Finns det nån fördel att spela på tjockare/tunnare strängar om man spelar det ena eller det andra?
givetvis finns personliga preferenser för alla, men rent generellt?

Det är väl främst när man bänder som det är en nackdel med tjocka strängar. De som inte bänder så mycket, typ jazzgitarrister, brukar också klara att sola med tjockare strängar.

När jag gick upp till 52-11 (eller var det 56-11???) så tyckte jag det enda problemet var vid just bends. Förmodligen eftersom att jag aldrig orkar öva. Fick ont i fingertopparna vid bends osv.

Därför blir det 10-46 eller 10-52. Men om jag hade orkat spela gitarr oftare så tror jag inte det hade varit något problem med tjockare strängar.

Jag körde tidigare alltid med tjocka strängar (nå, tjocka i min värld), typ 010-052. För ca 6 år sedan började jag försöka lira med tunnare strängar eftersom jag tycker det låter så jääävla mycket bättre på alla sätt, och nu har jag dels vant mig vid tunnare strängar, dels hittat den tjocklek som passar mig bäst och det är 008-046. Faktiskt funkar det för mig att använda vanliga 009-046 från D'Addario och byta ut tunna E mot en 008 så det är så jag gör.

För att återknyta till grundfrågan så har det för mig handlat om att hitta tjocklekar som funkar BÅDE till komp och solo eftersom det är väldigt sällan man hinner slänga på sig en annan gitarr när solot kommer. Lösningen för mig är hybridseten som jag kört med hela tiden (de tunna är tunnare och de tjocka är tjockare) PLUS att jag ökar spridningen ännu mer genom att använda 008 istället för 009.

Förr körde jag nedstämt till B ( 3 steg ner ) då är ju tjockare strängar o föredra
Dem hänger inte lika slappt då, att köra bends i det läget är enklare än om man kör normalstämt
Nu kör jag normalstämt och tunna strängar som ger klarare sound

Här handlar det lite om "give-or-take", tror jag. För mig har det aldrig funnits en optimal lösning för både komp och solo - så man får avgöra vad som är viktigast, att solona sitter där (och kompet känns lite "iffy"), eller tvärtom. På Fenderskala har jag spelat på 010-052 i alla år, just för att ha flexibiliteten i solona och tyngden i kompet. Men på senare år verkar mina fingrar ha "veknat", så jag har gått ner på 0095-042. Tyvärr finns det inget alternativ med tjockare D-A-E på just dessa strängar, så jag får bara gilla läget.

Kör 11-54 på alla mina. Man får ta i lite mer på stratten bara
Ska ja stämma ner blir det 12-56

Spela med tjockare strängar är en bara en träningssak.
Mycket fetare ton på köpet!

Kör själv på 11-50. När jag testar gitarrer med tex 9-42 så låter det inget vidare eftersom jag trycker för hårt så det blir falskklingande. Jag vet, taskig teknik...

Kalle

tycker kompliret vinner mest på tjocka strängar. För LP tror jag 11-56 är en bra kompromiss.
Strata tycker jag att 10-52 funkar bäst. Lirar man många solon blir iaf jag trött i handen med för grova GHE strängar.

Har för mig sven-johan pratade om att när han körde .13 set på stratan så kunde han inte ha speluppehåll på mer en ett par dagar innan fingrarna tog stryk pga strängmotståndet.

Svårt det där.
Ett clean funk komp blir ju klart bättre med tunnare strängar, tycker jag.
Medan ett brutalt SRV komp inte blir det, och tvärt om.
För hårda metalriff är tunna helt värdelöst, fladdrigt och dålig pitch.

Vad man har för mickar spelar ju också in jättemycket.
Högoutput gillar tunnare strängar och lågoutput tjockare.
Tittar man runt lite så slår det nästan aldrig fel att de som kör med svaga mickar oftast gillar tjocka strängar, troligen för att få mer output.
En medium het mick med ett 012 set skickar ju väldigt mycket mer kräm till stärkaren än en väldigt het mick med ett 008 set.

Vad man har för spelstil också, folk som spelar väldigt mjukt brukar inte gilla tjocka strängar för att de inte får någon ton ur dem och de som spelar väldigt hårt låter falskt och illa med tunna.

För solospel tycker jag inte att det spelar någon direkt roll, så länge man håller sig upp till 012 set, sen börjar det bli tungt (men inte ospelbart).

Tunna och tjocka gör helt olika saker tycker, båda har för och nackdelar, men jag gillar ljudet av tunna bäst för solospel (om jag måste välja).
Men jag kan inte spela på för tunna, så minst 010 set (10-46, gillar inte ljudet av för tjocka låga strängar.

/Magnus

Jag har ganska nyligen gått ner i strängtjocklek, från 10 till 09 på 25.5 tums skala. Största anledningen var att jag började få ont i händer efter gig, eftersom jag slog så extremt hårt (vi pratar jätte jätte jättehårt, jag kunde slå så av 4 strängar på ett 45 minuters set om jag hade otur).

Jag är väldigt nöjd med beslutet! Jag har även kommit fram till att tunna strängar FÖR MIG:

Låter bättre: Mer dynamiskt, man kan få många fler typer av ljud utav tunna strängar. Ju tjockare strängarna är, ju mer låter dom likadant oavsett hur hårt man slår, dom blir bara högre i volym. Har man 12or, så händer ingenting med klangen vid hårdare anslag, det låter likadant som vid lösa, bara starkare i volym. Detta är anledningen till att jag slog så hårt med 10or, dom lät aldrig som jag ville, dom var bara platta i tonen jämfört med 09.

Bättre vibrato: Jag har lagt märke till att ingen har det typet av kaxiga vibrato jag har gillar, om dom inte har tunnare strängar, eller stämmer ner. Kvittar om det är Lukather, Yngwie, Neal Schon, Dann Huff etc, alla kör med tunnare strängar eller på något sätt lägre tension. Jag tror helt enkelt inte att det går att göra den typen av vibraton (eller durters-bendningar som jag även gillar), om det är för mycket tension på strängarna. Jag har aldrig hört någon som har det i alla fall. Så fort någon med "för mycket" tension på strängarna försöker göra ett "wild and crazy"-vibrato, så låter det bara litet och väldigt okaxigt.

Legato är lättare: Legato låter helt klart snyggare och bättre med tunnare strängar.

Mindre risk för skador: Jag har inte haft ont i händerna eller armarna en enda gång sedan jag gick ner i tjocklek. Innan hade jag alltid besvär med det, fick kramp i både vänster och höger hand. I höger handen så var det framförallt i tummen, för jag var tvungen att hålla plektrumet så hårt det gick, annars flög det ur näven, och i vänsterhanden så tog durters-bends och stora vibration kål på mig. Hade man gjort några sådana så var man märkbart trött resten av låten.

----------------------------------------

Sen så rent personligen, har jag märkt en fördel till, att jag har kunnat kommer ner i stränghöjd. Eftersom jag inte behöver slå så hårt längre, så rasslar det inte lika mycket, och jag har kunnat sänka min stränghöjd en bra bit. Det underlättar såklart intoneringen (som är kass när man kör 3mm eller högre på sista bandet).

Fast det är ju ingen absolut sanning.... Den Store kör ju med både jättesvaga mickar och jättetunna strängar.