Jag har hittat en hel del billiga 12-strängade på nätet, är det bra gitarrer eller allmänt taskiga byggen?

Jag har en gammal 6-strängad nylonare, tycker det är rätt hyfsad kvalitet och riktigt bra ljud faktiskt, inte som en handbyggd spanjor men helt Ok.

Jag har en 6-strängad nylon (Angela), en 6-strängad stål och en 12-strängad Landola. Är helnöjd med alla tre. Mycket hög kvalitet på instrumenten. Har inget att klaga på!

Har en gammal grovt tillyxad jesusknäppare från Landola, en billig modell. Det är inget fint bygge, men stabilt och den har en finfin ton. Har aldrig testat deras gamla tolvsträngade, men skulle inte tveka att köpa en billigt osedd om jag behövde en tolva (förutsatt att den hållit ihop då, dvs att stränghöjden inte börjat stiga eller locket börjat gå i vågor).

Jag hade en western 6a för en massa massa år sedan som f.ö. blev kaffeved vid en polares fest (jag var inte ens där).
Kände dock ingen större sorg eftersom jag aldrig tyckt den var särskilt bra. GIllade inte klangen, dov och kort

Landola byggdes ursprungligen i Finland va'?

Japp, min är made in Finland, stabil sak!

Landola är inte kända för hög kvalitet på sina instrument.

Sorry för dyrghet, men vilket värde tillför egentligen en sån kommentar, utan någon form av exempel eller egna erfarenheter? Vad innebär "inte kända för hög kvalitet"? Hos vilka, och på vilket sätt? Uppenbarligen motsäger ju de flesta av de ovanstående omdömen att de "inte är kända för hög kvalitet".

Som sagt, att tala om egna erfarenheter eller påvisa nåt specifikt kring hur de byggdes eller dylikt, det är ju värdefullt oavsett om man utifrån det menar att kvaliteten är bra eller dålig. Men att bara säga att "de är bra" eller "de är dåliga", det tillför ju inte så mkt.

Det är litet hit-and-miss med Landola. Mycket beror på när de är tillverkade. Från ca början av 2000-talet är det sannolikt asiatiska delar som monterats ihop i Jakobstad.
Tidigare modeller torde vara tillverkade i fabriken. Under 90-tal började man också använda ugnstorkat trä.
En hel del b-stock har också varit i cirkulation på beg-marknaden.
Handlar det om en dyr modell skulle jag nog vilja testa innan köp. Är det en sentida budgetvariant kan man nog vänta sig ungefär detsamma som av asiatiska motsvarande modeller.

Från typ 70-80-tal finns en massa gamla nylonsträngade Landola åtminstone i Finland - det var standardutrustning i varje skola. Vissa har tydligen börjat omvärdera dessa och tycka att de är bra. Men det gäller ju numera vilken skit som helst som är äldre än 30 år...

Själv har jag ägt 6-7 olika Landolor genom åren, nylon, 6, 12 och mandolin.

Min första gitarr var en Landola, skolmodellen.

En inte allt för bra gitarr men dög fint som första instrument.
Kvalitet helt OK så tillvida att den var ganska slitstark men klangen var väl inte så jätteskojig.
Detta gällde alltså vad jag tror var den då allra billigaste modellen

Här syns den på väggen hemma i pojkrummet, c:a 1973

Ja, man undrar ju hur 50 klistermärken på locket påverkar klangen från en akustisk gitarr, om den inte var skojig från början så blir den nog inte skojigare i alla fall

Eftersom jag håller på med en film om Levin - den svenska gitarrtillverkaren - har jag pratat med en hel del människor som arbetar eller har arbetat i den bransch som tillverkar akustiska gitarrer. I de kretsarna är inte Landola ett namn som står så högt i kurs varken vad gäller hantverket eller de material som använts. Bland annat byggde Landola några modeller åt just Levin runt 1980 som inte var så lyckade. Sedan kan kvaliten på deras instrument säkert varierat under olika tidsepoker, det vet jag inte mycket om.
Min egen erfarenhet som innehavare av Landolor är att de instrument jag har haft - ett par stycken nylonsträngade - har varit ganska tunga och stumma.

Tror Landola har både bra och dåligt, blir väl lätt att man bedömer hela märket efter en billigt skitgitarr om det är den erfarenheten man har. Och det har jag, min första är en skolmodell som jag förjäves försökt skänka bort. Får bli en brasa nån kall vinterdag. Så i mina ögon har alltså Landola varit skit, men nu står jag här korrektuläst och avradikaliserad i detta avseende. Tack

Mycket mer informativt!

Vi har två gamla as på jobbet....en J200 och en J160 kopia. Båda är helt ok ,men inte i klass med mina Ibanez kopior från 74-75

Visst är det så, men det var ingen höjdare klangmässigt innan märkena hamnade där.
Vill minnas att locket är/var av laminat (jag har den kvar i ospelbart skick efter att en kompis drog näven i den, han missade väggen så att säga).

Tror jag hade inspirerats av Alvin Lee i Ten Years After gällande klistermärkena.

Hej.

inte mycket att orda om, men dessa instrumentfrån Landola, Bjärton, Levin, Framus, Höfner mfl. mfl. fanns en uppsjö Amerikanska och Italienska också av dessa inte så dyra instrument på 60/70-talet och får väl i de flästa fall sägas tillhöra gruppen med hyfsad kvalitet (de flästa var spelbara), men de allra billigaste var tänkta som instrument för nybörjare, och man fick på den tiden vad man betalade för, vilket inte alltid är givet i dag.

Mvh,
26rednef

Jag har en alldeles strax 20 år gammal C200-C nylonare som är lätt som en fjäder, låter alldeles utmärkt - balanserad, varm och relativt högljudd - och väl inspelad (läs: spöad). Har inte använt den särskilt mycket de senaste 15 åren, men den hänger där på väggen och har fått mogna... Personligen tycker jag att den är kanon, men vad Paco de Lucia skulle tycka är förstås en annan sak. Sjukt lättspelad dock, har faktiskt aldrig spelat på en nylonare som lirat så flytande och enkelt.