Många gånger har man hört talas om det, ingen gång har jag stött på någon av mina "gitarristbröder" som påstår sig ha uppnått detta nirvana med sin rörförstärkare. Finns det någon insatt i ämnet som kan förklara när, om och hur man får till slutstegsdist och om det är möjligt att få det med varje rörförstärkare?

Vad händer och när händer det? Likaså begreppet "sweet spot", är det ett faktiskt fenomen/begrepp eller bara ett sätt att beskriva när stärkaren låter som allra bäst? En sakkunnig i ämnet påstod en gång att den fysiska omgivningen var viktig för en rörförstärkare vilket skulle vara en förklaring varför det ibland låter mumma och ibland låter skit? Ligger det något i detta eller är det främst fråga om att våra egna sinnen, hörsel, känslomässig status etc spelar oss spratt i vår iver att åstadkomma den optimala gitarrtonen?

Undrar...........
//BoB

Du drar fullt på volymratten, eller i alla fall näst intill, amen.

Det händer när slutrören distar, och det gör det om du spelar fullt som sagt. En rundare, kornigare dist än när preampen distar. Hänger också samman med hur mycket tryck preampen kan producera in i slutsteget.

Jag har nog aldrig haft min stärkare att slutstegsdista, den är på 100W med väldigt effektiva högtalare, man hade dött av ljudtrycket tror jag... En god väns Hagström 10Wattare lät däremot riktigt gôtt...

Sweet Spot, om man står på rätt punkt i relation till högtalaren så att stärkaren/gitarren rundar lätt är väl min definition av sweet spot...

Alla förstärkare låter mer eller mindre bra i olika rum, inget unikt för rörstärk...

Jag spelade en gång i en kyrka, Jesus vad bra det lät...

Skulle nog säga att de flesta vanligen förekommande rörisar börjar knorra i slutsteget redan på halvfart. Det är dock inte alltid så att mycket slustegsdist låter skitsnyggt.

Jag tycker inte heller att en massa slutstegsdistalltid alltid är det självklart högsta åtråvärda tillståndet. Jag vill gärna att slutsteget viker sig lite eftersom hela feelingen blir mjukare och behagligare. Men jag föredrar ofta lite mer förstegsdist, framför allt när jag repar och spelar live. Kör man slutsteget i botten för att få dist upplever jag att det inte finns så mkt dynamik kvar och det tycker jag är viktigt för att mitt lir ska funka.

Däremot när jag sitter hemma, eller spelar in, kan det låta väldigt bra och vara roligt att spela om man vrider kranarna i botten (vanligen med attenautor då...).

Här finns det inget rätt eller fel. Bara vad man trivs med och tycker låter bra.

Sweet spot för mig är där jag upplever att en stärkare låter balanserat och och distar snyggt. Det blir inte bättre för att man drar på mer. Och drar man ned tappar man något. Antagligen ett rätt godtyckligt tillstånd, men vanligen när stärkaren generellt svettas lite.

/Gunnar

Power Scaling. Eller nån sorts power soak.
Grejen med slutstegsdist är enligt min mening i huvudsak två fenomen: Med SD får du mycket bättre upplösning, strängseparation brukar man säga, än med förtegsdist. Ljudet blir också mycket mer komplext, rikare och mer plastiskt. Tänk tidiga Van Halen. Sen beter sig ett slutsteg mer som transistorer, speciellt om de är motkopplade (vilket 95% av alla större stärkare är), i det att övergången mellan rent och klippt ljud blir skarpare, vilket gör att det upplevs mer dynamiskt, man kan styra soundet med anslag och volymkontroll. Förstegstrioder har en alldeles för mjuk övergång till klippning för att man ska få till det på samma sätt. Jag har utecklat en krets med minimal förstegs- och maximal slutstegsdist. Ställer man den på fullt distar inte ens fasvändarn, endast slutsteget (den har förstås Power scaling), man kan använda gitarrens volymkontroll från 2 ung till fullt, med väldigt liten skillnad i volym, endast disten ökar, utan att ljudet blir tunt eller brötigt. Men jag upplever att dagens distboxar blir allt bättre på det där, vilket gör att många hittar en hyfsad sweet spot ändå. Själv har jag trots detta inte hittat nån distbox som låter i närheten av ett gött slutsteg, så jag fortsätter att labba...
PS: det många menar med sweet spot är väl just när man spelar så där på gränsen till att stärkarn distar till, många vill ju ha det som grundljud även när de använder pedaler, det låter mycket bättre när pedalens dist blandar sig med stärkens.

"Sweet spot" tolkar jag helt enkelt som den inställning då förstärkaren låter bäst. Detta är givetvis helt subjektivt och kan vara allt från helt rent till allt på 11. Det gäller främst gammaldags stärkare utan mastervolym (ett modernt monster med 4 kanaler, 42 rattar och 17 switchar kan knappast sägas ha EN sweet spot...). Det som oftast brukar diskuteras när det gäller sweet spot, och vilket kan vara ett problem är att förstärkarens sweet spot infinner sig på en volym som är för stark (oftast) eller för svag för en viss situation (gig, rep, hemma).

Vet inte just om jag tycker slutstegsdistortion e det saliggörande direkt. Beror väldigt mkt på vad det e för maskin i min smak.

Ta som det som hypas som en röris men inte e rent praktiskt konkret i form av Blackstars numer välkända HT-5. På full patte låter den verkligen rent ut sagt för djävligt. Sämre än många transistorditos rent av i min mening.
Å andra sidan...få en gammal DLR eller ngt liknande att börja knäa,se det e en annan femma det.

Som Martin e inne på,det med powerscaling,så finns det ju ngt annat vanligt förekommande som e nerför en liknande väg iaf å det e maskiner med rörlikriktare (RLR). Speciellt så kanske lite mindre maskiner med RLR;er som har högst begränsad kapacitet. Där anser iaf jag att RLR;en bidrar ngt rent kopiöst till ljudbilden i allt eftersom volymen går upp. Men även det fenomenet har en "sweet spot" helt klart.

Så att generellt påstå att slutstegsdist e ngt eftersträvansvärt tycker jag nog e direkt felaktigt,å till det finns det mer eller mindre hur många exempel som helst.
Men visst...i vissa kanske framför allt lite äldre maskiner kan det utan tvivel ha sin poäng.

Hum, detta låter intressant... Detta med att slutstegsrören beter sig som transistorer, borde inte det innebära att det skulle bli ett trist och fräsigt hårt ljud, det man normalt förknippar med transistorer?

Har funderingar kring master m.m., men det får bli en egen tråd...

Jag förstod Martin som att det gällde själva övergången mellan rent och klipp, inte hur det klippta ljudet låter.
Men jag skulle ändå vilja höra en utveckling av det där. Varför beter sig slutsteg så? En del borde väl bero på vilken slags signal man skickar in i slutsteget, bias, m.m.?
På sätt och vis förstår jag att det skulle upplevas som dynamiskt om skarp övergång gör att det rena håller sig tyglat inom headroom, sas. Å andra sidan tycker jag att en skarp övergång skulle vara motsatsen till dynamiskt

Där har vi det igen. "Dynamiskt". Begreppsförvirring. Vill du ha ett dynamiskt ljud? Gör ett försteg med 0% distortion. Koppla till ett 1000watts slutsteg. Voilá!
Det gitarrister vanligtvis menar med dynamiskt är ju i princip motsatsen; spela mjukt-> rent, spela hårt->distortion, klippning, kompression, precis som Lynxtrap beskriver det.
DET klarar inte ett försteg med trioder riktigt av lika bra som ett rätt designat slutsteg eller en bra overdrive. Tittar man på hur "gitarristdynamiska" försteg är designade, ser man att försteget bara bidrar med färgning, mycket lätt distortion. Men slutstegsdisten har naturligtvis andra komponenter också: nätdelsdist (som i mycket mindre grad påverkar försteget, och när den gör det är en funktion av slutstegsdisten), komplexa förlopp med ev. motkoppling, utgångstrafon, och, inte minst, den s.k. flyback-effekten: När högtalaren fjädrar tillbaka blir den en elektromotor, en mikrofon, som skickar tillbaks en signal till slutsteget, genom OT:ns omsättning. En massa fenomen med fasförskjutningar. Ungefär. Så slutstegsdisten är väldigt komplex.

Slutstegsdist som jag uppfattar det:
Jag har byggt en förstarkare med EL84 i slutsteget, förstärkaren har 3 kanaler, 1 ren och 2 med dist, dom som har dist har även en volym kontroll innan slutsteget. Om jag spelar med någon av distkanalerna och ställer in gainen så att jag har lite dist då märker jag att när volymkontrollen passerar 50% så blir det lite mera dist men en dist som blir "maffigare", den disten blir inte heller skrikig utan det känns och låter som om förstärkaren fick mera muskler, denna dist kommer från Slutstegt (Fasvändarröret och slutrörern)