Jag har aldrig riktigt fattat varför tidiga stereomixar av låtar/album från 60-talet, typ 1966-67, ofta var så obalanserade. Till exempel att trummorna är enbart i ena kanalen, eller att t.ex. sång och leadgitarr är i ena sidan och resten i andra?

Exempel: Hela Disraeli Gears-plattan med Cream. Tidiga Beatles i stereo lär väl låta rätt spretigt också va? Hendrix tidiga låtar har också ganska banala stereomixar.

Berodde det på tekniska begränsningar, eller var det för att man inte fattade bättre och inte lärt sig hantverket riktigt? Eller var det bara för att man tyckte att det var snyggt och bra med instrumenten extremt separerade? Lyssnade man inte med hörlurar så ofta på den tiden?

Kan tänka mig att man gjorde så för att man kunde, kul att leka med ny teknik helt enkelt. Undrar hur många som hade en anläggning att som kunde återge musiken i stereo på den tiden?

Det var en tid då många köpte stereo och då ville man naturligtvis höra stereo också, det ansågs säkert häftigt som tusan att allt var uppdelat och väldigt kraftigt panorerat.

I grunden tror jag att det handlade om att stereo var nytt, så alla experimeterade med den nya tekniken.

Det var lite samma sak när surround-ljud började komma till bio. Då var det ofta i princip en vanlig stereo-mix och sen nåt enstaka ljud som kom bakifrån inte alls passade in i ljudbilden. Efter hand har ljudmixarna lärt sig och mix-verktygen blivit bättre så det blir mer naturligt.

Förklaringen är nog precis som de ovan har nämnt. Personligen tycker jag att det är rätt charmigt och kul att lyssna på ibland.

Vad jag kommer ihåg så var det i början av 70-talet det började säljas massor av 'stereos' av den kombinerade modellen , dvs radio + skivspelare i en avlång enhet med tillhörande stereohögtalare. Typ Luxor dirigent med blåtonat lock.

Vet att vi hade en sån hemma i alla fall runt 73.

Man får väl betänka att under stora delar av 60-talet var mono standard. De allra flesta skivorna mixades först och främst i mono och stereomixar var mera kuriosa. De studios som fanns var inte heller byggda för att hantera stereo, vilket naturligtvis ändrades ju längre årtiondet gick. Begränsningarna i antalet kanaler gjorde säkert sitt till. Speciellt vid inspelningar där man använde mycket ping-pong.

Fanns överhuvudtaget funktionen panorering i stereoteknikens barndom? Allt var säkert inspelat i mono, och lades i början på separata spår.
"Panorering" med hjälp av flera mikar kopplade till olika kanaler var väl inte heller standard?
Vår familj hade en tidig stereogrammofon med radio i mitten av sextiotalet, med två inbyggda högtalare. Som barn fattade jag väl inte vad stereo innebar, och de två inbyggda högtalarna med mindre än en meter emellan gav väl inte någon bra ledtråd heller.

stereo på den tiden innebar att man hörde olika saker i höger resp vänster kanal. De flesta skivor spelades in i mono och mixades sedan till en "stereo"-version. Själv skulle jag hellre kalla det en tvåkanalsutgåva

Min far var en riktig hifi-entusiast i ett tidigt skede, vi hade en av honom hembyggd stereoanläggning (heltransistoriserad) så tidigt som runt 62 om jag minns rätt. De stereoskivor som fanns att tillgå vid den tiden var demo-skivor av typ två som spelar ping-pong mellan höger och vänster högtalare eller ett expresståg som kom infarande från vänster, dånade igenom rummet och ut till höger. Inte mycket mer innhåll i de skivorna men uj vad vi spelade dom

Min egen första stereo var en Centrum radiogrammofon (mono) där jag mekade om pickupfästet så att jag fick dit en stereopickup. Den ena kanalel kördes så via Centrum-anläggningen och den andra via en Heathkit monoförstärkare in i en hembyggd kvartsvågspipa av Voigttyp. Jorå jag tyckte att det lät kanon, den anläggningen lyssnade jag på mina första Kinks, Animals och Beatlesskivor genom

Det var bättre förr som ni vet

Jag tycker i motsats att många idag är för fega och panorerar för dåligt. Jag tycker att panorera olika instrument rejält till höger och vänster kan bidra till en skön luftighet i ljudbilden som man inte får när allt klistras som en gröt i mitten, gärna med lite hederlig torskblocksmastring på också, jämntjockt så det förslår!

Håller med här, rubriken borde vara: Varför är stereomixar from 1985 (ca) så jävla konstiga?

Eller: Varför är stereomixar från 60-talet så jävla charmiga?

Det finns ju moderna vintageinspirerade stereomixar också som låter svinbra..

Typ den här av Chips Kiesbye. Trummor i höger och så en tamburin, bas och ringarackagura i vänster:
http://open.spotify.com/track/63LzlwKRlLyU7E8ulWY2C6

I stort sett hela Beatles utgivning mixades i mono. Sen gick bandet.
Det är därför den gruppen låter bäst i mono. Mer tryck.

Det kan låta riktigt bra att mixa så på det gammla viset, t.e.x The Solutions "My mojo aint working no more" (Nicke Anderssons sidoprojekt)
http://www.youtube.com/watch?v=fB1i5ji6GhE
Vill man lyfta sången i en låt så kan det låta riktigt snyggt med denna panoreringsmetod!

Mycket bra mix!! Korrekt enligt min hjärna.
Låter bra tom. i datorn, förmodligen fantastiskt i ett par Sonabhögtalare från 60-talet .

Jo, jag håller med om att stereomixar från 60- och 70-talet ibland är bättre än moderna. Min titel på tråden kanske antydde att jag tycker de bara är konstiga eller dåliga. Modern mixning är ofta tråkigt fixerad vid att det ska låta fett och "fullt" och vara perfekt balanserat. Å andra sidan, när man lyssnar med hörlurar så kan det vara irriterande med omoderna stereomixar med dålig balans. De bästa mixarna tycker jag ofta är de som använder mycket hårdpanorering men samtidigt känns balanserade. Exempel: Exile On Main St av Rolling Stones.

En bidragande faktor är dels att man inte spelade in på så många kanaler som idag, men också det faktum att panoreringsratten inte var någon ratt från början utan en treläges switch. L, C, R.

Creams första skiva är ju hårdpanorerad, antagligen lades solot på senare på egen kanal.
Finns en del som skiljer sig mellan monoversion och stereo, jfr tex Mayall/claptons Bluesbreaker, annat från samma tid är yardbirds "the engineer, helt andra pålägg av Jeff Beck. (och tex smallfaces och The Who från samma era) Ja jag tror största anledningen var teknikbegränsningar, sedan kom experimentlustan

Jaha där hörde man vad jag växte upp med

Så j-vla konstiga är dom egentligen inte....
"problemet" ligger ofta i att det spelades in på 4 kanaler och fördes över och mixades internt till ett spår direkt för att få till en 10 kanaler av andra generations inspelning...när då stereo klev in i bilden så blev det annorlunda om man ville bredda mixen, som .t.e.x. sång bas eller trummor i "bara" ena kanalen dök upp, blev "bättre" när det blev fler spår på inspelnings apparaturen.......

Ett annat "modernt" (1993!) exempel på nästintill 100% panorering är Lenny Kravitz "Are you Gonna go My Way". Helt separerade kanaler - helskön att lyssna på och leka med balansknappen.

Koolt! Det stämmer! Har jag aldrig tänkt på, fast jag har å andra sidan aldrig lyssnat på låten annat än via radio och tv. Rätt tufft att det under versen är gitarr enbart i vänsterhögtalaren. Dock ligger sång, bas och trummor i mitten hela tiden, vilket gör den mindre "konstig".

Jag gillar f.ö. videon -- det var inte jättevanligt 1993 med så extremt 70-talsinspirerad musik och video, även om det var mitt i Vinyljunkies favoritperiod av musikhistorien. Telecaster Deluxe och allt.

Lenny Kravitz är faktiskt ett exempel på 90-tal som jag gillar! Lite för snäll produktion dock. Lite för mycket 80-talsproduktion för att passa!

Union Carbide Productions tredje skiva From Influence To Ignorance är oxå helt panorerad. Ascoolt! Lyssnar man på ex Golden Age så ligger sången 100% i ena högtalaren och gitarren 100% i andra. Så vill man höra Ebbot sjunga utan något komp så vrider man bara balansratten. Man hör till och med läcket från hörlurarna.

För övrigt en av de bästa skivorna jag har.

Coolt! Lyssnar nu. Jag håller på och ska göra en skiva färdig snart, så det är kul med lite mix-inspiration.

Här är en intressant artikel om hur man spelade in skivor på 60-70 talet.
http://www.kdvs.org/studioa/sixties.html