är ju nån sekvens i boken som utspelar sig på tidigt 80-tal där Kiedis har en langare där han skickar SMS och får knarket levererat - eller hur det nu står. det är ju helt orimligt; och jag antar att översättaren blandat ihop det här med "phone message".

Cobain-bion "Heavier than Heaven" som nån nämner här är ju lite intressant, men gränsen mellan biografi och fiction känns rätt så flytande här och där. när författaren målande beskriver Kurtans sista herointripp är blir det så jäkla fånigt att det inte är sant.

Jag tyckte om boken, visst var den skriven med viss avsaknad av ödmjukhet. I övrigt klart läsvärd. Enligt mig så tillhör han det absoluta toppskiktet av svenska hårdrocksgitarrister. Även om det skrävlas en hel del i boken så finns det vissa saker som skiljer honom och vissa andra bittra föredettingar. Han har spelat på många av de arenor som enbart förknippas med de största akterna i världen. Och Europe var fan i mig sjukt stora när det begav sig. Enbart detta faktum anser jag berättigat en självbiografi. Jag tycker att han är brutalt ärlig när han beskriver sin nergång och tillhörande fall. Det finns väl egentligen inte så många svenska hårdrocksgitarrister som skulle kunna skriva en dylik bok och komma undan med det som kee gör. Lite småroligt att en svenskförfattad biografi genast avfärdas som överdriven mm, en amerikansk/utländsk däremot är det ingen som ifrågasätter innehållet i. Då är den bara crazy Jag säger inte att kees bok i alla hänseenden skulle vara sanningsenlig men jag tror inte att det står fler påståenden/överdrifter i den än vad det tex gör i slash's eller Lemmy's biografier. Klart underhållande läsning av en svensk gitarrist som har fått vara med och giggat när bandet var som allra störst på de största scenerna.

+1

+100 ganska typiskt jante.

Men andra som ger ut biografier gör det av andra än ekonomiska skäl?

Bara det faktum att vi sitter här och ödslar bandbredd på skiten tyder ju på att Kees bok rönt viss uppmärksamhet / intresse.

+1 på den med egentligen!

Fast i Kees fall känns det som ordet kompensation som honnörsord. Utan att vara insatt så uppfattar jag det som att försöker mjölka sitt medlemskap i Europe väldigt mycket. Europe däremot verkar ju lagt 80-talet bakom sig och blivit hungriga på nytt. Fast jag kanske borde läsa boken egentligen.

Crazy from the heat är grymt bra och absolut läsvärd!
Dock inte av den anledningen man förväntar sig, det står väldigt lite om knark/groupies/slagsmål med bröderna Van Halen, däremot en hel del om hur han lärde sig att ensam lasta gruppens första PA på takräcket på hans Opel Kadett och varför han brukade ha en cykel med sig på turnéerna.

Finns här fö:
http://www.sundaybooks.se/advanced_sear ... at&x=0&y=0

En annan jag kan rekommendera är Walk this way av/om/med Aerosmith.
Den låter i princip alla inblandade bidra med sin version av händelser, gruppen, fruar, groupies, roddare, management, kollegor, snubbar som bara hängde runt. Dessutom känns den jäkligt ärlig och inte speciellt skrävlig. Allt är givetvis relativt!

Det är många kändisar, båda A- och B-, som har gjort en "Patrik Sjöberg" senaste åren. Mer eller mindre trovärdigt och behjärtansvärt.

Jag gillade boken. Uppfattade inte alls att han försökte lägga något tillrätta utan han var väl brutalt uppriktig med sitt eget förfall. En kul bieffekt boken hade på mig var att jag kollade upp Easy Action igen som jag helt glömt bort. Upplagan med Tommy Nilsson var ju väldigt bra med 80-tals perspektivet.

Tack för tipset om DLRs bok, har kollat millioner ggr senaste åren, men nu finns den ju tom hos adlibris betydligt billigare än hos tex sundaybooks.

+1 på walk this way, väldigt välskriven och trovärdig. Har läst den flera ggr, ett måste i biografihyllan.