Gilmour & Zappa. fast om man influerats eller inte har kanske mer att göra med ens egen (o)förmåga att ta till sig och utveckla en egen gren från såna solida träd

Lizzy 4-klövern Brian Robertson, Scott Gorham, Gary Moore & John Sykes samt Glenn Tipton och Randy Rhoads var väl dom första stora inspirationskällorna. Ja, hårdrock på riktigt om man säger så.

Steve Rothery och framförallt David Gilmour med sitt smakfulla spel har betytt mycket.

EVH finns givetvis med på ett hörn åxå

En djupare bluesperiod med "the Kings", Gary Moore, SRV räddade mig undan grunge-vågen. Dock gick det väl tillslut upp ett ljus att man inte hade "det"

På senare år har det varit norska trion Kim Stenberg (Magic Pie), Jorn Viggo Lovstad (Pagan's Mind) och Mats Haugen (Circus Maximus) som alla på sitt sätt vidgat vyerna.
Speciellt Mats som blandar briljant teknik och känsla i en sällan skådad symbios.

Men den gitarrist som man alltid återvänder till och som betytt mest i +30 år är Ian Crichton. Har skaffat mig ensåndäringa VIP-biljett för att träffa bandet i samband med Sagas spelning i Götet i höst. Det ska f-n mig bli hysteriskt skôj.

Ratt och Winger har redan gjort comeback. Ratt 1996 och Winger 2006.

Det dräller ju av gitarrister som man influerats av, men ska man vara ärlig är ju somliga tidiga inspirationskällor lite märkliga och ibland pinsamma.

Exempelvis lyssnade jag väldigt mkt redan innan skolåldern på gamla rockabilly- och jazz-EP-skivor fr 50-talet som vi hade i tjocka pärmar hemma. De riffen sitter i ryggmärgen kan jag säga.

En annan tidig gitarrinfluens var Eddie Meduza, speciellt skivan För jaevle braa. Först 25 år senare lärde jag mig att Staffan Astner spelade gitarr på den skivan vilket lugnade mitt sinne (något).

Rod Stewart hade en gitarrist som jag gillade mkt på vissa låtar

Roine Stolt i Kaipa, Larry Carlton, Steve Morse och Larry Coryell kom jag rätt tidigt i kontakt med eftersom storasyrrans kille var fusionnörd. Han introducerade mig även för Rory Gallagher.

Annars är väl mina tidiga influenser ganska vanliga:
Gilmour
Blackmore
Page
Hendrix
Knopfler
Gibbons
M Schenker (jag tyckte att han var helt otrolig)
Etc

Lite senare kom jazzsnubbarna och då blev det faktiskt mest blåsare och pianister.
De viktigaste bland gitarristerna:
George Benson
Tal Farlow
Rune Gustafsson
Wes Montgomery
Bireli Lagrene
Kurt Rosenwinkel

Countrylirare och rockabillygubbar har också betytt mkt:
Brent Mason
Albert Lee
Danny Gatton
Steve Trovato

Living Colour
Främst: Hela bandet -men givetvis även gitarristen: Vernon Reid.

Har någon försökt att spela denna låt tillsammans i ett band?:
http://www.youtube.com/watch?v=vIUke0CCvDs

Man lär sig snabbt vad som egentligen är svårt i något som vid första intryck kan låta väldigt enkelt i musik.
Att spela saker som "inte förlåter" misstag; är både utvecklande & väldigt inspirerande. (Speciellt om strävar efter kontroll & perfektion före improvisation.)

Här är ett ganska bra hemma försök på gitarren med lite vridet/pitchat ljud. (utan korrekt pausering):
http://www.youtube.com/watch?v=sNGMsk1fg58

Att applicera gitarren korrekt till den snabb-knackande, snyggt varierande virvel takten; är en uppgift för "all the prepared minds together"...
Och då har man inte ens tänkt tanken att börja köra ännu -och man önskar att man skulle få låna en hel intränad gospel-kör för en enda låt på scenen...

- Rätt utfört skall det låta TIGHT + BRETT Latino-Toto FETT; fast "med luft emellan"...
- Och då är det till att reverberna & delayerna funkar exakt som de skall på guran... (För man bokstavligen studsar dem i takt här...)
- Får man till detta live: Gör man något som till & med bandet Living Colour inte alltid får till 100 live...
- Gåshudsvarning = Endast förnamnet här!


/ Jonken

Eftersom dom andra 70tals influenserna är nämda mer än 2 ggr så väljer jag att lägga till en. Troligtvis anledningen till att jag spelar mycket LesPaul och JMP-Marshall

Paul Kossof

http://www.youtube.com/watch?v=z3i-SAcNBFo&feature=related

Mina största influenser har varit och är:

Alex skolnick, glömmer aldrig när jag hörde solot till "practice what you preach" första gången. Älskade det då, älskar det fortfarande. En av mina absoluta favoritgitarrister all time.

Kee Marcello, kungen av sliskiga 80-räkor. framför allt det lir han åstadkom tiden i Europe som har influerat mig.

Paul Gilbert, framför allt de första plattorna med racer x och till viss del mr big tiden. med åren tycker jag att han har ändrat stil ganska radikalt. Karljäveln har väl helt enkelt blivit gammal.

Chris holmes har haft stort inflytande på mig, jag är väldigt förtjust i hans gitarrspel på headless children- skivan.

Glenn Tipton och hans spel på painkiller-plattan, knockade mig fullständigt när jag hörde den första gången. Viss skillnad mot british steel som också är en trevlig skiva men helt annorlunda.

Jake e lee's spel på bark at the moon plattan gav också ett starkt intryck.

Slash gav också ett kraftigt intryck på appetite for destruction, utan tvekan hans bästa insats.

Mick mars får också ses som en influens eftersom jag lyssnade jävulskt mycket på mötley tidigare. Introt till kickstart my heart är svårt att inte gilla än i dag.

Finns säkert många fler men detta är några av de viktigaste tror jag. Problemet är att man har så satans svårt att konkurera med nostalgi. Finns skitmånga bra gitarrister idag men själv jämför jag nästan alltid medvetet/omedvetet med mina tonårshjältar. Indirekt så är väl även jag influerad av clapton, beck och hendrix då många av mina idoler lyssnade på dessa snubbar men personligen så är jag ointresserad av de gamla gitarrhjältarna. Jag är en konservativ 80-tals hårdrockare med vissa modernare metal/hårdrock inslag när det gäller musiksmak.

Dan Huff - Giant. Otroligt duktig. Snabb och spelar med känsla, vilket är ovanligt.
Steve Lukather - Toto. Rutinerad som få.
Doug Aldrich - Whitesnake. Han kan få en gitarr att skrika.
Jack Thammarat - Jäkligt duktig gitarrist från Thailand av alla ställen.

Det började med Slash

Sen kom James Hetfield

Sen kom Dimebag

Sen kom Jerry Cantrell

Sen var det ganska mycket Josh Homme och Page Hamilton ett tag

Sen upptäckte jag någon som populärt kallas EVH, då kände jag spontant att jag inte behöver lyssna på någon mer...

Men då insåg jag att ZZ Top hade gjort mer än Afterburner och Recycler...

Och en sen kväll snubblade jag på en kille som heter Richie Kotzen och NU behöver jag verkligen inte lyssna på nåt mer.

Och sen var det ju De Martini, Paul Gilbert, Miles Davis, John Coltrane osv...

Vojne vojne...

En bra dag låter jag nästan som en dyngrak CC DeVille.

Kommer i all hast på:
Laurie Wisefield
Marc Tobaly
Martin Barré
Janne Schaffer
Billy Gibbons
Manuel Göttsching
Jeff Beck
David Gilmour
Frank Zappa
Michael Oldfield
Bernhard Potschka
Johnny Winter

/Mats

Får bli en då
Alvin Lee (10YA) som jag kämpade med att plocka ut allt, blev lite Jazz och 70talsriff
möjligen lite tidig Jeff Beck, Peter Green

åsså Elmore förståss......fast det är ju nästan bara en låt....

[quote="rudmark"]Får bli en då
Alvin Lee (10YA) som jag kämpade med att plocka ut allt, blev lite Jazz och 70talsriff
möjligen lite tidig Jeff Beck, Peter Green

åsså Elmore förståss......fast det är ju nästan bara en låt....[/quote]
Men den låten är så jävla bra att han kom undan med dcet i över 10 år. Men ärligt talat har han spelat in en hel hoper kanonlåtar som inte har Dust my broom-riffet.

När jag började spela var det bara:
Malmsteen - Gary Moore - Van Halen

Sen blev det:
Hendrix- Clapton - Stevie Ray Vaughan - Keith Scott (Bryan Adams) - Gorham/Robertson (Thin Lizzy) - Walter Trout - Nuno Bettencourt - Dan Huff - Steve Lukather

Nu är det mest:
John Mayer - Keith Urban
Men Phil X är nog den som gör att man blir mest spelsugen!

Rätt roligt, han gjorde ju lite narr av Sambora och hans gitarrspel i en av sina YT demos, 6 månader senare får han rycka in som ersättare
för just HONOM i Boj Jovi , när Richie låg inlagd på torken....