Jag gillar verkligen ljudet i Telecasters med gammeldags mässingssadlar, dock lämnar de ju som bekant lite övrigt att önska när det gäller intonationen.
Finns ju lite olika typer av lösningar, jag själv har länge kört med "barrels" som har snedställda hål för intoneringsskruven.
Dessa funkar ju skapligt men nu har jag monterat en ny typ som definitivt är det bästa jag provat.
Skillnaden är att sadlarna är raka och det är istället fräst trappsteg typ PRS stall, intonerar imponerande bra !
En ytterligare finess är att det är små ränder frästa så att du kan placera strängarna exakt där du vill ha dem breddmässigt och de stannar kvar där. Vet inte om det är inbillning men jag upplever att gitarren sjunger bättre och har en renare ton som bonus.
Mycket nöjd !!
Tyvärr verkar det vara en strykande åtgång på dessa, ser nu på deras sida att lösa sadlar är slut igen.
https://musiccitybridge.com/

Jag är också mycket svag för telecasterns knorriga ljud. Har med åren upptäckt att stålsadlar faktiskt inte är så dumt; kanske ger de förutom litet mer ’ping’ i tonen även något mer häng?

Min senaste tele hade när jag köpte den begagnad i förra månaden ett Rutters stall i tjock rostfri stål, med kompenserade sadlar med små fåror (grooves) som dels håller strängen på plats, dels gör intoneringen lättare utan att det syns när strängen väl ligger i fåran, ungefär som Joe Glasers ovan men mer diskret.
Stålplattan byttes raskt mot ett traditionellt simpelt Fenderstall i bockad plåt, för rätt sound, men sadlarna behölls. I mitt fall stålsadlar och gitarrens specar är c:a 1955-58.
(P-skyddet byttes från 8- till 5-håls, rattar och switchknopp byttes till mer tidskorrekta, sträng trycket byttes från måsvinge till runt.)
Gitarren har ett gott häng, annars brukar telecasters ofta ha sustain som en banjo.

Rutters sadlar:


Min nya tele:


Mina andra telecasters har kompenserade sadlar med snedställda hål för intoneringsskruven,





lätt bockade intoneringsskruvar


eller 6 st separata sadlar (La Cabronita).


Det funkar också.

dubbellpost

Härliga telear Marshall

Tackar för tipser i första inlägget.
Jag kanske är trög men skiljer de (i tipset) sig rent funktionellt från t ex wilkinsons kompenserade


eller de som Gotoh kalla "in-tune" som har runda spår som är uppfilade från varsitt håll??

Sista raden där ser precis ut som de som satt i mitt Rutters-stall, med spår runt om sadeln. Kanske de hade satt Gotoh i Rutters-stallet? Det var Danne Kordelius på Guitar Geeks som hade satt ihop gitarren.
Fender själva hade denna fåra på sina sadlar 1954-58. De återkom sedan under sent 60-tal.

Fattar inte heller riktigt, är det något speciellt med just dessa i första inlägget mot andra mässing kompenserade/fasade telestall?

Finns en del skillnader som gör att jag tycker dessa är bättre :
I och med fräsningen så blir det en knivskarp punkt där strängen lämnar sadeln, därmed elimineras risken att strängvibrationen dämpas=klarare ton. En snedställd sadel ökar på anliggningsytan och gör inte saken bättre.
Nästa grej är microskårorna, de gör att strängen kan placeras exakt där man vill ha dem, en förskårad sadel ger inte den möjligheten.
På just denna gitarr var det en stor fördel, jag har haft problem med att E-strängarna hamnat för långt ut på greppbrädan, nu var det superenkelt att få dem precis var jag ville. Förut fick jag fila ett spår när jag radat in dem där jag ville ha dem.
Jag tycker 3-sadel uppsättning är ett måste på en Tele, 6 sadlar minskar trycket mot stallplattan och får det att plötsligt låta Stratta.
Stål eller mässing är en smaksak, beror lite på gitarren vad som passar bäst. Har haft Telecasters där jag tyckt stål har varit att föredra men på denna föredrar jag mässing, det är nått i mellanregistret som blir annorlunda med stålsadlar.
Tjock fet hals och sustain så långt i från en banjo man kan komma

Håller väl med om det mesta, men undra om detta: ”En snedställd sadel ökar på anliggningsytan och gör inte saken bättre”. Skulle ökad anläggningsytan vara en nackdel? Det viktiga är väl att ’avlämningen’ sker tvärt, dvs. att det på den sida av sadeln som är riktad mot halsen är en tvär eller brant vinkel, så att brytpunkten blir definierad? Annars är risken att det låter sitarsurr om strängen - vilket de feta sadlarna på Broad- & Nocaster kan medföra.

Vad som sker på baksidan av brytpunkten torde väl inte vara lika viktigt; kanske är det t.o.m. så att en rejäl anliggningsyta där kan medföra ökad sustain? Eller tänker jag fel? Strängen är ju ändå fri från vibrationer här.

Är ingen vän av 6 sadlar på telecaster men faktum är att Cabronitan på bilden ovan låter väldigt mycket teletwang trots dessa och trots TV Jones-mickarna och trots att det är en thinline (köpt av Skavis).

Slutligen håller jag med om halsfethetens betydelse för både ton och sustain. Telen på min första bild har den fetaste baseball-hals jag stött på, den är jämntjock hela vägen. Och oerhört spelbar.

Var väl kanske lite felformulerat, det jag menar är just en väl definierad brytpunkt framåt, går strängen snett över sadeln är det större risk för sitarsurr, marginellt kanske men inte åt det bättre i alla fall.
Fet hals och spikrakt justerad utan releif, det är nyckeln till sjung och häng

Jag är med dig.