Kände för att kåsera lite kring tonkontroller, (från min synvinkel sett) så här på lördag kväll, veckan före Jul.
Det är inte "svårare" att ställa in in passiv bas och diskantkontroll gämfört med en aktiv, om man "gjort sin hemläxa" och byggt den rätt.
Om vi tar som exempel den gamla vanliga "Hi-Fi" bas och diskanten, som brukar benämnas efter snubben James, som beskrev den i en elektroniktidning 1949, (även snubben Volkoff berörde denna princip i en tidigare tidning omkring 1935) och den aktiva som vidareutvecklades av den passiva, som benäms efter snubben Baxandall, och beskrevs också i en tidningarikel 1952.
Exempelvis bas och diskanten i en Ampeg V4, SVT m.m. är av typen James/Volkoff, och bas och diskanten i Dynacord Eminent (och en del andra PA-stärkare) är en Baxandall.
(många kallar även den passiva för Baxandall, men det är igentligen inte helt rätt)
Båda är gjorda så att dom skall vara raka när pottarna står i fysiskt mittläge, och skall kunna höja respektiva sänka lika mycket i sitt registerområde.
Dessa två bas och diskant versioner beter sig ungefärligt lika, förutom att den passiva versionen måste ha logaritmiska pottar för att hamna i mittläge när det är rakt, men den aktiva skall ha linjära.
Den passiva kan också vara något struligare att få snygg på ett kurvpapper/diagram, eftersom den kan ha en del konstigheter för sig i övergången runt 1 kHz området samt liksidigheten på kurvformen vid höjning respektive sänkning, men om man jobbar lite med designen så blir den snygg och låter dessutom bra.
Däremot den aktiva är ganska lätt att få snygg och symetrisk, även om den också kan ha en del hyss i övergången. (men det finns bra knep att ta till här)
Både den passiva och aktiva är av typen 6 dB/oktav i lutningen "slope", men den aktiva känns mer selektiv, (nästan som 12 dB/oktav ibland) men beror nog på att den är bättre kontrollerad impedans mässigt mellan registerna, samt att en del aktiva konstruktioner är selektivare med speciell "accelererande slope" teknik m.m.
Den passiva har lika mycket "loss" nivåsänkning i rakt mittläge som tonkontrollerna kan höja i maxläget, d.v.s. 10-20 dB beroende koppling, gämfört med den aktiva som är "unity gain" från in till ut, d.v.s, samma nivå in till ut i rakt mittläge.
Den klassiska "Fender tonestacken" (som är passiv), kan bara höja i sina tilldelade registerområden och inte sänka, och är allt annat än kontrollerad i sitt regleringsområde.
Så alla kontroller påverkar var andra beroende på hur dom står, och det blir någon sorts frekvensgång vid en viss inställning som tilltalar den som rattar.
Tonestacken finns i två versioner, den som sitter i gamla Bassman 5F6A och Twin 5F8A, som dom flesta andra har kopierat, (Marshall och många andra, även Fender i en del av sina nya Tweed re-issue) samt den som Fender själv har använt till största del från mitten 1960 talet och frammåt. (Super reverb, Twin, Showman, m.m.)
Skillnaden är bara hur mellanregister-kontrollen är kopplad, i den gamla 5F6A/5F8A så går det inte att tysta stärkaren med att vrida ner alla tre kontrollerna, men däremot i den senare versionen så blir det helt tyst. (själv gillar jag den senare bäst, eftersom midden tar något mer, av naturliga skäl)
Det fanns en variant i 5F6/5F8 (utan A) där man hade inplanterat tonestacken i slutstegets motkoppling, och gick in med signalen på fasvändarens inverterande -ingång.
Jag har alldrig fått reda på vem som är upphovsman till den s.k. "Fender tonestacken" jag tror inte att det är Fender själva, då deras patent på en tonkontroll ser helt annorlunda ut, det enda jag har funnit är en applikation från STC-Brimar omkring 1958, som hade en liknande bas och diskant kontroll i en "Grammphone Amplifier" beskriven en tidskrift från 1950 talet.
Jag har frågat diverse "gamla tekniker rävar" i USA, men ingen vet.
Vad är bäst, passivt eller aktivt ??
Aktivt är trevligt på det viset att det är bättre ordning på kurvorna, speciellt när man skall skriva ut dom och skryta med i sitt produktblad, samt att det är enklare att konstruera komplexa equalizer med svepara frekvenser och variabelt Q-värde.
Skall man göra detta med den passiva principen, då blir det svårt.
(ok, man gjorde det förr i tiden, men det gick åt mängder med drosslar omkopplare och fler-sektioners pottar)
Det finns många varianter på aktiva konstruktioner, där man ibland sänker aktivt men höjer passivt eller tvärt om.
Också i form av "shunt principen" där man höjer frekvenser över ett katod eller emittermotstånd eller sänker över ett anod eller kollektormotstånd.
Detta kan göras med en frekvensberoende komponent som en konding, drossel eller en gyrator. (elektronisk ersättare för justerbar konding eller drossel)
Denna princip gillar jag, det går att göra ganska komplexa filter, speciellt mellanregister/bandpass, och dom låter dessutom bra, som en passiv eq. (för det är det ju i princip)
Efter snart 40 år i ljudbranchen och att rattat på de flesta eq-rattar på burkar för studio, film, broadcast, PA, gitarrstärkare, high-end Hi-Fi, så tycker jag att passiva eq för det mesta låter bättre, men givetvis så kan mer komplexa aktiva konstruktioner göra mer konster och hyss, om man nu tycker att detta är kul.
Varför jag gillar passiva, kan kanske bero på den snällare slopen, samt bättre fasgång, och att jag alltid varit svag för förstärkarsteg med så lite motkoppling som möjligt.
Skulle också tro att speciellt i gitarrstärkar sammanhang när man ibland skall "köra skiten ur" prylarna, och dom interna förstärkarstegen "går på knäna", då beter sig nog passiva tonkontroller bättre gämfört med dom som ligger aktivt motkopplade i förstärkarsteg som håller på att "sätta i halsen och göra i byxorna"
Så kanske att passivt funkar bäst där stärkare går överstyrt i försteget, och aktivt för rent gitarr sound typ "Spotnicks stuket" och bas stärkare ?
Ha en riktigt
God Jul och Gott Nytt År, om vi inte höres här före dess,
Hälsningar
Bosse
Hansén Audio
Göteborg
http://www.hansenaudio.se