Enkla svaret angående preferenser är att bara en sak räknas: Helhetsintrycket!

Men det är förstås kul att navelskåda. Själv gillar jag Strata med hardtail och jumboband bäst. Ergonomisk kroppsform med avfasningar och rundade kanter. Natural satin finish så att man får känsla för träbitarna. Hur gitarren ser ut och hur den känns att spela på är avgörande. För mig kommer ljudet ganska långt ner på listan, då det nästan alltid går att skruva till något som är användbart. I värsta fall får man byta mickar. Tycker det hör till charmen att varje instrument har sin egen karaktär. Och detaljarbetet är visst viktigt; det duger ju inte att en gitarr ser snygg ut på håll, om den inte tål en närmare granskning.

Nu har jag redan fler gitarrer än jag behöver, så jag lockas mest av sådant jag inte har, gärna något udda. Om en gitarr är tillräckligt snygg, kan jag ha den som prydnad, även om jag inte trivs med den spelmässigt (BC Rich Mockingbird ). Och Mikael Åkerfeldts signaturmodell köpte jag av Spider-Man mest för fåglarnas skull, även om den sedan visade sig vara väldigt spelvänlig också.

Har satt upp några principer: Aldrig mer Floyd Rose eller liknande avancerat svaj. Aldrig mer blå gitarr. Aldrig mer Telecaster. Den sista principen är jag skitdålig på att efterleva. Efter att ha lyckats göra mig av med samtliga gitarrer av Tele-typ, sitter jag nu här med tre likt förbaskat.

Jag gillar att det står Gibson på skallen o Marshallen i bakgrunden.
Dumt? ja
Men jag gillar det.
Sen måste det ju främst låta bra. Gitarrer tycker jag om,. men märkesbögar är vi väl alla,,, nästan

Kul att läsa alla svar. Satt och nickade till allt, trots att vissa saker stod i motsats. Jag är också lite av en blandkompott som vill ha lite variation. Men en sak som inte riktigt går att förklara är att man oftast vet på ett par sekunder att man gillar en gitarr man testar, oavsett utseende iaf för mig. Man plockar upp en gitarr i en affär och så vet man liksom direkt om man vill ha den eller inte, oavsett om den är "rätt" justerad eller ej.
Till viss del har det kanske att göra med storleken och "utformningen" på ens händer.

Sen.... en gitarr får inte vara för dyr för då blir jag bara nervös och spelar sämre. Nån mer som känner igen sig i det?

Vad alla verkar ha mycket gitarrer! Jag har bara två elgitarrer . Fast de är fina grejor. Undrar hur många klarinettister som har 23 klarinetter hemma...

Dels är klarinetter svindyra, dels har dom saxofoner och annat krafs. Precis som vi gitarrister har instrument som låter olika.

Intressant tanke (det sista), har aldrig slagit mig att man kan tänka så.
Jag funderar inte på värde, inte hur jag behandlar gitarren heller.
Aldrig oaktsam med mina instrument men aldrig speciellt försiktig heller, repor och skit stör mig inte.

Dock blir jag snudd på provocerad av dyra gitarrer som är dåliga instrument.

/Magnus

En bra gitarr ska ge mig lust att spela och skriva låtar.
Om inte, är den dålig. Skit samma vad som då stått på prislappen.
En utmärkt gitarr ska ge mig hits. Det är långt mellan dom exemplaren...

Jo, det är långt mellan hitmakar gitarrerna!

Ja, det är säkert sant, men jag tycker nog den jämförelsen varit mer relevant med gitarrer kontra mandoliner och banjos. Kanske överdrier vi ljudskillnaderna mellan olika elgitarrer något lite...

Jo, allt för att få köpa en till och en till...
Men om man ska vara seriös så är det ju för oss som trakterar ganska stora skillnader ändå väl... Strata vs LP, humbucker vs single coil vs p90, solid vs halvacke vs helakustisk elektrisk, ja så där kan man ju hålla på om man vill uppnå alla ljud som man vill få fram!
Mig passar det bra

Först kommer ljudet.
Jag gillar gitarrer med bra toppdiskant och därför passar les pauler min smak, men även andra gitarrer med bra sprill i diskanten. Gitarren får inte vara svampig och otydlig i basen och som tur är brukar ljusa gitarrer även ha en tight bas så oftast ger det ena även det andra.
Ljudidealet är tidiga Van Halen, Gary Moore, Steve Jones för att nämna några. Lite 80-tals metal och punk.

Efter det kommer nog utseendet.
Ja jag väljer bort en ful gitarr även om den skulle vara bra. Det finns ju massor med både snygga och bra gitarrer så fula men bra går bort.
Avskyr Vantage just pga utseendet. Även andra samtida möbelgitarrer får mig att må lite illa. Undantaget Daion som jag gillar för att dom är snygga och egna.
Däremot kan den vara tilltalande om den är ful på rätt sätt. Som Danelectro t.ex. Stencoola men skitfula!

Hur gitarren är ihopsatt bryr jag mig inte speciellt mycket om. T.ex en strata där man kan flytta halsen i sidled av misstag är irriterande men jag skulle ändå spela på den om den lät bättre än en solidare strata med sämre ton. Jag skulle dock försöka få halsen att sitta bättre.

Att sedan få gitarren att spela och uppföra sig som jag vill är ofta ett rent nöje!
Byta strängar, justera, intonera, byta mickar om det behövs, likaså elektronik osv är ju halva nöjet med gitarrer!

Är det inte så att först innan man har en enda bra, så utser man en favoritmodell och sedan försöker man spara ihop till och köpa en sån. För mig var det först en Les Paul eftersom Ace Frehley spelade på en sån. På vägen dit köper man sig vad som helst som är spelbart och som låter någorlunda bra. (På 70-talet var alla nybörjargitarren ospelbara och lät i regel skit) För mig var det en Ibanez L6S-kopia. Men innan jag hann bli gammal nog att köpa en Les Paul, så ersatte Blackmore Frehley som husgud och när jag provspelade en Fender Strata första gången var jag såld på responsen och lyckade så småningom spara ihop till en riktig Fender Strata (gammal och billig). På den tiden tyckte jag Les Pauler var stendöda och tråkiga eftersom de inte hade någon fjong i tonen. Men så fick jag prova en Navigator Les Paul 59-kopia och då blev det min nummer 1-gitarr i 15 år.

Så passerar man 30 och får en annan ekonomi och då börjar nog många skaffa sig olika sorters gitarrer för olika typ av musik och ljud. För min del handlar det ofta om att jag hittar ytterligare en gitarrtyp som jag gillar och "behöver" och sedan letar man sig runt bland olika fabrikat för att hitta det man gillar bäst i den kategorin. Jag trodde att det skulle bli en Les Paul Special DC eller en Les Paul Jr när jag letade mahogny/P90, men det blev något annat amerikanskt. Samma sak när jag "behövde" en halvakustisk. Jag trodde det skulle bli en Gibson, men jag tokfastnade för Gretsch.

Men som för de flesta här så fastnar jag för responsen i en gitarr och hur det känns när man spelar på den och hur glad man blir när man spelar på den. Sen är det ju kul om den är snygg också, men jag brukar tycka att bra gitarrer är snygga. Min nummer ett har länge varit en Gibson som jag köpte 99, men den passar inte till särskilt många av bandets låtar så då spelar jag på annat.

/CM

Definitivt. I alla fall om man spelar sin egen musik och inte har behov av att kunna härma tusen olika "klassiska gitarrljud" eller så.
Jag har två elgitarrer men hade utan tvekan kunnat leva med bara en. Dock är det ingen vits att sälja den som används minst eftersom den är en Strata-replika som jag knåpat ihop av delar, och värdet är väldigt lågt på begagnatmarknaden trots att det är en finfin gitarr.
Istället har jag slängt på fetare strängar och gjort lite andra justeringar som gör att den beter sig ganska annorlunda mot LP:n (som jag spelar på till kanske 90%), och därför fyller någon slags funktion som ett annorlunda instrument.

Tänker osökt på när jag grabbade en 57 Mary kaye strata och körde mina Jimi licks på den,
prislappen var en Mkr Kronor 1.000.000 sek.

Den var ok , men inte mer......

Minns inte om du bor i Stockholm? Men på 4Sound på S:t Eriksgatan 58, mittemot gitarrtorget, finns det en Gibson Jeff Beck Les Paul.

Den har en superfet hals som du borde gilla. Den känns verkligen som en stock!
Minns inte priset men den är nog ganska dyr.

En sån här alltså:

Jag är nog provocerande oaktsam med de instrument jag repar och giggar med. Gnider dem mot mickstativ och monitorer, drar på massa reverb och skickar iväg dem över scengolvet så att de kraschar in i stärkare och trummor och sånt...

Sen har jag andra gitarrer hemma som är något av "price possessions", som jag bara tar fram och spelar ibland på med andakt, som jag är skiträdd om.

Appropå vrak Magnus, hade du sålt din gamla RG?

Måste erkänna att det första jag går på är utseendet. Det är långt ifrån det viktigaste, men det är ofta det som lockar mig att plocka upp den från första början. Sen kommer funktionalitet med avseende på mickkonfiguration, svajstall eller inte, arm-cut, etc. Därefter om den är skön att spela på. Spelbarhet brukar också gå hand i hand med byggets kvalitet. Märket är bara avgörande för att sätta ett lågvattenmärke för vilka gitarrer jag tycker är värt att testa. Vikten påverkar mer hur jag gillar att ha den hängande på mig än ljudet. Tunga gitarrer känns klumpiga. Lackade halsar går för det mesta bort, men om gitarren är bra i övrigt så slipar jag gärna bort lacken.