Tänkte dela med mig av en nyvunnen lärdom, och höra om någon av er har liknande erfarenheter.

Jag har tidigare alltid tänkt att gitarrkabeln inte har ngn betydande inverkan på ljudet men har nyligen ändrat inställning. Har treble-bleed-kondingar i alla mina gitarrer och gillar när diskanten finns kvar (eller rent av blir lite mer framträdande) när gitarrvolymen dras ner. Har dock stört mig på att diskanten ändå minskar rejält vid mindre neddrag (omkr 8 på volymratten). Tycker mig nu ha förstått att detta förvärras om gitarrkabeln har stor kapacitans och att det i huvudsak är just denna kapacitans som orsakar problemet med diskantbortfall. Efter att ha använt en sämre kabel (500-600 pF) bytte jag till en bättre (typ 250 pF) och problemet blev betydligt mindre. Då kunde jag också minska storleken på treble-bleed-kondingen till 270 pF (från 330 - 470 pF). I en ideal värld, med kabelkapacitansen 0 pF, gissar jag att man inte behövt treble bleed överhuvudtaget. Min slutsats är att problemen med diskantbortfall och treble-bleed blir betydligt mindre med en lågkapacitiv (eller kort) kabel än med en dålig (eller lång) kabel. Vilka erfarenheter har ni?

FYI, mina slutsatser gäller enbart gitarrer av strata-typ med 250k volympot. Jag är också medveten om att det finns andra treble-bleed-kopplingar än bara en simpel konding (t ex med ett parallellkopplat motstånd), men jag har för ett par decennier sedan testat en del sådana och kommit fram till att en enkel konding passar mig bäst (men den åsikten kan kanske förändras).

Tveklöst påverkar kabel, tydligt hörbar skillnad. I studio märker man det direkt.

Tagit det så långt att jag laborerat med treble-bleed värden i förhållande till X kabel har jag inte gjort.
Men har treble-bleed i alla gitarrer jag äger.

Vill man minska den påverkan från kabeln så kan man köra med en mycket kort kabel direkt in i en buffer.

/Magnus

Intressant! Hur stor (i pF) treble-bleed-konding brukar du montera i en gura av strata-typ med 250k volympot? Eller använder du ngn annan koppling, typ konding parallellt med ett motstånd? Värden?

Lägre kabelkapacitans ändrar ju resonansfrekvensen i instrumentet enligt https://www.premierguitar.com/media-lib ... quality=70 och det är ju absolut hörbart. Kabeln har ju historiskt varit en kraftig del av ljudet eftersom kapacitansen i kablar har varit hög och en del vill ju ha kabel med hög kapacitans därav.

Så fort man vrider ner volymen det allra minsta och en resistans hamnar mellan mick och kabel så dämpas peaken rejält vilket upplevs som lägre diskant. Treblebleeden som är ett högpass hyllfilter behöver dock ganska mycket resistans i den delev av poten som ligger parallellt med kondingen för att börja höras.
Och här blir då glappet du beskriver "ändå minskar rejält vid mindre neddrag". Aka det har inte blivit tillräckligt resistans i potens ena sida för att kicka in filtret ordentligt.

Ja när Whirlwinds raka kablar kom ersatte jag min krullkablar och fick bättre kraft och klarare topp i gitarrerna. Har hållit mig till raka kablar sedan dess (sent 70-tal).

Treble bleed har jag prövat, först enbart konding - vilket medförde en drastiskt minskad bas och ökad diskant vid volymsavrullning. Sedan konding med motstånd parallellt - genast bättre balans och mindre drastisk effekt. På såväl single coil som humbuckergitarrer. Satte detta i alla mina gitarrer, då ett tiotal.

Sedan märkte jag att en gitarr med treble bleed som lät bra och naturligt i en stärkare lät onaturligt i en annan stärkare. Det var likadant med alla gitarrerna, treble bleed-effekten kunde låta överdriven genom vissa förstärkare och tvärtom i andra. Gitarrer och stärkare matchade på ett inkonsistent varierande sätt.

Ut med treble bleed, in med 50’s wiring. Fungerar utmärkt för att bibehålla diskanten vid volymssänkning på gitarren. Och alla gitarrerna låter bra genom samtliga förstärkare. Det gäller såväl single coil som humbuckergitarrer, rakt in i stärksrna; jag kör helst utan pedaler.

Antar att det är kabelns kapacitans som anges vid de olika kurvorna i grafen. Betyder väl då att kabelkapacitansen bidrar till en relativ höjning av diskanten (resonanstoppen) vid max volympådrag. Så utan kabelkapacitansen skulle ljudet upplevas som mera fattigt på diskant vid full volym? Känns ju lite skumt, men så blir det kanske med flera reaktiva element (induktanser och kapacitanser) inblandade. Men som sagt, problemet är ju det som händer när man drar ner volymen lite.

Jag har inte använt 50's wiring, så på det området är jag novis. Men om jag förstått rätt så handlar det om var tonkontrollerna är inkopplade - före eller efter volympoten. Inser inte just nu vilka krets- och frekvensmässiga konsekvenser det får. Dock borde man väl få effekt av det bara om man har tonpotar inkopplade överhuvudtaget? Själv har jag bara en tonkontroll inkopplad och enbart till stallmicken (före volympoten i en strata) och tonpoten är av No-Load-typ, varför den borde kunna ses som icke-existerande när den står på fullt. Upplever alltså ändå diskantbortfall vid volymneddrag. 50's wiring hade väl inte kunnat lösa det problemet, eller ... ?

Enda sättet att helt lösa det där på är väl att sätta en buffer mellan tonpoten och volympoten. Och lägga till den resistans och kapacitans över micken som därmed försvinner för att bevara grundljudet. Sen använder man en volympot med betydlig lägre värde tex 10k-25k. Det eliminerar helt interaktiviteten mellan volympot/kabelkapacitans och micken. Kräver dock strömförsörjning.

Har ett extremt lågintensivt projekt med en buffer för piezomikar i en låda på hyllan, det är en minibuffer byggd på en perfboard som jag tänkte bygga in i gitarren och strömförsörja via fantommatning via ett stereojack med en strömförsörjning i en pedal på golvet. Observera lågintensivt projekt, var några år sedan jag rotade med det.

Har inte tänkt på att det ju faktiskt skulle gå att använda även för de vanliga mikarna...
Undrar hur det skulle låta? Som du säger Tubis, lite anpassning för att inte förändra ljudet i "fel" riktning behövs nog.

En intern buffer i gitarren är säkert en smart och bra lösning - för perfektionisten. För min egen del så känns den dock lite omständlig och overkill. En gitarrkabel med låg kapacitans och en lagom liten treble-bleed-konding är nog good enough för mig. Tycker t o m att det kan vara en fördel att diskanten blir lite mer framträdande när gitarrvolymen sänks och ljudet blir mera cleant. Kan t ex passa bra för komp med funk-karaktär.

Jag har tänkt skaffa en bättre kabel, och då jag vill ha låg kabelkapacitans så ska den inte vara längre än nödvändigt. Eftersom färdiga kablar inte finns i så många olika längder så är tanken att köpa kabel i metervara och löda ihop den själv. Kanske även blir mera prisvärt på det viset?

Ni som monterar era kablar själva, vilken kabeltyp brukar ni använda? Finns ju en hel del att välja på, t ex exemplen nedan. Någon som har erfarenhet av ngn av dessa?

Sommer Tricone MKII https://www.thomann.se/sommer_cable_tricone_mkii.htm
Sommer The Spirit https://www.thomann.se/sommer_cable_the_spirit.htm
Sommer The Spirit Black Zilk https://www.thomann.se/sommer_cable_the ... k_zilk.htm
Sommer The Spirit XXL https://www.thomann.se/sommer_cable_the_spirit_xxl.htm
Sommer The Spirit LLX https://www.thomann.se/sommer_cable_the_spirit_llx.htm
Cordial CIK 122 https://www.thomann.se/cordial_cik_122_sw.htm
Cordial CGK 122 https://www.thomann.se/cordial_cgk_122_sw.htm
Cordial CGK 175 https://www.thomann.se/cordial_cgk_175_sw.htm


Och vilken kontakttyp använder ni? Någon av följande som är bra och tillförlitlig?

Neutrik NP2 X https://www.thomann.se/neutrik_np_2_x.htm
Amphenol TM2P https://www.thomann.se/amphenol_tm2p.htm
Seetronic MP2X https://www.thomann.se/seetronic_mp2x_6 ... k_mono.htm
Fun Generation https://www.thomann.se/fun_generation_jack_mono.htm
Rean NYS 207 https://www.thomann.se/neutrik_nys_207.htm

Jag kan bara uttala mig utifrån min egen erfarenhet av treble bleed på ett tiotal gitarrer och 50’s wiring på ett femtontal - varav flera tidigare hade treble bleed.
50’s wiring gör att de högre frekvenserna - diskanten - bibehålles när man rullar av gitarrens volym. Det låter fullständigt naturligt. I alla förstärkare.

En treble bleed som låter bra i en förstärkare med en viss ingångsimpedans vill se samma impedans i andra förstärkare för att låta bra. Dock kan ingångsimpedansen variera hos olika förstärkare varvid man får annan effekt av sin gitarr-treblebleed-förstärkarkrets. Om man har hyfsat distorterat ljud märks det rejält; med en fuzz efter gitarren kan gitarren låta förfärligt vasst och spretigt.

Jag har förvisso aldrig prövat treble bleed med kondensator och motstånd i serie men jag har svårt att tro att det skulle skilja sig särskilt mycket från parallellt eftersom värdena i båda fallen torde ha utprovats gentemot en enda specifik ingångsimpedans (hos förstärkaren).

Om man alltid spelar med samma förstärkare, eller olika förstärkare med likartade ingångsimpedanser och om man därtill använder rent ljud kan man slippa de tråkiga biverkningarna av treble bleed i gitarren.

Som du säger Beneri spelar det ingen roll hur tonkontrollen ser ut när du har en no-losspot, eftersom tonkontrollen är bortkopplad vid fullt pådrag = no loss.

Om man ska läsa specar så ser den där Sommer Cable The Spirit LLX ut som det bästa alternativet. Den har dock en lite tjockare isolering, så kabeln är 7,5mm.

Ett vanligt Neutrikjack kan hantera kabeltjocklek upp till 7 mm, så antingen använda lite milt våld eller så köper du Neutrik NP2 XL som kan hantera kabel upp till 10 mm. Jag gillar Neutrik, men det finns säkert fler åsikter.

Ingen mer som vill berätta vilka kontakter och kablar ni föredrar när ni löder ihop era gitarrsladdar?