En undersökning för att hitta kärnan i bojarnas attityd till gitarrspel!
Okej, det är mest på skoj, men jag är ändå nyfiken. Jag tycker det är ganska ofta som jag tycker mig se någon sorts klyfta här, mellan de som gillar gitarrister/musiker som spelar med "känsla", "attityd", etc. å ena sidan, och de som spelar "tajt", "musikaliskt" och "kompetent" å andra sidan.

Så – inga mellanalternativ, inga nyanser, välj Steve Vai eller Johnny Thunders utifrån vem som kommer närmast din gitarrist-/musiksmak. Är Keith Richards, Peter Townshend eller Jerry Garcia favoriten är det antagligen Thunders du ska välja. Är det Yngwie, Nile Rodgers eller Steve Lukather (på förekommen anledning...) som är störst så ska du troligtvis välja alternativet "Steve Vai".

Är det omöjligt, skit i det.

Det var lite pest eller kolera men jag tror jag föredrar Thunders...

Steve Vai spelar på skojiga neongitarrer med handtag så jag väljer han.

Eftersom jag inte var säker på att jag hade rätt Johnny i åtanke, så lyssnade jag igenom You Can't Put Your Arms Around a Memory.

Ja, lyssnade är väl lite starkt ord, genomled är nog närmare sanningen. Horribelt. Börjar med en ostämd gitarr och sen går bara det utför på alla sätt. Vill egentligen inte kasta skit på någons husgud, men det där var direkt fysiskt jobbigt att behöva sitta igenom.

Thunders var väl ingen virtuous precis men han hade känslan, glöden och passionen, ack så viktigt i min bok.
Vai ÄR virtuos men saknar känsla, glöd och passion, enligt mig, så Thunders vinner.

Är varken ett fan av Thunders eller Vai. Men Vai verkar vara en sympatisk människa och han har ju trots allt spelat i Whitesnake.

Är egentligen inte någon större entusiast av Vai, men råkade se honom på en 3G konsert för några år sen. Och det fanns en sak som skilde sig från ganska många andra snabbspelare. När t ex Malmsteen kör på i full karriär så är det övertygande men man vet oftast var han kommer att hamna - det hör ju till själva idén med neoklassiskt gitarrspel. Jag lyssnade på Vai live och överraskades av hur oförutsägbar han ofta var. Kul show också, inledde med en trehalsad innan ljuset släckts ner och körde loopar som han spelade mot.
Johnny Thunders har jag aldrig sett, men jag såg honom på TV under 80-talet, och lyssnade på en radiointervju då. Han hade svårt att tala och få ihop meningar. Tragiskt. Har numera sett några Youtube-clip, där han spelar med New York Dolls, och han visar nog lite attityd, utan att det direkt övertygar. I intervjun jag lyssnade på sa han att folk kom för att se om han kanske skulle dö på scen. Det kan ligga lite i den analysen

Jag röstade Vai. Mest pga att Thunders mestadels var ganska risig.

Hade valet stått mellan Steve Vai och Steve Jones hade det helt klart blivit Steve Jones!

Sedan håller jag inte alls med om att Vai skulle spela perfekt och utan känsla...

Ni verkar tolka det här alldeles för bokstavligt. Det handlar ju inte om precis Vai och precis Thunders – dom är representanter för olika stilar, inriktningar eller prioriteringar.

Hmm, JJ Cale!

Ja; jisses...
Satt faktiskt tidigare idag; och detaljstuderade Whitesnake låten "Slow poke music" -med amazing slowdowner.
https://www.youtube.com/watch?v=7EYS5ceZJII
Önskar alla ovetande ett riktigt stort lycka till med att "tabba" det gitarrliret som Steve Vai vevar ner på den låten. Det är lite för många gitarrister som har bra, låsbara svajsystem på sina instrument. Personer som själva säkert tycker att det låter skit coolt de få gånger rör sin spak. Att verkligen ha kunskapen att kunna utnyttja ett svajsystem till max som Steve Vai faktiskt gör; är verkligen ett helt universum utanför de flestas värld. Att vara vass med spaken är att ha kontroll över det -och våga använda det tonalt till annat än fis-pipan. Detta kräver övning av den högre gehör och teknik skolan modell större. Nästa grej är att våga använda det när det verkligen gäller. För goofar man där; är det som att dra ner brallorna i en studio -eller på en livescen. Det hörs DIREKT om man har det eller inte! Att döma ut Steve Vai som verkligen "har det" -är bara löjligt.

Sedan att man inte gillar Vai's gitarr sound eller musik; är en helt annan femma. Även jag kan tycka att hans sound suger många gånger. MEN att snubben besitter en jäkla talang både tekniskt och musikaliskt i sitt lir; går ju fan inte att förneka...

Det är ganska lätt räknat med gitarrister som är kapabla att kombinera just mängden talang -med attityden i sitt lir; som Steve Vai gör. Det Steve Vai skrev -och tillsammans med Ry Cooder levererade till filmen Crossroads är ju fan kult förklarat: https://www.youtube.com/watch?v=CqdL36VKbMQ Steve hade ju lite talanger som skådespelare också.

Jag kanske inte riktigt förstår jämförelsen? Den där Thunders verkar ju mest se ut som en halv Keith Richards -eller en braj-reklam.


/ Jonken

Steve Vai eller BB King kanske?

Har aldrig förknippat Vai med Whitesnake, Marsden & Moody var och är Whitesnake för mig.

Steve Vai är inte min grej men duktig. Johnny Thunders är bara inte min grej. Det fick bli en röst på Vai.

Kan inte välja. Paul Westerberg är en favorit. Det är skitigt, attityd, med känsla.
Men Steve Lukather är också en favorit. Snyggt spel, också med känsla.
Så jag får skita i det helt enkelt

Ingen av herrarna hör hemma i den ändå hyfsat skiftande samling av gitarrister som jag uppskattar. Har egentligen inte lyssnat särskilt mycket på någon av dem. Ändå la jag min röst på Thunders för jag tänker mig att han ändå känns minst främmande.

Dessutom (kanske det viktigaste?), spelar man på gitarrer som ser ut som småbarnsgodis med hål i, så får man ingen röst av mig.

Blev Thunders då, han var ju ändå musiker vilket knappast man kan säga att Vai varken är eller har varit (även om han fått ur sej massa toner.... han står nog högst upp av alla gitarrister? på tristskalan)

Johnny Thunders, något annat vore fullständigt omöjligt för min del.

Vetenskaplig och bra poll.

Snyggt gitarrljud, snygga låtar, 50% av scenframträdandena fantastiska, vad mer kan man önska sig?

Cool operator
https://www.youtube.com/watch?v=3WH0MYOTjEA

Thunders. Såg giget på Draken -84. Thunders personifierar rock. Måhända skitigt och trasigt men med nerv. Vai, duktig musikergitarrist som inte berör mig ett skit. Dock avskyr jag hela 80 tals hårdrockspisset.

Tja instinktivt så röstade jag på Thunders men jag har otroligt stor respekt för det arbetet som det krävs för att kunna lira som Vai gör. Det är liksom bara hatten av...

Svårt, ingen representerar vad jag eftersöker hos en favvo gitarrist. Det fick bli Vai. Han har ju ändå spelat med en av mina absoluta favoriter - Francis Vincent Zappa.

Ingen av dem är favoritgitarrist. Tror ingen med gott samvete kan kalla Johnny Thunders för instrumentalist i samma kaliber som Steve Vai. Men jag lyssnar på New York Dolls och Thunders musik men aldrig på Vais.

Edit: Kom på att jag visst lyssnar på Vai, på Dave Lee Roths första. Där är han formidabel. Där tycker jag han verkligen kommer till sin rätt musikaliskt.

Johnny Thunders hade dock ingen inriktning, han kunde inte bättre..

Vai - har noll och ingen relation till Johnny Thunders.

En röst på Thunders fick det bli. Väljer traditionell skramlig rock'n roll alla dar i veckan före nyskapande krystad gitarr-akrobatik.

Egentligen borde jag rösta på Johnny Thunders eftersom jag i de flesta avseenden ligger närmare honom, men det blir Vai av en enda anledning och p g a hans egentligen enda riktigt bra album....

David Lee Roth lämnar Van Halen och ingen trodde att han skulle kunna utmana sitt gamla band på allvar. VH tar in en känd, tung amerikansk röst samtidigt som DLR samlar ihop ett gäng musiker som inte var direkt jättekända vid den tiden. (Jo, jag hade också hört Flex-Able, men det var inte direkt någon storsäljare.)

Hur skulle respektive band nu följa upp VHs storsäljare "1984"? Van Hagars "5150" blev Billboardetta och sålde massor, men bra var det inte...
David Lee Roth släppte vid samma tid "Eat 'em and smile", som också blev Steve Vais första riktigt stora presentation för världspubliken. Jag glömmer aldrig när jag kom hem med den och pickupen åkte ner på första spåret. Det här var nytt, annorlunda, fräscht och så jäkla mycket av David Lee Roths olika sidor fast med bättre musiker än någonsin. Det här var en milstolpe och en av få bra och viktiga hårdrocksskivor från 80-talets Kalifornien. Gitarrspelet, basspelet, energin, tekniken, drivet och det underbara vansinnet gjorde det till den bästa skivan DLR gjort sedan debuten med VH.

Sedan gjorde ingen av de inblandade något som var i närheten lika bra, men jag är väldigt glad att jag i alla fick se dem den enda gång de var i Sverige.

Så därför går min röst konstigt nog till Steve Vai.

För mig får det bli Vai då han varit med i uppväxten med filmen Crossroads och även hela 80-90-tals eran med DLR och Whitesnake bl.a. Sen kör han ju med en av dom fräckaste gitarrerna i universum "handtagsgitarren" så det får bli en röst på den genren helt enkelt!

Vai absolut! Har man jobbat med Zappa så inger det respekt som inget kan slå!

Johnny Åska var bara en fjantig posör, lika lite musiker som grävmaskinisten som en gång om året åker på Sweden Rock och somnar dyngrak i husvagnen halv sex på eftermiddagen!

Ja jävlar, Ringo kunde inte spela och Thunders var en grävmaskinist.

Endast på Bojen.

Mina farhågor kom på skam - det här blev en kul tråd och väldigt mycket den "debatt" jag hade i bakhuvudet.

Ska nämna att jag själv röstade på Thunders, på "känsla", för att jag drar mer åt det hållet. Men i slutändan gillar jag mest gitarrister som ligger nånstans där emellan, t.ex. Clapton, Mick Taylor, Ritchie Blackmore, Hendrix och Brian May, som kanske drar mer åt Vai än Thunders.