Funderar på det här med ”resonans” i en elplanka. Är det bra med mycket resonans i kroppen eller inte? Min egen definition på bra resonans i en gitarr är när man upplever att hela gitarren vibrerar och det blir en skön levande känsla. Jag upplever att det blir roligare att spela och att jag spelar bättre då. Samtidigt tycker jag att en sådan gitarr inkopplad ofta låter sämre, ger mindre sustain och ”klös” i mickarna vilket innebär att det blir mindre roligt och att jag spelar sämre. Jämnar ut sig på något vis! Teoretiskt och energimässigt bör det ju vara så att ju mindre energi som går ner i kroppen från strängarna ju mer blir kvar till mickarna som faktiskt får sin energi av strängarnas svängningar. Alltså det handlar om att hitta bästa möjliga kompromiss när det gäller den saken och i o m det en fråga om tycke och smak. Min åsikt är att det inte är så himla viktigt för ljudets skull att en elgitarr låter ”superbra” opluggad eftersom den är avsedd att användas inpluggad. Däremot är det bra för känslan och kvalitetsintrycket vilket är positiva faktorer.

När det kommer till akustiska instrument blir det ju å andra sidan mycket mer viktigt med ”ett levande” instrument eftersom det handlar om att få locket att vibrera så mycket som möjligt.

Vad har ni för åsikter och funderingar?

/AH

Det där är en stor fråga man kan prata sig blå i ansiktet om (om man nu gillar sånt, prata sig blå alltså).

Om man skall hålla sig kortfattad så skulle jag säga.
En gitarr där jag kan känna, tydligt och enkelt, i kroppen (i kanten bakom stallet eller på huvudet) att jag bara petar nätt på B strängen så är den (oftast) en resonant gitarr (som är resonant på rätt sätt).

Att en gitarr är resonant gör inte alltid att den låter bra (men oftast är det så), typ som en sångare som sjunger bara man tittar på dem men sjunger illa
Men när resonans kombineras med låter bra så har man en vinnare.

Men en oresonant gitarr är i princip aldrig bra.
En gitarr (planka) som inte låter bra oinkopplad gör det heller aldrig inkopplad.

Träet bestämmer vad tonen skall bli.
En sträng uppspänd över en mick på en helt död konstruktion kan kanske få massor av sustain för att strängens rörelse inte kan "gå någonstans" (jag vet inte, bara gissar), men den skulle mest troligen inte få någon rolig ton.

/Magnus

Kul med frågor som man kan "prata sig blå om". Mest för att det finns så många åsikter. Många års erfarenheter visar ju att det är vissa träslag som alltid används och det måste ju ha sina orsaker. Hur tänkte man då när man började göra både kroppar och halsar av olika plaster, kolfiber och lättmetaller? Syftet kan ju inte ha varit att tillverka billiga gitarrer i alla fall.

Jag kan nog se det som så här: En sträng spänd på något helt dött ger micken all energi som finns. Frågan är bara om det är det som är det bästa? Knappast! En gitarr utformad på ett visst sätt med ett visst material med vissa egenskaper "filtrerar" bort vissa saker från strängen via energiförluster och formar ett speciellt ljud.

/AH

Viktigt att halsen har bra resonans också , man kan märka detta väldigt tydligt på tex en strata , vad ett halsbyte kan göra.

Folk brukar ju knacka på greppbrädor för att kolla tonen i dom...

En sträng spänd på något helt dött tycker jag inte ger miken något som helst frekvensspektrum att jobba med. Miken "tar" ju inte energi i någon omfattning att tala om, om avståndet mellan magnet och sträng är som det ska. Miken reagerar ju på strängens rörelser, som bildas av rörelsenergin (tillslaget) och kroppen som den är fästad i (hals/gitarrkropp). Finns det ingen resonans i svängningskroppen, blir det ju fullkomligt karaktärslöst (förmodligen nära nog en ren sinuston). Jag vill nog snarare se det som att en gitarr med resonans tillför något, istället för att filtrera. Energin förändras ju inte, så den blir väl spridd på flera övertoner, vilket ger karaktärsljudet.

Uj ja, halsen är mycket viktig på tele/strata! Men, jag uppfattar det som att en bra hals inte resonerar så mycket i sig själv, utan är bra på att överföra vibrationerna till kroppen. Rätt eller fel? Who knows? Skillnaden mellan lönnbräda/RW/ebenholz i greppbrädan är ju dock märkbar...

Kjelle!
Alla material har ju någon slags egen självsvängningsfrekvens och det är ju när strängen närmar sig den som det händer grejor. Du har nog helt rätt för jag tänkte bara rent energimässigt och att en dämpad kropp borde plocka bort energi från en mick. Nu är det ju så att en bra gitarrkropp inte är dämpad och då går självsvängningen i kroppen tillbaka till alla andra strängar och in i micken igen runt runt tills energin är slut. Bra att "fundera högt" så här ibland .

/AH

ja, jag vet inte. För mig hamnar det någonstans mellan resonant planka och ton. Jag stirrar mig inte blind på hur den känns opluggad, även om det är viktigt. Det måste ju vara vibration i hals och kropp. Jag vill kunna känna tonerna jag spelar. Men det är inte så att den som låter högst opluggad vinner. Jag kan inte helt säga vad som gör att jag väljer en gitarr framför en annan. Mojo kanske?

Jag gör likt Magnus: Jag brukar hålla upp gitarren och låta den hänga i min hand mellan hals och huvud. Sedan drar jag ett B och letar vibrationen i botten av kroppen. Det brukar vara ett bra riktmärke!

... bara så att ni vet så är alla gitarrer som säljs på Bojen resonanta exemplar. Känns tryggt!

Resonansen, klangen & tonen i ett sträng instrument kommer ifrån samspelet i dess alla olika komponenter. Vad som i 99% av fallen gör en juste planka; är att grunden är rätt. Grunden/kärnan i ett stränginstrument består i princip alltid av en kropp och en hals. Och är det topp-hyllan i ton väg man söker; är det här som man bestämmer mycket av instrumentets slutliga klang egenskaper. Men detta sagt; handlar resten om mer exakt vad klangegenskaperna man strävar efter egentligen är? För att kunna svara på denna fråga måste man ha sina tonala preferenser ganska klara i sitt egna huvud. Dvs kort: Exakt det där soundet vill jag ha!

Om soundet består av någonting man hört någon annan lira någon gång; måste man göra lite research på hur soundet verkligen skapas. Och sedan översätta dessa saker till att passa en själv. Ex: Låt oss säga att man gillar en strata ton som skapas av riktigt tjocka strängar -och själv är man vilse i pankakan på lika tjocka strängar. Här måste man då börja ända ifrån grunderna för att erhålla tonen man strävar efter. Kanske välja ett träslag som har en lite mörkare ton -som passar och kompenserar för de tunnare strängarna som man i slutändan ämnar att stränga gitarren med.

Att designa ett sound från grunden består egentligen av att fin-putsa till det genom att lägga till något -och kompensera det man lägger till med att ta bort av någonting annat. Eller tvärt om: Att ta bort något -och komensera detta med att lägga till något. Det svåra när det gäller kroppar och halsar är att veta: "Vad som ger vad?" Detta är någonting man bör kunna reda ut genom att studera klangskillnader i olika träslag. Dessa finns väl tillgängliga på nätet. Men man kan också testa sig till samma sak genom att spela på många olika instrument för at bilda sig en uppfattning om skillnaderna. När någonting låter tonalt precis rätt; tar man reda på exakt vad det rätta instrumentet är byggt av. Och har instrumentet de exakt rätta egenskaperna man söker efter; behöver man inte söka vidare, utan bara köpa det på en gång. Men kör man strikt på sin egna agenda när det gäller gitarrens samtliga faktorer: Brukar man ofta ändå få bygga det själv, trots att grund tonen finns där. Det handlar ofta om gitarrens övriga faktorer, som; -planheten på brädan, -banden, -former & konturer, -mick uppsättningar och mickarnas positionering på kroppen, -svaj eller inte, osv, osv.

När det gäller resonans & klang på ett stränginstrument; spelar strängarna in mycket. Ny & fräsch -strängat; låter i princip alltid bra. Men när nya strängars peak-topp försvinner; ändras instrumentets ton ganska fort och radikalt tyvärr till det sämre. Detta om man har ett klang fattigare instrument. Dvs: Tonen man älskar finns bara där under kortare stunder. På ett väl resonerande instrument från grunden; låter ett set helt nya strängar nästan lite för mycket. Men när strängarna har lagt sig ordentligt på gitarren; låter den guld mycket länge. Detta medför att justeringarna i form av -stämning, -truss rod spänningar, -mickhöjder osv inte behöver skruvas på hela tiden. Instrumentet känns stabilt och tryggt när/var man än plockar upp den. Man har inte ständiga intonerings problem och man behöver inte "jaga nålen" på stämaparaten när man stämmer gitarren. Soundet ut gitarren är den samma varje gång. Kort: Man är då en lycklig ägare av en pålitligt verktyg; som är en stor del av total-soundet man lirkar ur gitarren varje dag.

Bra resonerande instrument blir gamla när man spelar på dem. De nöts in mer eftersom och får med tiden den där eftertraktade vintage-looken. De är som ett fint vin som blir ljuvare med åren. En ständig favorit som man jämför allt det övriga emot. Ett instrument med en äkta själ -som är mycket svår att ersätta. Att bygga eller köpa en exakt likadan: När den är klar låter den visserligen likt men inte exakt samma. Dock genom att spela och använda den flitigt; innebär att även den förädlas med tiden.


/ Jonken

Jo, resonans är nog bra, men jag har en strata byggd av Bobo i Uppsala som låter för djäkla bra. Volymen på den akustiska tonen är lite lägre än en del andra av mina bra Fender style guror, men väldigt väl balanserat mellan strängarna, och det låter behagligt redan akustiskt. Min poäng är väl att det inte bara är volymen av resonansen som är viktig, utan även balansen mellan strängar/toner, och att det låter "behagligt".
Allting är ju dessutom rätt på den här stratan, styv, ganska fet hals, brassebräda, en bra alkropp, bra hårdvara och Lundgrens 50's.
Bara att plugga in och njuta!

Helt rätt Kjelle!

Du snackar här om inre & yttre -resonans. En hög yttre resonans utan ton-kammare; är lite grand som att värma upp ett hus och elda åt kråkorna. Medan inre resonans är att du behåller värmen inne i huset. Dvs: Resonansen i träet är den samma; men man väljer själv vart någonstans i konstruktionen man leder den. En hög yttre resonans är absolut ingenting negativt. Vissa träslag erbjuder en riktigt hög resonans- och där blir det väl till övers för en högre yttre samtidigt som den går optimalt in i träet.

Vidare: Ett hårdare trä i kroppen brukar innebära en lägre yttre ton, medans ett torrt, porösare ger både en hög yttre och stabil/rejäl inre resonans.


/ Jonken