Har upptäckt att det kan vara väldigt stor skillnad på ljudet med olika gitarrsladdar. Speciellt styrkan på ljudet kan skilja mycket. Är det längd kontra area som det beror på eller något annat?
Kan man på nåt sätt mäta upp en kabel och därigenom se hur "bra" den är och i så fall, vilka värden ska den ha?

Beror säkert lika mycket på kontakterna, är min gissning.

Vad jag har lärt mig är att kapacitansen är mest avgörande för
iaf hur öppet å transparent sladden låter. Typ. Låg kapacitans
låter transparentare. Högre dito rullar av diskant från ljudet.
Detta enligt teorin som också stämmer med mina rudimentära test
av ljud och mätning av kapacitansen.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kapacitans

Läste i en gammal intervju i Fuzz att Warren Hayes tydligen använder ohyggliga mängder sladd. Tror det var 12 meter innan och 12 meter efter pedalerna, men jag kan ha fel. Detta för att han ville ha en dovare, mindre diskantrik ton.

Har han ett favoritfabrikat av säkringar och 9v batterier också?

verkar enklare att rulla av diskanten på stärkaren ett snäpp

Ursäkta, men GUD vad trött man blir på dessa teorier....

Det där var väl ingen konstig teori? Längre kablar ger mindre diskant och bas, det är ett faktum. Sen är det 2 helt olika saker att rulla ner diskant på förstärkarens eq och att göra det innan förstärkaren. Det är som att säga att rulla ner tonkontrollen ger samma effekt som att vrida ner diskanten på förstärkaren.

Tänk om fler hade anammat den grejen så öronen hade till viss del besparats från äckeldiskant rätt in i örat på gig.

Finns en anledning till varför dom flesta trummisar har en nedsättning i diskanten i öronen pga cymbalerna.

Det finns mycket hokus-pokus kring kablar, inte minst i HiFi sammanhang där folk tom påstår att de hör skillnad på kablar som överför digitala signaler.

Att längden på en gitarrsladd har betydelse är dock inget hokus-pokus. Kabeln har en kapacitans mellan ledarna som beror på längden på kabeln och den funkar som ett lågpassfilter dvs den skär i diskanten. Hur mycket beror inte bara på kabeln utan också på källan (micken i gitarren) och på ingången den matar. Min erfarenhet är att en riktigt lång gitarrkabel ger en påtaglig minskning i diskanten om man har en gitarr med passiva mickar och en gitarrförstärkare, lätt att snabbt göra en jämförelse om man har två kablar.

Det jag upplevde var en väldig skillnad på styrkan på ljudet.
Hade en massa trasiga och glappa sladdar som jag tänkte laga upp men sen blev jag fundersam när det blev sån stor skillnad på ljudet. Men det kan alltså även sitta i kontakterna.

Två hela kablar ger inte en påtaglig skillnad på styrkan i ljudet eller volymen eller vad man ska säga. Då få det vara en enormt lång kabel så du kan mäta tusentals ohm genom den. Jag tror inte du uppfattar om det är tusen ohms resistans ens iom att ingångresistnasen i stärkaren med all säkerhet är 1miljon ohm. Kabeln måste vara totalt kass, antingen avbrott kortslutning eller kontakter gjorda av masonit...........
Det man märker med olika kablar är mer eller mindre dassig ton för de allra ljusaste frekvenserna som bidrar till klarhet i ljudet mer eller mindre rullas bort.

De gamle krullkablarna har väl Bojen förkastat? Andra också.

Men praktiska är de....

+1

Hur lång ska en kabel vara för att det ska vara hörbart och urskiljbart i ett blindtest?

Jag lägger tiden på att öva istället.

/R

har både isolations- och kontinuitetsmätt utan att hitta några avvikelser men lik förb*nn*t så är det mycket svagare ljud i kabeln ....

Finns ju liksom ingen teknisk ide från min sida varför det skulle kunna vara så. Strömmen som ska gå genom kabeln är så extrem liten så det blir inget spänningsfall som ens noteras på radarn. Kapacitansen är väl genom taket då så hög så man inte längre noterar den som diskantborfall utan totalt bortfall. Men det har jag aldrig hört talas om.
Är det guldplätering på den ena och rent stål på den andra pluggen....kontaktproplem tänker jag på....är bägge pluggar lika stora i diamter på alla ställen? Ja nu söker jag efter halmstrån, jag vet, men what the hell

Dubbla längden och alla som har hörseln i behåll hör skillnad när det kommer till kapacitansen. Vanlig längd fast högkapacitiv kabel och man hör klar skillnad. En dålig kabel ger en dassig ton pga av att de där fågelkvitterfrekvenserna viker hädan. Det är väldigt subtilt men påverkar ändå.

Jag gjorde nyss en eq med det sista bandet på 10kHz men det blev inte bra för tonerna över 10kHz föll ju bort pga av bandpasskonstruktionen jag gjorde på filtrena. Trotts att man nätt och jämt hörde när man ändrade på de 10kHz(iom gitarrhögtalarens begränsade bandbredd). När jag istället gjorde om bara 10kHz filtret till ett högpass så det helt sonika tog med alla frekvenser från 10kHz och uppåt i stället så kom klarheten i ljudet fram.

Jag köpte en billig sladd från Thomann som var så dassigt ljud så jag fick kapa den på mitten och då fungerade den.

Gitarrkabeln är enligt min mening inte mojo och fladdermusolja. Jag brukar ju annars vara flitig med att dissa mojokomponenter men inte denna. Den har ju en uppenbarlig kapacitans vilket är som att sätta en kondensator mellan gittarutgången och jord. Har man dock en buffer i guran så försvinner detta fenomen helt och du kan ha vilken skitkabel som helst. Det är därför högtalarkabeln är skitsamma för den utgången är att betrakta som en gigantisk buffer.

Man får tänka på att en gitarrkabel alltid har en kapacitans och fungerar därmed som en kondensator som tillsammans med försträkarens ingångsimpedans bildar ett filter som skär höga frekvenser. Att det är särskilt märkbart i gitarrsammanhang beror på att gitarrförstärkare har hög ingångsimpedans, vilket medför att filtrets brytfrekvens blir lägre än med en förstärkare med låg ingångsimpedans, typ mikrofonförstärkare/mixer o.dyl., vid en given kapacitans.

Olika kablar har olika kapacitans per meter, så en lång kabel kan ha lägre kapacitans än en kort.
Det märkte jag nyligen helt slumpartat, när jag hörde en klar skillnad i ljud mellan tre kablar som jag har när jag testar gitarrer.
Så jag tog och mätte kapacitansen i de tre kablarna med följande resultat.

#1: HotLine, 6m: 0,55 nF
#2: Sound/Flex (Musikbörsen), 6m: 0,9 nF
#3: Okänd röd kabel som jag haft länge, 2-ledare med sammankopplade ledare, 5 m: 1,1 nF
Helt logiskt får jag mest diskant med kabel #1, en tydlig skillnad som jag spontant reagerade på när jag kopplade in den efter #3.

Nu får jag lov att opponera mig. Det är gurans utgångsimpedans som påverkar filtret med kabeln och inte förstärkarens ingångsimpedans. In facto ju lägre ingångsimpedans stärkaren har ju mindre effekt har själva kapacitansen i kabeln. Men då börjar gitarrens utgångsimpedans i relation till stärkarens ingång spöka i stället.
Har du en gitarrmick med låg utgångsimpedans så blir effekten av kabeln lägre. Har du en buffrad gura så kan du helt räkna bort sladdens kapacitans och även sänka ingångsimpedansen i stärkaren rejält.

Se det så här. Ju lägre ingångsimpedansen i stärkaren är ju mer shuntar du förbi kabelkapacitansen och slätar ut just dennes effekt. Men eftersom gurans utgång är så hög så är detta ingen man kan använda rent praktiskt.

På gymnasiet fick man lära sig att en kabels karaktäristiska impedans bestod av resistans, kapacitans, konduktans och induktans och att dessa var 90 grader förskjutna från varandra.

Om två ledare går parallellt (vilket de i regel inte gör på de flesta gitarrkablar) så ökar induktansen när man flyttar isär dem och minskar när man flyttar dem närmare varandra. Men kapacitansen är är det tvärt om. Den ökar när man för ledarna mot varandra och minskar när man flyttar dem längre isär.

Många gitarrkablar är koaxialkablar med en ledare för signal, men ingen för för signaljord, eftersom den oftast (men inte alltid) i gitarrkabelsammanhang kopplas till skärmen.

Här påverkas förhållandet emellan kapacitans och induktans av ledarens diameter, avståndet till skärm, skärmens konstruktion och isolationsmaterialets egenskaper.

Vissa kabeltillverkares jakt på mer diskant och totala fokus på kapacitans gör att det finns kablar som lite tunna i basen samtidigt som de låter brajt eller skimrande i toppen på ett sätt som man kan gilla om man inte saknar den botten som försvinner.

Jag gillar inte sådana kablar, utan föredrar kablar som bara för över signalen utan att "eq:a"

Men sedan finns det de som hävdar att det finns faktorer i kabelkonstruktion, materialval och tillverkning som påverkar hur mycket distorsion som kabeln tillför och att geometrin har en avgörande betydelse.

Det finns tillverkare som använder skärmen bara som skyddsskärm och använder separata tvinnade ledare för signal och signaljord, eftersom man upptäckt att man kan få bättre prestanda på det sättet. Det finns tillverkare som försöker se till att varken kapacitans induktans överdrivs utan istället väljer en vettig balans emellan de två.

Tyvärr verkar det svårt att kunna mäta sig fram till allt skillnader man kan uppfatta när man provar, så det är nog som vanligt att prova sig fram. Det är väl ungefär som det är svårt att mäta skillnaden emellan en den billigaste Squire-telen och en Master Built Fender Tele.

/CM

Kan den induktansen verkligen vara påtaglig? Jag har aldrig upplevt att olika kablar är mer eller mindre basiga. När allt kommer omkring så vore väl buffer i guran att föredra så slipper vi tjafsa om det något mer Då spelar det ingen roll om du har 10nF mellan ledare och skärm eller whatever.......500pF brukat det väl dock vara runt..........beroende på kabelsort och längd.

Du kanske har rätt, men du beskriver ju ändå samma sak som jag vad gäller ingångsimpedansens samverkan med kabelns kapacitans?

Ett lågassfilter är en resistans i signaledare följt av en kapacitans till jord. Stärkarens ingångskapacitans på 1M kan vi räkna bort i sammanget för den är av den storleken. Man kan säga att den påverkar typ ingenting när det kommer till kabelkapacitans utan det är gitarrmicken och kabelkapacitansen som är avgörande.
Kolla här på bilden på lågapssfilter. R är gitarrmick och C är kabelkapacatians. Det är detta som ger den hörbara effekten.
http://www.ee.kau.se/utbildning/labanv/rc.gif

Nja , det lustiga ligger väl i så fall i hur man angriper 'problemet' , att börja köra med 24 meter kabel för att få en dovare ton känns för mig som lite
långsökt, även om det faktiskt fungerar både i teori och praktik.

Hur funkar det med trådlöst

Jimi Hendrix tämjde diskanten med sådana på sin tid, kunde nog behövas med strata och Marshall.

Generellt är det skillnader i kapacitans mellan olika kabelfabrikat och modeller, och detta medför som nämnts ovan diskant-tapp (vid samma längd).
Hur det ska mätas vet jag inte men många tillverkare anger det i sina specifikationer, sen får man väl utgå från att det mäter rätt också.

Jag skulle dock gått på att löda dit en konding i stället för att köpa metervis med extra gitarrsladd.............en konding för den låga spännigen kostar väl typ 50öre och vad kostar inte gitarrsladd......................................................

Intressant diskussion.

Jag vet inte hur man mäter kabel men att det är skillnad (hörbar sådan) står väl bortom allt tvivel.

Hur som helst, jag tycker mest att det är lite lustigt att folk alltid skall ifrågasätta att folk hör skillnader på saker (som de kanske inte själv hör).
Att man själv inte hör, smakar, luktar, ser osv en skillnad är ju inte detsamma som att den inte finns.

Man kan självklart orda om i årtal om ifall skillnaderna är viktiga eller inte, men tveklöst hör man skillnad på bra och dålig kabel.
Men i min syn på det så är det viktigaste med en kabel att den håller för att användas "out there".
Köper man inte det billigaste eller däromkring så låter de alla bra nog så länge man inte skall ha extremt långa kablar, så hållbarhet är prio ett.

/Magnus

Köp inte "the snake" från thomann bara....det var den jag fick kapa på mitten för att kunna använda. De lite dyrare kan jag tänka mig det är marginell skillnad, jag har inte gjort några större tester. Men iom att det är en kapacitans där så gör det skillnad om den är för hög så det handlar inte om "snake oil" när det kommer till detta utan det är tekniskt förklarbart.