Blev lite inspirerad av ceylons tråd om Cobains stänkare.

Jag har dryftat liknande ämne med bekanta många gånger och vi har en fråga: varför vill man ha samma utrustning och sound som någon annan?

Vilket leder till tanken om signatur-guror. Vad är poängen?

Ska man inte utveckla sitt eget sound och ha sin egen gura efter eget tycke?


I'll call the cops on my own self, figure out a way to please those men
I'll play detective, I'll play bloodhound, sniffing up clues with my nose in the mud

Jag kan ibland lyssna på en låt och tänka att jag inte skulle kunna göra det bättre själv. Känslan är övergående men jag tror den påverkar. Om man till exempel tycker att Guns n' Roses har det bästa gitarrljudet någonsin (det gör inte jag [:D]) så är det ju ingen idé att skaffa ett sound man tycker sämre om bara för att det ska vara ens eget, eller?

Jo visst vill vi väl alla ha ett sound uppkallat efter oss, och det finns redan lika många sounds som det finns gitarrister. Fast en mycket stor andel av dessa har egna sound som är en blek kopia av någon favorit. Men att leta andras sound är nog bara positivt, man lär sig hur ett visst sound skapas och blir därför en visdom rikare. Jag kan inte vara den ende som stått och försökt låta som min rock-hjälte. Men genom att bygga på sin kunskap om hur olika sound skapas, så får man så småning om så pass mycket kött på benen att man vet på ett ungefär, rent tekniskt, hur man når dit.

myspace.com/slackervillezoo

För att man tycker att det låter bra?
+ Duger det åt "fyll i valfri rockhjälte här" duger det nog åt mig....

Jag tror att det handlar om många olika saker.

Bland annat att de flesta spelar gitarr för att det är kul, de känner inget behov av att skapa något eget eller nått nytt, inte vare sig ljud eller spelmässigt.
De får inspiration och glädje av att ha samma prylar som någon annan, lokal kändis eller världskändis spelar ingen roll.

Det finns massor av folk som får en kick av att komma så närma Van Halens ljud (och spel), Steve Vai, Steve Ray eller vem som.
Jag kan inte se något fel i det, whatever makes you happy.

Det finns massor av folk som känner en trygghet i att ha samma prylar, "har HAN det är det bra skit".

Eller bara den enkla, jag gillar verkligen det där ljudet, det skulle jag vilja komma åt som en grund för mitt eget.
Hur man än gör så kommer det ju aldrig att bli likadant ändå.


Signatur gitarr eller inte, jag tänker, varför inte om man gillar det som gitarren har? Och utöver det, får man då en kick av att det är en Beck gitarr för att man gillar Beck är det ju bara en bonus.
Vad det än är som får en att vilja spela så är det ju bra, tycker jag.

Och egentligen, vad är det för skillnad på att köpa en strata med eller utan Claptons namn på den? Ingen av dem är ju mer personlig än den andra.

Kan man ens, förutom att få hela sin rigg custombyggd, hitta personliga grejer? Det finns ju massor av allt.

Jag menar, hur sönder tjatat är inte Les Paul, Tele, RG, Strata osv, osv. Ändå kommer det folk som lyckas vrida till det på ett eget sätt ändå hela tiden (även om det är extremt få, om ens någon, som lyckas få fram ett helt eget ljud, alla ljud är ju mer eller mindre lika).

Jag har skaffat många signatur gitarrer för att jag tyckt att det varit ett bra instrument.

/Magnus

Mitt favoritsound är med LP och humbuckers.
Lätt distat och med chorus och reverb eller delay.
Försökt härma Jeff Beck's sound på There and Back, plus lite Schaffer, Robben Ford, Scofield, Replacements och Carlton.
Ibland låter det skitbra. Ibland är det inte kul alls.
Är väl mycket en humörgrej.

Jag har ingen idol men tycker Peter Thorn har bra smak. Köpte hans signaturförstärkare för några år sedan och är fortfarande nöjd. Har tidigare bytt förstärkare minst varje år i jakten på det perfekta ljudet. Mitt ideal är Marshall dist och Fender rent + några analoga pedaler före förstärkaren. En flerkanalig förstärkare är alltid en kompromiss men jag tycker det här är den bästa lösningen ifall man inte vill släpa på flera förstärkare.
Jag har bara signaturgitarrer (Les Paul, Eric Johnson) men det har bara blivit så. Har aldrig lyssnat på Eric Johnson.

Även om man snor ett helt gearsound med gitarr
stärkare och hela kittet så är det nog spelsättet
man gärna vill ha fast man blandar ihop det med ljudet.

Om det står EJ på gitarren eller inte spelar
ju mindre roll egentligen, för det låter ju lika mycket strata
om en EJ strata som vilken annan bra stata som helst av bra
kvalite och vilket ljudideal har man då? jo typ många...

Personligen vill jag inte ha en sign gitarr hur bra den än är
fast det är egentligen oreleveant för själva soundet!

Att utveckla ett eget sound är mycket svårt tror jag och det är
nog lätt hänt att summan av kardemumman blir dåligt av priset att
man just skall vara innovatör istället för att man letar efter en
egen ton eller ännu djupare i sig själv och så får soundet bli som
det blir..

Själv gillar jag rena klara öppna sound där det inte är lika tydligt
vilken gitarr eller förstärkare man använder...alltså när det gäller
elektriskt

Jag tror nog att de flesta gitarrister (även de som är giganter och ses som nyskapande) har haft andra gitarristers sound som inspiration när de skaffat gitarr, förstärkare och ev effekter. Sedan handlar ju mycket om slumpen. Clapton skaffade tydligen sin Les Paul för att han älskade Freddie King´s sound och såg att han hade en Les Paul på omslaget till "Lets Hide Away and Dance Away". Att det sen blev en Sunburst med PAF mickar istället för Goldtop med P90, och det faktumet att det fanns väldigt ont om Fender förstärkare i England på den tiden. Marshall JTM45 förstärkaren baserades på Fender Bassman och Clapton kände antagligen att han kom relativt nära det ljudideal han hade i huvudet.

Tycker att det har blivit mer av samma ljudideal inom respektive genre idag och det var ALLTID bättre förr samt att gitarristerna bara blir mer och mer konservativa.

Man kan inte spela blues eller Råkkabillie om man har en räserIbanez
Man kan inte spela Hårråkk med en PraisleyTele osv.

I början av 80talet verkade man laborera mer med ljudet och man ville he ett personligt ljud.

Man hörde direkt skillnad på Schenker, Blackmore, Randy Rhodes, VanHalen mfl.

I dag låter alla lika.........

intressant att nån tror att ens sound sitter i signaturen som står på en gura

[url="http://www.theboogiecats.com/"][/url]<font color="pink"><i>Att märka ord är den svages sätt att hämnas!"]</font id="pink">
http://www.myspace.com/theboogiecats

Det är säkert kul att komma nära sin favoritgitarrists sound när man sitter hemma och övar, eller om man spelar i ett tribute-band.
Men det kan nog bli konstigt i en bandsituation där man spelar mer originell musik, där gitarren ska passa med andra musikers spelsätt och framför allt det låtmaterial som framförs.

pudas

Nä det suger faktiskt att försöka köpa sig någon annans sound, ta istället det bästa från dina 5 favoriter och försök göra en egen blandning av spelteknik och ljud...

Håll dig sen till det , och inse att vara 'gitarrist innebär inte att man måste kunna ALLT , dvs jazz, metal, visor , funk osv...

Räcker med att ha ETT bra sound och ett eget klipp i anslaget som känns igen. Stanna vid det och utveckla det vidare...

Klart det funkar ju inte om man lirar i coverband och måste köra allt från Bamse till Motorhead... men annars

Om man vill kunna vara en duktig gitarrist med många jobb så är det ju bra med en bred palett med ljud.. Som en duktig artist gäller det kanske att utveckla det som är unikt med ens egna spel.

Själv försöker jag väl hitta någon mellanväg. Jag har ett eget sound och spelsätt som jag fått mkt komplimanger för samtidigt som jag försöker kunna vara flexibel och alltid leverera det som passar bäst i sammanhanget. Om jag så kompar på en coverlåt akustiskt åt ett par tjejer på en skolkonsert eller har ett gig där jag får spela hur jag vill [:)]

När jag väljer ut en gitarr, förstärkare eller vad det nu kan vara så går jag lite efter samma princip. Jag ska kunna hitta mitt eget sound och även kunna hitta ljud som passar i olika band och stilar.


Sen så om det skulle vara en signaturgitarr som jag fastnar för gör ju inte så mkt, det betyder ju bara att den gitarristen gillar en lika dan gitarr som jag [8D]




Dock så har jag lärt mig mycket genom åren genom att kolla på andra gitarristers sound, hur de får fram de osv.

Man lär sig hur man når de olika ljuden och kanske plockar upp något här och var som man kan använda sitt eget ljud.

Sen har jag dock respekt för polare som har andra åsikter om vad som är kul i gitarrspelandet. Så ifall min polare frågar vilken gitarr han bör köpa för att få ett visst bands gitarrljud med sin Marshall MG som han älskar, då börjar jag ju inte predika om att han bör hitta sitt eget sound och köpa en rörförstärkare så fort han kan... (nåväl.. ngt undantag finns väl kanske) [;)]

Precis så tänker jag när jag ser dessa signaturgitarrer. Skulle aldrig komma på tanken att köpa en gitarr med någon annans namn på..

David

klart man ska utveckla sitt eget sound! Att försöka efterlikna idolerna genom att ha samma utrustning är dessutom lönlöst eftersom ju soundet sitter i fingrarna.
Jag är rätt säker på att jag skulle känna igen tex BB King eller Clapton oavsett vilken gitarr de spelar på. Men om jag skulle spela på samma gitarr låter det.. Fredrik[:I]

Men det sagt så kan jag ju också förstå de som har en signaturgura. Jag har tre signaturgitarrer, två av dem av en slump och inte för att jag gillar just de artisterna. Den tredje däremot, en Gibson Lucille, köpte jag eftersom jag gillar BB King och för att jag tycker att det är en grymt snygg gitarr som dessutom är ovanligt lättspelad och välljudande. Det räcker för mig, men jag har såklart inga illusioner om att jag ska låta som BB King för det[:)]

-------------------------------------------------


The beat goes on and I´m so wrong

Tar man någons signaturgitarr med någon annans signaturstärk så lär det ju bli ett "eget" ljud eller?

Tar man någons signaturgitarr och samma persons siganturfförstärkare (och deras pedaler, kablar och plektrum) så lär man få ett eget sound ändå.

Att hoppa över en bra gitarr för att det står någons namn på den känns ju lite dumt.

Jag tror att hitta ett eget ljud inte sitter i prylar eller inte, utan endast och bara i om man hör ett eget ljud inne i huvudet eller inte (och jagar det).

Hur många gitarrister där ute är det som har ett eget ljud (inte sound, ljud) egentligen om man tänker efter? Jag kan komma på några stycken, men inte är det många. Och nästan alla av dem så kan man höra var det kommer ifrån ganska tydligt.
Allt är ju mer eller mindre stilbundet också, nästan alla blueskillar har samma typ av ljud, nästan alla fusionkillar osv.
Jazzkillar skall vi ju inte prata om i sammanhanget (inte hårdmetalkillar heller).



/Magnus

Självklart är det så...[:)]

[url="http://www.theboogiecats.com/"][/url]<font color="pink"><i>Att märka ord är den svages sätt att hämnas!"]</font id="pink">
http://www.myspace.com/theboogiecats

Les Paul? [;)]

<hr noshade size="1">
<center><font size="1">If music got to free your mind
Just let it go cause you never know, you never know</font id="size1"></center>

Om jag var med i ett coverband som ville köra Bamse-låtar... det skulle jag tala tyst om[:I]
Fast det klart, kanske finns pengar i barnkalas.

Inte jag , men funkar kanske bara på After Ski eller After Beach...
[:)]

Vad vet jag ?

Jag tror att många gitarrister är osäkra. Låt mig, med risk för att verka sexistisk, jämföra med hur vissa kvinnor tittar på modeller och hollywoodskådisar och dom blir osäkra på sig själv, känner att deras utseende inte duger och så vidare.

Samma gäller för oss gitarrister, vi hör alla stora gitarrister och hur dom låter, vi läser i gitarrmagasin och så vidare om hur vi hittar den perfekta tonen. Det finns mängder av produkter på marknaden och därför blir det lätt så att en osäker gitarrist väljer det som den personens idol spelar på. Jag tror att det här gäller gitarrister i alla åldrar, vi är osäkra smågrabbar inombords allihopa

Men jag har egentligen inget emot signaturmodeller. Jag, som förmodligen alla andra här, älskar gitarrer. Jag älskar gitarrer på många olika plan. Jag älskar ljudet av en gitarr, hur gitarrer ser ut, lukten av en gitarr och inte minst känslan av strängarna under fingrarna. Jag tänker inte säga nej till en gitarr bara för att det står någon annans namn på den, den är ju lika mycket gitarr för det.

Det är väl inget som säger att man måste mixa in något annat heller. Det är ju inte som att man låter som Slash bara för att man har hans signaturgitarr. Det hela handlar om hela grejen, men det vet jag väl att du förstår också egentligen.


Good one. Ska man anse att de andra gitarristernas signatur-Les Pauls är dubbelsignaturgitarrer då? [:p]

David

Hårfin vink där[:D]
Eller kanske Byrdland ....

"Ska man inte utveckla sitt eget sound och ha sin egen gura efter eget tycke?"
Iofs, men hur många har <i>egentligen "] en vision av ett eget ljud när de börjar spela & varför måste man vara unik?
Det ljud man lagt så mycket möda & slantar på att utveckla brukar ju sabbas på en halv minut av någon halvkass ljudtekniker som inte fattar man sysslar med iaf, så varför bry sig .....[;)]

[url="http://roaddust.zoka.cc/index.html"]<font color="red">High Octane Rock´n´roll</font id="red">[/url]

You shouldn´t call the doctor if you can´t afford the bills!" - Wilko Johnson

För min del spelar det ingen som helst roll om det står ett namn på gitarren eller inte så länge den låter och känns bra.

När jag äntligen fick råd att köpa precis vilken gitarr jag ville var jag helt säker på att jag ute efter Gretschjludet, och trodde att det var en White Falcon jag ville ha. Efter att ha provat igenom ett antal gretschmodeller blev det dock en Black Phoenix -en Brian Setzer signature. Med den genom min moddade Bandmaster är jag otroligt nära mitt drömljud, men inte låter det mycket Brian Setzer när jag spelar[:D] Boogiecats kan intyga det!

"There´s no end to the possibilities"

Man blir inte mer unik för att man INTE har signaturprylar. Jag gillar Yngwies tidiga ljud, och då är det kanske en god utgångspunkt med strata, single coils, DOD och Marshall. Det blir ju ändå inte identiskt, men förmodligen mer rätt än typ en Ibanez med basiga humbuckers in i en Engl, vilket i mina öron sällan låter roligt. Sedan så försöker jag inte ens nästan spela som Yngwie (anklagas mer för att låta som Norum) men jag gillar mitt ljud för det. Och så har jag Steve Vais wah wah, helt enkelt för att jag gillar den. Är inget stort Vai-fan alls, men pedalen är trevlig för det. Jag var emot signaturprylar förut just för att jag ville vara "egen", men jag skulle inte bli ett dugg mer egen om jag bytte ut Yngwie-mickarna, DOD YJM-pedalen och Vai-wahn mot "neutrala" prylar.[:)]

Glöm inte bort att vissa signatur-modeller faktiskt är rätt originella i utförandet. Kirk Hammetts eller Slashs gitarrer kanske inte skiljer sig från standardmodellerna mer än kosmetiskt, men det finns ju massor med signaturer som har egenskaper man inte hittar någon annanstans.
Yngwies gitarr har skalloperad greppbräda, Pat Metheneys har väldigt speciell cutaway, Paul Jackson Jr har ebenholtz till sin 335a.
Man behöver inte alls jaga en viss artists sound för att köpa dennes signatur; man behöver inte gilla en artist över huvud taget för att köpa en gitarr med ett namn på. Det räcker med att man tycker att det var en jävla smart grej man gjort med den modellen, som man skulle trivas med själv.

Jag håller fullständigt med (Joshunznera) i en tråd ovanför det spelar ingen roll om man har en signatur gura eller en vanlig standard gitarr för det sitter i fingrarna så är det bara.Sätt en standard gitarr i nävarna på tex Yngström då låter det Yngström och inget annat!![:p][:p]

Höll på i många år och försökte få till samma ljud som på favoritlåtarna. Hopplöst. Läste allt. Och lyssnade för mycket på Youtube-klipp. Mer än jag spelade själv.
Gått så långt att jag faktiskt tappat lusten att spela. Plockar upp gitarren max en gång i veckan.
Jag vet redan hur allt låter.
Mitt ljudideal nu är så enkelt som möjligt. Danko Jones är favoriten.