Som sagt så påtar jag i mitt hemmabygge av Marshall-karaktär.

Jag har lånat idéer av José/Friedman och John Suhr, blandat med lite egna idéer inspirerade av Marshall 2203 och 1987.
Kretsen:



Nu till huvudfrågan:
Jag har sett i vissa stärkare (bl.a. min Koch Pedaltone) att designern inte kopplat drive-/gain-potarna som traditionella volymkontroller utan som variabla motstånd till jord. Vad är fördelen med detta? Ja, man slipper själva spänningsdelaren och den av spänningsdelaren introducerade serieresistansen som äter lite diskant. Är det det som är tricket?

Diskant har jag dock gott om i min design. (Har ju satt en 250pF konding över V1A:s anodmotstånd vilket endast hjälper någorlunda, men om jag sätter en 120pF över anodmotståndet på V1B tappar jag sprillet och klangen i Low-kanalen...) Det finns duktigt med dist också; först när jag drar ner volymratten på gitarren och rullar av en gnutta ton låter det mer som jag vill. Är det månne den dubbelgangade poten som gör mer skada än nytta? Tittar man på José och Suhrs CAE 3+ Preamp har de en fast spänningsdelare på 470k-470k efter V1B. Tips från mer erfarna flerstegshackare?

Delvis. Men du ändrar också lasten på föregående steg, så att det blir en variabel gainkontroll (till skillnad mot en volymkontroll, som ju egentligen inte ändrar gainen i steget). Tänk dig att poten ligger parallellt med anodresistorn, så förstår du varför det blir så. Om den ska funka är det bäst om den drivs med en stor kopplingskonding, annars minskar basen när man drar ner pga att tidskonstanten ändras för kondingen (och oftast vill man ju att det ska bli tvärtom)

Just ja. Med en volymkontroll så blir ju lasten oförändrad iom att anoden "ser" hela poten mot jord...
(Fan att de inte lär ut hur man räknar på elektronrör på högskolan längre; jag var rätt slängd på småsignalberäkningar en gång i tiden. )

När du säger stor kopplingskonding så pratar vi 22nF och uppåt antar jag?
Som vanligt blir det till att labba lite för att höra vad som händer.

Tack!

Denna variant minskar millereffekten när man vrider ned och därmed ökar diskanten. Hur märkbart beror ju på omkringliggande krets. Det kassa är att den förändrar högpassfiltret så man måste ha en mästerkonding eller ett stort motstånd innan.
Jag har svårt att se varför man skulle använda denna variant. Man kan ju inte göra någon form av loudnessfunktion över denna alls som man kan med spänningsdelaren. Man kan ju inte använda kopplingskondinen innan som någon form av baskap heller. Om man inte vill ha lägre bas på lägre gain vilket jag har svårt att se att någon vill ha.
Tummen ner.

Jag tycker nog att den kan ha sitt berättigande i vissa fall, den påverkar karaktären i anslaget, själva knirket i attacken, och även klippbeteendet. Speciellt i andra steget gör den nog mest verkan. Men man måste som sagt veta dess begränsningar.

Har använt mig av denna lösningen där en optokopplare varit det variabla motståndet till jord. I det fallet pga att det på det sättet blir en "osynlig" pot när strömmen till opton inte är på.

Har ett motstånd på ett par hundra kOhm om jag inte minns fel före. Funktioner jag använder detta på är;

1. Som extra mastervolym vid inkoppling av fler gainsteg (styrs via pottar i pedalbordet) och dubblerar kan man säga den vanliga masterpotten genom att släppa en del av signalen till jord.

2. Som "gallerläcka" (eller vad det nu kallas) före mixerröret i min Fender Dual Showman, detta motståndet är normalt 470kOhm på Fender SF från senare delen av 70-talet, ibland har det tydligen även varit 220kOhm i tidiga SF.
Parallellt med detta motstånd har jag kopplat en opto som går in när extra gainsteg kopplas in, vilket gör att signalen in i mixerröret kan justeras för lämplig distmängd.

Detta röret distar klart annorlunda än de tidigare i kretsen (har för mig det är ett 12AT7, inte standard AX7) vilket ger en helt annorlunda karaktär om det distar eller inte, dvs bara forslar den tidigare distade signalen vidare (2-4 steg före). Ju renare detta röret går, ju mer distinkt "modernt" låter det, medan om jag låter det röret dista blir mer fuzzigt skitigt.

Styrningen till denna opto görs via en pot på baksidan av stärkaren, drivströmmen på 9V kommer från pedalbordet, och slås på när flera gainsteg kopplas in.

Om jag inte använde dessa lösningarna hade jag förmodligen fått ha ett gäng vanliga pottar, eller stå ut med att volymen hoppade upp och ner, inte tillfredställande. Klipper lite bas, ja, men knappt märkbart.

Lite att läsa; http://diyaudioprojects.com/Solid/DIY-Lightspeed-Passive-Attenuator/ och http://www.silonex.com/audiohm/levelcontrol.html där fig. 2 är den jag använt.

Och ja, jag vet att jag är lite enkelspårig...

Låter som att det du säger är dosberoende. Det blir olika effekter beroende på vilket läge den står i.
När man vill snåla på komponenter när det kommer till kanalväxling kan den väl vara bra kanske. Med sådana parallellt med varandra kopplar man bara bort jorden på de oanvända. Med spänningsdelaren måste man ha två bortkopplingar för att helt skilja bort dom från kretsen.