Köpte i helgen en cd "Have I got the blues for you" på en loppis! Med låtar jag inte kände igen titlarna på. En cd med Otis Rush på de 4 första låtarna, och LW på de 4 andra. Sida A och B på lp. (Goin´down slow, Walter´s Blues, Lovin´you all the time, och Blue mood) Jag säger bara: FY FAN va dåligt!!! Little Walter med massvis med alkohol och kanske annat, och otighta musiker. Det är tyvärr ingen odödlig kombination. Låten "Lovin´you all the time" är förresten egentligen "You ´re so fine". För att LW ska få behålla sin status som min nr 1 (tillsamman med Sonny Boy) så ska jag kasta cd´n i soporna, och utnyttja mitt dåliga närminne pga hjärnblödningen.

Jo den där hade jag på vinyl en gång i tiden. Har varit ute under olika titlar, "Live from the Windy City" etc och man trodde att man skulle få några låtar från ett bra Little Walter-gig. Men fullständigt bedrövligt. Ni som ser den, köp inte.
Han dog ung, Walter, och det var förstås mänskligt tragiskt men musikaliskt hade han inte mycket kvar, och här är han på botten. (Fast i ärlighetens namn, på de liveupptagningar som gjordes under Europaturnén påföljande år, med Hound Dog Taylor, är han betydligt vassare.)
/MO

Frågan är om inte Little Walters storhet är mer som inspiratör än som musiker. Han har gjort många bra låtar som andra senare gjort sina egna versioner av - och ofta bättre än originalet. Ta t ex låten” Oh Baby”. Den är väl hyfsad med LW men fullständigt briljant med Kim Wilson. Wilson har helt enkelt både en bättre spelteknik och (vilket inte är så konstigt) bättre teknik vad gäller hårdvaran.
Varsågod och jämför:
LW:
http://open.spotify.com/track/3ArONQNmE6cln4LNdORXVt
KW:
http://www.youtube.com/watch?v=AxLhY4kWiRQ

Igentligen så borde det inte va värdigt att lägga sig i detta inlägg, men den inspelningen va nog LW tvungen att att acceptera för att ha i överhuvedtaget kunna hålla huvudet över isen. little Walter förblir en inspiratör och den mest brilljanta musiker som någonsin funnits i alla fall för mig.

L.W. Gjorde nog en hel del bra och nyskapande när han var i form. Men det gick väl tyvärr rätt fort utför.
Jag tycker det är lite som med Hendrix. Han var bra som fan på sin tid och revolutionerade gitarrspelandet.
Efter honom har det kommit folk som gör samma grejer, nyktra.
Men L.W och Hendrix var först..
Det tragiska är att när det kommer en nyskapare idag som tex Jason Ricci eller John Popper så fnyser man mest och ger det inte en chans.. ( Här i Sverige...- universums mitt )
Och Big Walter glöms alltför ofta bort.

Förresten Matte. Jag har kommit på en grej som skulle bruna till din Bm lite till. Premier 88:orna har inte en chans längre.
Hör av dig för handpåläggning. På stärkaren alltså..

Äh Little Walter är överskattad. det finns massor med duktiga munspelare förutom KW & LW.
Våga lämna Walter kokongen.

Om du menar att KW totalt sett därmed är en bättre musiker än LW, då får du väl också ta in en faktor som vi kan kalla innovativ förmåga. LW rör ju sig under några få år på 50-talet från att var en rätt stabil men inte överdrivet originell kompmusiker, som låter ganska mkt som SBW I, till att några år senare spela in sådant som "Off the wall" -- ett jazzigt, tekniskt helt briljant litet bluesnummer som inte en käft varit i närheten av på det instrumentet.
Visst, man har förstått att musan slumrade ibland i Chess-studion och många tagningar kunde det bli, men det som kom ut var ofta helt lysande.
KW står som musiker fullständigt på LW:s axlar, han är en mkt begåvad epigon (fast jag tror han kulminerande tidigt: Jimmy Rogers "Ludella-"album) och det är på intet sätt något förminskande i det. Men hans innovations-, eller om man så vill, originalitetsfaktor är obetydlig; LW:s var spektakulär.
Personligen hör jag faktiskt hellre LW:s version i ditt exempel -- och jag får väl säga att jag ber inte aftonbön till någon musiker och känner mig inte förslavad av traditionsvördnad (det kunde man möjligen lite illvilligt säga om KW ...) utan tycker att dynamiken är lite tätare, soundet intressantare och fraseringen föredömlig: han har ju också bara 2:47 på sig.
En liveinspelning av honom i bästa form hade varit väldigt intressant; att den där skivan som var utgångspunkten för första posten i den här tråden, att den överhuvutaget kom ut är nästan en olycka. Mannen hade inte något gott förhållande till sprit och droger och det märks.

Martin,
Kanske onödigt att diskutera vem som är bäst av LW och KW. De är hursomhelst giganter båda två. Det är väl egentligen en fråga om tycke och smak vem man gillar bäst. Självklart är ”Off the wall” briljant spelad av LW, men nog skulle KW kunna göra en lika bra egen version av den.
Visst står Kim Wilson på Little Walters axlar, men jag vill ändå bestämt hävda att han utvecklat tekniken rejält sedan LW:s dagar. Lyssna t ex på låten ”Humming bird” där han spelar akustiskt med Big Jack Johnson. En riktig läckerbit som jag ryser varje gång jag hör. Finns på Spotify.

Jag tycker inte att man ska jämföra olika spelare. I det här fallet ser jag LW som "läraren, förebilden" KW som "eleven". Det är ju fullt möjligt att eleven utvecklar det som läraren lärt ut. Dvs blir bättre. Men jag tror att KW har full respekt för LW. Annars skulle han aldrig köra LW´s låtar. Sen går det alltid att utveckla låtar med 50 års mellanrum!!!

Jag håller fullständigt med eftersom Paul Butterfield var bäst!

Varför man inte ska jämför olika musiker begriper jag egentligen inte. Det beror som jag ser det helt på vad som kommer fram av jämförelsen, om det är intressant, bidrar med någon vettig iakttagelse. Just förhållande förebild/original resp. epigon är ibland ganska intressant att studera.

Men jag är benägen att hålla med Arne, när han var bra så var Butterfield också min grabb. (Men han var ibland riktigt dålig. Osunda vanor där också.) Man fick i hans spelande, efter ca 1970, känslan av att här är en kille som tar det hela vidare på ett spännande sätt. Men jag har inget som helst emot traditionalister som KW: har hört honom live många ggr (även om jag faktiskt gick hem en gång när han var rätt tråkig), och lyssnade så sent som i förra veckan på en ny live-upptagning m T-birds fr Dimeadozen (... som kanske inte heller var så rysligt inspirerande, om man ska vara petig.)
Helt klart en lysande instrumentalist och det svänget han har är inte många i närheten av. Fast begränsningar finns, det tycker jag allt.