Sedan en tid tillbaka har jag använt min 7-strängade gitarr en hel. Främst för att den låter så förbaskat bra + verkligen vänja mig fullt ut med den. Detta trots att låtarna är gjorda för sex strängat. Det har tagit en tid för mig att kunna ge fan i den låga B-strängen. I början var man "där" -och skulle försöka byta in ett lägre ton -alternativ i princip där det gick. Detta givetvis till suckande gillringar av de andra spelmännen. Typ: -Hur jävla många guror har du? -Välj en av dom istället ifall du inte kan hålla dig ifrån det där! Det var fan så att man kände de oroliga blickarna i ryggen när man skulle plocka upp en gitarr från multistället. Men till deras skräck; fortsatte jag dock att plocka upp sjuan gång efter gång. Dock med skillnaden att jag verkligen gav mig hän på att lira sexa på den.

Dock på senare tid har detta tack & lov lagt sig. Ingen bassist som gnäller om: -Step off my EQ you MF! På senare tid har det till & med hörts en del: -Du; testa fasen att gå lägre där! Jag =
Jag har till & med smart lyckats med bragden att få in Sabbaths "Into the void" som jam-låt på repetoaren. Och den tuggar verkligen fläsk med en sjusträngad planka! Detta utan att man behöver byta tonart eller så.
Alla ni som har sjuor; FETT THÖ FUCK OUT OF THIS: http://www.youtube.com/watch?v=5zWDa9NT88E
Puttar detta inte REJÄLT med kona äre någe som är fel.

Någon annan som upplevt liknande bajs när de kommit in med en sjua i replokalen? Eller typ; att man fått jobba med sig själv en del för att passa in i sin egna "spot" i ett band -där man kört med sex sedan dinosauriernas tid
Om så: Hur var det för Er & vad blev resultatet av det i slutändan
Behöver man verkligen lira döds-metall för att en sjua skall vara tok-uppskattad


/ Low-stuff Jonken

jag skulle vilja ha en 7 strängad
nackdelen är ( iaf vad jag vet och hur jag uppfattar det ) att typ alla 7strängade gitarrer ser så metal ut
och används mest av metalband
och tycker inte riktigt det passar till vårat postpunk / new wave band
så jag funderar på en bariton tele ist för att få till de mörkare grejjerna

lr en squier bass vi är larvigt billiga oxå ^^

För mig är det tvärt om, jag tycker att sex strängar är för mycket! Jag spelar med A-strängen stämd i G så offta det bara går, så för mig räcker fem strängar i dom flesta fall!

En riktigt bra 7-strängad gura; som fixar att lägga ut en naturlig, o-grumlig, lång klang på låga B-strängen -funkar alldeles ypperligt även utan distmatta. Då snackar jag helrent med lite reverb & Chorus eller på mellanregister rikt brit-sound med bara reverb. De djupare tonerna adderar nästan en synth/keyborad -nyans i ett grupp sound. Detta oavsett om man vispar/driver eller pickar strängarna.
Problemet är ju att väldigt få 7-strängade instrument är tillräckligt bra; för att fixa en rättvis klang på B-strängen. Speciellt på lite tunnare strängtjocklekar. Detta medför att de flesta spänner upp strängtjocklekar egentligen ämnade till en bas -bara för att erhålla ett spelbart strängdrag på de låga strängarna. Utöver detta sitter det oftast mickar på 7:or; som ej kompenserar alls: De är diskantkapade samt mitten + bas peakade. Dvs: De adderar bara till problemet. Och resultatet blir då att de i princip endast tenderar att funka på överstyrda sound.

Jag har personligen valt att tänka "riktigt gammal vintage gura" i ton/klang -väg; när jag byggde min egna custom 7:a. Detta innebar: Riktigt bra träbitar & nitrocellulosa lack. Precis den klangen i instrument alla egentligen älskar, föredrar & vill ha. Denna kombination ger den rätta tonen & snappet som behövs för att erhålla den beprövat "säkra" & "stabila" akustiska klangen. Jag valde en fin enbits Honduras mahogany till kroppen. Ett lite mörkare men synnerligen vältonande & sustainande träslag -för att ge det låga registret de rätta förutsättningarna. Ingen porfyllare alls och endast nitro stänk på. Resultatet tonmässigt blev i princip en vintage pålle med en sjätte sträng. Gitarren "susar" och "blurrar" ingenting; utan tonar och sjunger ut naturligt istället. Och detta med 009, 011, 016, 022, 032, 042 & 052 -strängar. I de flesta sjuor skulle dessa strängar låta totalt värdelöst och kännas sladdrigare -än att spela på än en 50 spänns hora. Men då det är grundat ordentligt i trä & lack väg; funkar detta som en dröm att lira på. Vanligtvis kör jag 010-046 på mina sexor. Men den bredare halsen; som medför det lite annorlunda spelgreppet man måste ha på en 7:a; ger faktiskt i princip samma känsla som att lira på en väl justerad 010-046 6:a för mig. Notera även det helt jämna sträng hoppen i tjocklek på alla de spunna strängarna jag kör på 7:an. En viktig & ofta underskattad faktor av många för att erhålla korrekt ton jämnhet mellan strängarna. 100% ärligt: ALLA som testat min sjua har erkänt att det är den mest välljudande & balanserade sjusträngade gitarren de någonsin spelat på. Och då inkluderar jag även in folk som vanligtvis inte alls gillar sjusträngade gitarrer.

Så summa summarium:
Våga gå din egen väg när det gäller att uppnå det soundet du vill ha. Bara för att det inte finns att tillgå på instrument du hänger ner ifrån krokarna på musikaffärerna -innebär inte att du bara drömmer en lönlös pipe-shit-dream. Så är det verkligen inte! Det gäller att veta vad man vill ha och tro på det fullt ut + att hitta en kunnig person som kan hjälpa en att klura ut alla svårare tekniska detaljer över hur man fixar ihop det. Man behöver inte bygga ihop en hel gitarr från scratch. Man kommer jävligt långt på att bara antingen modifiera eller bygga om ett standard instrument man gillar också. Ett råd på vägen när det gäller 7-strängade gitarrer: Tänk på att det är en gitarr man vill ha -inte en distad bas.


/ Jonken