret. Då brukar man skapa något unikt tillsammans. Man kan väl säga så här: Jag är JÄVLIGT förberedd -för att kunna trolla fram min del precis som de som begär frågar efter detta hör/tänker när de gör detta. Och jag njuter verkligen av utmaningen. Lika väl som jag gillar att att höra folk säga: -JA! EXAKT! Precis så där!

Att höra: Att en Telecaster är en Telecaster; är för mig likvärdigt med typ folk som skulle påstå: Att det finns bara en röd färg. För sanningen finns ALLTID i detaljerna. När gäller musik -och speciellt gehör på detaljer och nyanser; får jag ofta påminna mig själv om: -Att bara för att jag (tror) hör det; betyder inte per automatik att andra gör detta. Att sätta ord på ljud är inte samma sak som att höra det. Det är omöjligt. Att förklara någonting komplext -kräver oftast fler ord. Så enkelt är det. Vilket tyvärr gör missförstånd vanliga. Dock när man tillsammans lyssnar på någonting; tillhör det faktiskt till ovanligheterna att man missförstår varandra. Detta även om den ena parten till en början är pessimistisk i frågan.

Vi lever i en digital värld idag. Där vi konstant matas i princip av allt annat än det som är äkta och naturligt. Kort: Vi väljer att grunda förmycket av vår helhet till den inspelade fiolen -istället för det äkta och riktiga ljudet ur fiolen. Detta för att ofta vi vet inget annat sätt att kategorisera eller paketera det. Gitarrer samma sak. När det kommer till förstärkta instrument; har vi för varje år som går; svårare och svårare att skillja mellan elektriskt och digitalt. Vår oförmåga att kunna göra detta medför i princip att vi ofta försöker prata två språk samtidigt. Äger man ett instrument och spelar på detta; är man väl någon form av musiker. Men ställ Er frågan: Om världen drog ut proppen idag; och det inte längre fanns elektricitet: -Skulle vi vara lika bra och duktiga musiker då? Hur skulle vår palett se ut då? Skulle detta innebära att vi mer på allvar skulle orka bemöda oss med att faktiskt höra skillnaderna mellan två olika akustiska gitarrer -eller två olika fioler? För det är ur instrumenten det ursprungliga ljudet föds -när det gäller stränginstrument. Olika exemplar, fler tillsammans, osv, osv = Samma med olika nyanser.

Ljudet sitter i fingrarna. En klassiker. Kan den bästa verkligen låta Tele -utan en Tele. Visst. Men då: Hur skulle han låta om hdenne faktiskt spelade samma sak på en Tele? Samma nyans? Här väljer de flesta att 'go safe' och argumentera: 'Close enough'. Betyder detta per automatik att de som föredrar nyasen ur Telen har fel? Att gå hela vägen handlar om detaljer. Förmågan att kunna höra dessa detaljer -är att acceptera dessa som fakta. Det finns inget som rätt eller fel -utan bra skillnader: Dvs: Det där låter så och det där låter så i mina öron. De som inte kan höra dessa skillnader; accepterar inte heller att de existerar. De är ofta väldigt burdusa i sitt sätt att se ner på andra som faktiskt kan höra nyanser de själva inte kan göra. I deras värld är dessa personer freaks med hallucinationer och fantasier. Typ: Om de inte kan förstå sig på det; -ja; då bestämmer de sig för att ingen annan kan det heller. Vi har alla sett exempel på dessa beteenden även här på Ljudbojen.

Samlare, horder -eller förnuftig...? En bra fråga. Om jag skulle bena det här -skulle jag säga:

-En samlare är en person som samlar på fina saker -som ger dem tillfredställelse.
-En horder är någon som staplar saker på hög -utan att ha en specifik användning för de staplade prylarna.

Förnuftig. Den här var svårare. Jag tror att en förnuftig person är en som har en: -plan, -ett avsett användningsområde och -ett syfte med sakerna de köper.


/ Jonken

Bra analys, dock blir det svårt att vidhålla att man är förnuftig om man har mer än typ 10 elgitarrer och inte driver musikaffär.
Man får kanske fila på motiveringen ha ha...

Bra analys, dock blir det svårt att vidhålla att man är förnuftig om man har mer än typ 10 elgitarrer och inte driver musikaffär.
Man får kanske fila på motiveringen/planen ha ha...

Helt klart är det så. Det är helt klart bäst -ifall motiveringen/planen för varje individuellt instrument är solid.


/ Jonken

Det där är ett väldigt intressant ämne, tycker jag.

Jag har alltid tänkt "vad gör jag för fel? För nä är jag byter gitarr, förstärkare, pedal osv, ner till plektrum får jag olika ljud".
Samma sak har det varit för alla gitarrister jag haft att göra med, olika ljud när prylar byts.
Tänker då på alla kändisar som låter "exakt lika vad de än pluggar in i" (aldrig i sina egna öron men i andras).

"Tone" ens personliga tusch bor i fingrarna. det som gör att det blir små skillnader om alla skulle plugga i i samma prylar med samma settings.
Ljud, och andra sidan, bor helt i prylarna. Ingen, hur kända de än är, i världen låter likadant i en Fender Deluxe som i en Mesa Rectifier.

Håller även med dig om "hör jag ingen skillnad så finns det ingen skillnad".
Samma dumhet går igen i mycket, smakar jag inte skillnaden så är det ingen skillnad (alla vet ju att allt rött vin smakar likadant).
Ser jag ingen skillnad så finns det ingen osv osv.
Som om man korkat skulle utgå ifrån att alla människors sinnen är exakt samma och erfarenhet och övning inte gör någon skillnad alls.
Alla hör samma sak, luktar och upplever samma saker från en doft, alla ser, upplever osv samma sak alltid.

Jag minns en diskussion här för många år sen där några hävdade att alla tycker allt (musik då) klingar bäst i samma tonart.
Att alla tycker att X stycke/låt klingar bäst i Y tonart. Helt omöjlig att någon skulle tycka att den klingar bättre i en annan tonart.
Urdumt, tycker. Som om alla upplever, känner, hör, tänker osv samma sak när de hör ett stycke/låt, ser en film, en tavla, älskar eller vad som helst.

Helt enkelt för många som fastnat i tron att vad de själv tycker, tänker, känner osv är facit och alla andra känner samma sak.

/Magnus