En av min första gitarrhjälte var nog kanske 8-9 år när man först hörde en Kiss skiva hos en vän….

Fick albumet "Hotter than Hell" i födelsedagspresent 1974 av sonen i en familj vi umgicks med.
Albumet hade en märklig ljudbild och jag kan inte påstå att jag gick igång på den där och då.
Men året därpå kom
Alive som nog var lite stilskapande vid tiden och alla som gillade rock verkade ha den och då hade jag nog fått min första elgitarr också så visst blev Ace lite av en gitarridol.

Sedan följde jag bandet till 1976 med plattan "Rock and Roll Over" men sedan tappade jag intresset och det var andra artister som kändes mer
intresseranta. Inte fattade man heller på den tiden att det var Dick Wagner som spelade en massa av gitarrerna på t ex Destroyer skivan.
Ace kanske låg och sov ruset av sig i studiosoffan.

Men trist och RIP Ace. Han var verkligen rock n roll.

Och den där LP clownbursten med tre creme pickuper var ju länge drömgitarren

Är det nåt band jag aldrig lyckas tröttna på så är det Kiss. Ace var nog en stor anledning till att jag började spela gitarr.

Med tanke på hur han har levt så är det närmast en bedrift att han blev så gammal som han blev.

När jag lärde mig spela så förstod jag att det stora med honom var hans ton, vibrato och förmåga att spela minnesvärda solon, såna man kunde nynna med i.

Han är också en som lyckades få världens töntigaste gitarr att se cool ut. (att jag tycker att en Les Paul är töntig beror nog på min ålder)

För mig startade det med Alive..... skaffade första gitarren precis efter jag fick den.

Angående Destroyer så är det solot på Flaming youth och akustiska på Beth soom DW spelade på enl både han och Bob Ezrin.
men det var ju så det gick till, han och Steve Hunter hörs ännu mer på tidiga Alice Cooper och Aerosmiths plattor.

Lyckades se Kiss på Gröna Lund 76 och sen Stadion på reunionturnén med Ace.

R.I.P

Ace gjorde livet under mellanstadie-tiden intressantare än vad den annars hade varit. Min Kiss-period var ganska kort men intensiv. Den inleddes när Love Gun släpptes 1977 och avslutades definitivt när jag köpte Dynasty 1979, som var klart sämre än deras övriga 70-talsalbum. Men jag hade redan året innan börjat upptäcka att band som hade minst en f.d. Deep Purple-medlem var intressantare, så allt var inte Dynastys fel.

Att jag köpte min första Les Paul och min första Marshall 1979 hade nog en hel del med Ace att göra.

Ace gitarrspel var egentligen intressantare än Kiss musik. Lyssna på gitarrspelet solot på Love Gun. Det var en av anledningarna att jag som nybörjare på gitarr blev fascinerad av dem. Energi, intensitet och magi för en 11-åring som ännu inte hade upptäckt musikhistoriens alla supergitarrister.

Jag är fortfarande fascinerad av Ace kategori av gitarrister. Gitarrister som inte är "bäst", men som har en egen stil och som spelar så att låtarna blir bättre.

Om det nu är Ace som spelar det.... ingen av de nördigaste KISS-experterna verkar vara överens om det är Ace, Paul Stanley, Bob Kulic eller rent av Eddie van Halen som spelar det.

På just Love Gun var det sannolikt Ace. Stilen på solot är väldigt Ace:ig och det var väl egentligen sista skivan som han var riktigt engagerad i, efter LG så var det ju en hel del andra som fick rycka in. T ex Bob Kulick på studiospåren på Alive II, Paul spelade lite solo på COTN eftersom Ace i praktiken hade hoppat av då. På Love Gun spelade Paul solo på I stole your love och är noterad för det. Men Paul spelade faktiskt bas på just Love Gun. EvH spelade väl bara på någon demo, men inte på någon skiva? Destroyer-skivan var väl den enda skivan under guldåren 74-78 där Ace var ersatt på flera ställen, eftersom Bob Ezrin var lite tuffare än tidigare producenter och ville åt ett visst resultat och inte minst ville han att det skulle finnas en gitarrist i studion när det var dags att spela in.

Men hur som helst så gillade jag Ace gitarrspel på de skivor och låtar han var med på fram till 1978 och det var så jag ville spela när jag gick på mellanstadiet. Men på senare år har jag insett att jag fortfarande uppskattar hans spelstil från guldåren.

Ace...ett unikum som inte försökte låta som någon annan! R.I.P.

EDIT: några fina minnen från "klass-timmen" å soptunne trummor i par med kartong gitarrer andra eller tredje klass... Ville, Peter E, Peter L, å Klabbe!...(jag var sportfåne)

Som sagt, inte ens de nördigaste arkivarierna är överrens.
Den sista studioplattan Ace var engagerad i på riktigt var för övrigt Dressed to kill, redan på Destroyer återfinns andra gitarrister som lägger solon. Sen måste faktiskt tilläggas att han skärpte till sig 78-81, under den perioden är det bara Ace som vräker loss på plattorna.

Ace

Kan inte påstå att jag är något fan av Kiss men man kan inte förneka deras legendstatus.

Många stora musiker som går ur tiden nu. Både Ozzy Osbourne och Ace Frehley samma år. Tråkigt.