Utan att ha någon storslagen plan märker jag att det med åren blir allt viktigare för mig att försöka hitta nya uttryck i mitt (gitarr-) spel. Att komma på stämmor och sätt att spela på som (i alla fall i mina öron) låter hyfsat unika och fräscha. Ibland är det en medveten process, men lika ofta smyger sig olika influenser in utan att det föregås av någon medvetenhet eller intention.

Några av de beståndsdelar som ändras över tid:
- Vad som spelas (tonval, ackord, rytmik osv.)
- Vad som inte spelas (arbeta bort det slentrianmässiga eller oönskade innehållet)
- Hur det spelas (spelteknik)
- Den musikaliska kontext i vilket det spelas (gamla fraser kan låta som nya i ett nytt sammanhang, blanda genrer osv.)
- Ljud (olika ljud inspirerar till ändringar i spelet)
- Utrustning (påverkar och inspirerar i bästa fall till nya inriktningar)

Vad gör ni för att hitta ert personliga uttryck, hålla inspirationen uppe och undvika slentrian?

Jag tänker inte så mycket på det där, jag bara håller käften och spelar så blir det som det blir. Sen utvecklas man naturligtvis hela tiden, jag gör t.ex helt andra fraseringar och tonval idag än för två år sedan. Och det är ju ett tecken på att det du strävar efter händer även mig, men jag PLANERAR det inte, det bara händer.

Har aldrig riktigt tänkt ut någon plan för att försöka hitta ett eget uttryck eller sound, det skiftar genom åren och beror på vilket band jag lirar med. Det blir lite som det blir och ibland hittar man en slinga, sound eller så som sedan kan återkomma lite här och där bland låtarna. Har testat med lite olika pedaler och det ger ofta lite nytt blod i spelet. Senast en Riot-dist som är påslagen oftare än de tidigare distpedalerna jag använt.

Jag spelar sedan ett par år en del låtar i mitt band The Love@ory med stämning typ Keefan, öppet G = DGDGBD, och lirar en del slide så på en Strata jag preparerat särskílt för slide, bestyckad med HSS. På med en capo på 2:a band och jag har följdaktligen EAEAC#E, lirar flera av våra låtar så och det är jäkligt kul för det har blivit att tänka om och jag hittar harmonier som jag annars inte hade klämt ur mig.

Stratan jag oftast spelar på (när jag inte lirar på den ovan beskrivna) som jag har normalt stämd och bestyckad med (från stallet sett) splittbar HB , P90 , SC vilket ger mig en massa olika variation i ljud och där leker jag runt ganska friskt. Lägg därtill att jag börjat använda gitarrens volymkontroll i större utsräckning och därmed ändras ljudkarraktären en hel del med det.

Håller med de 2 föregående talarna, spelar mest på utan att ha någon riktig plan för utveckling, det kan ju vara det som skiljer agnarna från vetet så att säga

Den ända plan jag har är att försöka spela i alla fall en timme om dan, och så löser sig det andra tänker jag.
Men jag märker ju via inspelningar och videos att det händer saker över tid!
Jag har rätt många olika guror och stärkare, så det blir lite automatiskt att man spelar olika saker, olika kombinationer bjuder in till varierat spel.

Viktigast för mig är att ha skoj, annars kan det kvitta, då kan jag lika gärna diska eller tvätta bilen eller...

Jag har nog aldrig funderat i banor som "eget uttryck", skulle något sådant komma så kommer det, gör det inte det är jag lika glad iallafall. För mig är, och har nästan alltid varit, drivkraften att spela det jag hör i huvudet.
Det som får en att sätta sig och öva är en vilja att komma närmare det målet.

Ibland tar man sidospår för att man inser att det är något man behöver göra för att kunna nå till "spela det man hör".
Till exempel att man måste öva upp sin teknik till nivån att den inte längre är något man behöver fundera på, den skall helt enkelt aldrig komma i vägen för en eller bli ett hinder. Får jag för mig att jag skall spela något så skall jag kunna göra det mer eller mindre direkt. Samma sak med att öva upp sina öron, hör jag något skall jag omedelbart kunna identifiera det och i nästa steg (tekniken), kunna spela det. Hör man toner är det lätt, det som är svårt är när man hör en mer abstrakt "känsla" man vill åt, då får man sätta sig och leta, alltså öva.

Även det att allt som inte utvecklas, går framåt, blir trist.
Eller, dumt utryckt, det behöver inte tvunget gå framåt, det viktiga är att det förändras på ett eller annat sätt.
Att det känns fräscht, spännande eller inspirerande eller någon annan känsla som är positiv för ens välbefinnande.
Därför är det roligaste som har med hela "musik, spela gitarr" att göra att sitta ensam i studion och skapa.
Spela live är superskoj, men inte i närheten av på samma nivå.
Skapa ihop med folk är också otroligt kul och inspirerande, men inte heller det på nivå med att skapa ensam.

Att stå i samma band och spela samma sorts musik i flera år skulle jag aldrig fixa, jag skulle tröttna bortom tröttna.

/Magnus

Jag har full empati för de som bara vill spela och inte övertänka, de som primärt vill ha roligt och där en alltför tydlig strategi kan kännas som ett hinder för detta. Jag utgår som sagt inte heller från någon övergripande plan, utan de flesta funderingarna kring detta är efterkonstruktioner och analyser av saker som jag redan gjort. När jag tittar i backspegeln så framträder ändå ett ganska tydligt mönster, som bara blivit starkare med tiden: Jag försöker på olika sätt öva och spela sådant som ligger nära min egen personliga preferens, snarare än att försöka bli bra på att spela i ett mer objektivt perspektiv. Det innebär bland annat att skala bort en del olater som åtminstone jag har väldigt lätt att lägga mig till med.

För mig är det i stort sett ett likhetstecken mellan att "spela det jag hör i huvudet" och "personligt uttryck". Det blir inte mycket mer personligt än det jag hör inom mig. Däremot tror jag att det går att påverka det som finns i mitt huvud, bland annat genom vad jag lyssnar på, vad jag över på och andra intryck som kan komma t ex genom film, litteratur, konst eller bara genom vad jag är med om i livet.

Konsekvensen av det här resonemanget har blivit att jag, åtminstone ibland, försöker vara mer medveten och målmedveten i mitt övande, spelande och i val av utrustning.

Jag vill flika in här att jag främst inte spelar "bara för att ha roligt", jag vet dock inte om det framgick så tydligt av mitt inlägg. Jag har ganska höga ambitioner med mitt spel, och har krav på mig både innifrån och utifrån att hela tiden bli bättre. Att regelbundet få lira live tillsammans med en gitarrist som jag i många år hållit som en av de allra främsta inom sin genre gör att jag ofta känner "uj vilken nybörjare jag är", vilket naturligtvis blir en drivkraft i sig för att bli bättre. Och ibland vill man bara ge upp. Under de senaste 15 åren som gitarrist har jag tveklöst utvecklats allra mest de senaste 1½ åren, på alla plan. Men några medvetna strategier för det "personliga uttrycket?" Nej. Däremot helt omedvetna sådana.

Tänkte en del på den här tråden då jag repade med The Love@ory igår.
Kom på mig själv med att jag jobbar mycket på det här med uttryck och sound i olika partier av låtarna, slipar hela tiden på att få till det optimala uttrycket för just det som då spelas. Vi skiftar mycket mellan hårt och snällt - snabbt och långsamt o.s.v. så det går inte att bara köra på rätt ut med switchen i läge stallmick och fullt ställ på volymen.

Förra repet luftade jag en Firebird och en Jazz Master i majoriteten av låtarna (de med normalstämning) och det är ju trevliga gitarrer men återgick igår fullt ut till min "arbetsbänk", Stratan med splitbar HB - P90 - SC, och kom på att jag borde bygga ihop en till med ungefär samma specar för det är just i den gitarren jag hittar mitt sound och uttryck.


Även pedalernas användande är viktigt för mig och det gäller givetvis att få det rätt även där med soundet som är en stor del av uttrycket. Mycket att hålla reda på när man som jag dessutom står för lead-vox, skönt då att ha en gitarrist vid sidan om sig som är stabil när man måste fibbla runt i sounden.

Jag kör dessutom med en pedal för sången så jag kan styra ekon m.m. (en KORG AX1G som jag programmerat lite speciellt) så det är attans mycket att hålla reda på. Även det är ett uttryck och sound, även om det inte har direkt med gitarrspelandet att göra så är det en del av helheten för bandet.

Man söker väl kanske inte ett personligt uttryck men om man inte plankar någon/några rakt av hamnar man väl där ändå på ett sätt.
Man kan inte undgå att influeras av en viss gitarrist, eller saxofoniskt för den delen, och det kan leda vidare till en personlig tolkning av vad man hört som inte är ett plagiat av detsamma, detta är bra.
Med åren hittar man sina styrkor och svagheter, och man kan använda båda för att skapa sin egen ”röst”.
Personligen upptäckte jag tidigt att jag inte var så bra på att spela fort utan satsade energi på att få en bra ”ton” i stället, ja det ena utesluter ju inte det andra….
Och ännu senare i livet renodlade jag det där med ”ton” till att bli ”ljud” också, influerad av Adrian Belew bl a. Så i dagsläget kan jag utan att skämmas föra ett helvetiskt oväsen med fuzzar, bankningar och annat märkligt, kanske där ett bluesbaserat solo normalt kunde förväntas ….
Så jag kan nog säga att jag nu har en ganska personlig ”röst” som jag själv kan uppskatta, men som andra kan ha delade meningar om….
Denna utveckling har gjort att jag tycker det är mycket roligare att spela, på mina villkor, och har en större möjlighet med att uttrycka mig musikaliskt (ja, eller omusikaliskt…).
Då jag inte har några inkomster att tala om från musiken, och inte behöver det heller, har jag en mycket större frihet att göra vad jag vill, eller inte vill…
Så, sammanfattningsvis, låter jag fullständigt annorlunda nu än jag gjorde för 10-20 år sen, och har helt klart en egen ”röst” och attityd gentemot instrumentet. Den har utvecklats och förfinats allt under resans gång.
Med rötter i blues, som jag gillar att lyssna på men ogillar att spela, har jag hamnat långt iväg.