Hur upplever ni att det ser ut nuförtiden? Är det samma hype som för några år sedan?

Helges Håla har inte haft några sådana gitarrer på sin hemsida på länge och hos Nysse har det stått still bra länge. Vilka fler är det som importerar/importerade sånt i Sverige?

På Ebay finns det en del men jag upplever det som att det är färre objekt ute till försäljning och de som som finns har väldigt högt utgångsbud.

Är det rent av så att det helt enkelt har tagit slut på instrument från 70-talet? Samt att de som köpte för några år sen behåller? Kvar finns överprissatta som inte blir sålda?

Yenen är 50% starkare mot kronan idag.
Samma mot dollarn, pundet och euron.
Det är troligtvis orsaken.

Utbudet i Japan är lika stort som alltid.
Kanske till och med större än någonsin om vi talar high end.

Marknaden är mättad i sverige tror jag. Nu när priserna på Gibson sjunkit så enormt mycket så finns det nog inte lika stor efterfrågan på kopior. Prisspannet blir ju dessutom snävare när det även finns Bach som konkurrent.

Ungefär så här för beggade LP standard: Bach = 2-2,5 k, Japs = 5-6 k, Gibson = 10-12k.

För 5-6 år sedan, när priserna på japs var lägre och gibson högre så kändes det mer motiverat att köpa en "nästan likvärdig" pålle för en tredjedel av priset. Nu när de ligger på ungefär hälften så är det inte riktigt lika attraktivt. Och många säljer nog inte heller för att de tycker att det är bättre gitarrer än vad de får ut för dem i pengar.

Med ovan sagt, undrar vem fan som köper epi nuförtiden?? Självklart de som inte har koll och är totala nördar, men ändå. Google är ju ett lätt verktyg även för oinsatta..

De epi jag haft har varit kalas, de bach jag haft har varit horribla så jag tar hellre en epi, men jag har nog ingen koll.

[/quote]De epi jag haft har varit kalas, de bach jag haft har varit horribla så jag tar hellre en epi, men jag har nog ingen koll.[/quote]

Så är det för mig med,med undantag av en Bach SG som var bra.

Fenomenet att "mellanklassgibsonkopior" blivt betydligt svalare på marknaden tolkar jag beror väldigt mycket på att the real deal Gibson blivit betydligt billigare de senaste åren. Varför köpa en Edwards, Orville, Burny osv för 6-7000 kr när en beggad Gibson LP går att få för nästan samma pengar. Till och med en ny finns för strax över 10.000-lappen. I slutändan handlar det inte så mycket om kvalité och spelbarhet som hur gångbar (och lättsålt) en gitarr är på andrahandsmarknaden.

Dessutom tycker jag att kopior i lågpristräsket som Epi och Bach ofta är så pass bra att de är en konkurrent till ovan nämnda mellanklassgibsonkopior.

Det beror ju lite på om man är purist eller inte.
Vill man ha en gitarr som ser ut som tex en Les Paul eller vill man ha en gitarr som låter och ser ut som en Les Paul.

Gibson kör med frästa kroppar och Epi samt Bach kör med mystiska träslag.

Vem är puristen, den som söker efter det rena urpsprunget i form av varumärke, exakt utseende inklusive logotyp, samt tillverkningsland och -fabrik...eller den som söker efter det rena ursprunget i form av träslagsval och exakt kroppskonstruktion? Det svaret är ju för det första individuellt eftersom du kan tolka purismbegreppet olika, för det andra ger det puristiska valet (just därför att det är individuellt) inte något generellt svar om vad som ligger "närmast" "originalet". Att du har anledning att hävda att den puristiska valet är en Japankopia, det är ju självklart, men det gör det ju inte till någon allmängiltig inställning.

Likställ inte Epi och Bach med Japan tillverkade guror
från 70 och 80 talet. Not even close....

Och vad gör de stora namnen idag? Är verkligen
standardmodellerna särskilt imponerande?

Nya träbitar som "stressas" fram, taskiga
mickar. Hafsiga set ups. Ibland krokiga halsar.

En gitarr blir inte kalas och kanon bara för att
det slängs på en eftertraktad logo på halsen.

Vi har sett många exempel i olika branscher där
man fuckat upp varumärken med skitprodukter.

Ibland balanseras det på gränsen i gitarrsvängen
tycker jag.

Nej, det var bättre förr....

Det finns ju något som nya Gibson-gitarrer saknar och det är ålder. Det värdet kommer säkert bestå länge, eftersom instruments åldrande många gånger är en kvalitet i sig. Det finns kunder som är beredda att betala lika mycket - eller mer - för en gitarr som mognat under 30 år än för en betydligt nyare Gibson. Även om priserna på Japan-gitarrerna kan ha sjunkit en del är det inte säkert att de sjunker i samma takt som priset på nyare Gibson. Jag tror att priserna på i varje fall bra Japan-gitarrer kommer bestå och i vissa fall ligga över vad en Gibson kostar.
/Gunnar

Det är oftast 2 helt skilda kundgrupper, som inte sneglar på varandras 'marknad' åtminstone om man jämför asiater med gamla amerikaner...

Samma som att Fiat och Bmw slåss inte om samma kunder...
Någon enstaka överlöpare finns det ju dock alltid.

Det var väl lite orättvist att jämföra en gammal gibson med en fiat Mike...

Sen undrar man ju om Fiat eller BMW bygger kopior av varandra också, som säljs till ett lägre pris och enligt utsago håller "högre kvalitet"? Njae, jag tycker nog inte att det var en bra jämförelse.

Jag tror att finns flera olika kundgrupper, både de som är helt inriktade på gamla japsar (typ Racing, Ohjay och deras internationella gelikar), de som är inriktade på gamla amerikanska gitarrer, och de mitt emellan, som inte samlar utan bara vill ha bra instrument. Och som någon sa tidigare, vissa kanske tycker att rätt märke ger mer mojo, andra tycker att rätt träslag eller konstruktionsdetaljer är the shit.

Själv så tillhör jag gruppen som gillar les paul som modell, och om jag kan välja (vilket jag numera kan pga stadigare ekonomi än tidigare) så vill jag hellre ha en gibson, men förut när jag inte hade råd så dög Orville m fl jättebra. Ljudmässigt är det ju nyansskillnader ändå. Vem hör skillnad på long/regular tenon eller Braz/indisk rosewood? I en förstärkare, och ännu hellre i en bandmix alltså. Eller ännu hellre, i en färdig produktion på en skiva? Inte jag i alla fall.

90% av finliret i gear-världen är ju för ens egen skull, ingen annan bryr sig eller hör någon skillnad. Alltså kan ingen annan avgöra vad som är bra, rätt, fel eller dåligt.

Personligen tycker jag att mina Gibson LP (alla tre från 2000-talet) alla varit bättre instrument än mina japanare (Orville by Gibson, Orville och Greco från 70-90-tal), men det är nyanser, detaljer och känsla det handlar om, inte något som någon annan skulle kunna höra eller avgöra åt mig. De har också kostat mellan dubbelt så mycket till ca tre gånger så mycket. Är det värt det? Ja för mig, för att jag har råd. Hade det handlat om 20k vs 40-60k så hade jag nog inte tyckt det, men nu handlar det om 5-7k vs 12-20k.

Flöt iväg lite där..

apropå gamla gitarrer förresten, var en sväng förbi jam roslagsgatan igår och klämde runt lite.. Provade ett par gamla SG´s, (från 60 och 70-talen har jag för mig), båda var helt värdelösa i min mening. Helt döda i tonen, minimala bandstavar (vet att det ska vara så), blev väldigt besviken. Visserligen gamla strängar, men det är det ju ofta på musikaffärer. Det är ju självklart inte allmängiltigt att gamla gitarrer generellt är varken bättre eller sämre, det var bara en observation.

Bra skrivet Walain hela harangen. Precis så där är det ju. Håller helt med dig.
Brand building.

Jam har verkligen siktat på kvantitet före kvalitet när dom gjort sina 'inköpsturnéer' på vintage...
En del riktiga vrak som hängde där

Min 61 och 71 är helt underbara gitarrer , men visst lite spinkigare band är det ju

Nej , jag håller med den var riktigt låg

Jag gjorde ingen reflektion alls på pris eller 'kvalitet' , inte ens på bilarna

Bara konstaterade att det ofta är 2 helt skilda kundgrupper , som förklaring till det märkliga faktum att vissa kunder föredrar en gammal gitarr när man kan få en ny 'lika bra' till ett lägre pris, väsentligt lägre på de asiatiska.

Nej precis, mitt resonemang flöt ju ut lite rent generellt om lawsuit-fenomenet, hela inlägget var inte en kommentar till ditt bil-inlägg.

Jag håller med om att det delvis är flera (fler än två också) skilda kundgrupper, men inte enbart, tror vissa av de kundgrupperna överlappar varandra. Baserat på mig själv t ex.

Verkligen! Det perfekta exemplet på det var en Gibson Marauder i Göteborg med hafsigt lagad knäckt hals och bandstavar som var helt slut som de skulle ha 8K för. Undrar om de har sålt den till nån stackare..

Dom skrev att dom under sin Usa resa köpt 100(!) vintagegitarrer

Man blev ju nyfiken och jag kollade ständigt deras inventory, men bara ett par dök upp...

Tills jag förstod att det mesta 'vintage' var 80-tals gitarrer , allt äldre än 1980 hade omlackning + halsbrott som en mer eller mindre 'standard features'