Som vi alla vet finns det förstärkare som är otroligt anslagskänsliga. Som reagerar på minsta lilla nyans man för in i sitt spel. Förstärkare som man istället för att pilla med tonkontrollerna hellre lägger energin på att analysera sin plektrumföring, när man vill nå den där sista biten tonmässigt.
Sen finns det förstärkare som är lika anslagskänsla som en hink med sten. De låter likadant oavsett om man spelar aldrig så försiktigt, som när man hamrar allt man har med plektrumet på strängarna. Inte sagt att de förra nödvändigtvis låter bättre än de senare; okänsliga stärkare kan låta fantastiskt och vice versa.

Vad ligger denna anslagskänslighet i? Beror det på kretsen i sig? Beror det på vilka rör som sitter i? Ligger det i komponentval, om likriktaren är rör eller transistor? Finns det något att göra för att få en stum stärkare att vakna till liv?
Vad tror och tänker ni andra om detta?

En bra frågeställning som jag själv funderat över många gånger. Även om jag brukar kalla det att "attacken är hård" i vissa stärkare.

Intressant att höra vad dom tekniskt kunniga har att tillföra i ämnet.

God Jul på Er!
//BoB

I min mening sitter jättemycket av det där dels i valet av första rör,å i sin tur dels i valet av kringkomponenter samt hur man satt första triods drivspänning.
I min mening har det med SS likriktare vs rör dito mindre betydelse innan man börjar lasta maskin,dvs ta ut effekt. Å att det finns rörlikriktare som orkar med MASSOR innan det händer står väl åxå klart,varför även det isf blir en fråga om val av flaska ur det hänseendet.

Ingångsrör just för att jag för tiden getts möjlighet att utforska ett mindre vanligt rör i dessa dagar som heter ECC-808. Innan det så upplevde jag väl eg att man mest labbade med railspänning samt anodmotstånd,eller ja...iaf jag gjorde.
När man sen då gav möjlighet att "upptäcka" en flaska med en helt annan respons samt branthet så vart det milt sagt så gamla värderingar ställdes på skallen.

Man kan lite förenklat säga så att ju högre railspänning desto snärtigare reaktion,men då till slut på altaret av "hårdhet" i tonen. Där hittar vi som jag ser det åxå anledningen till varför man har olika förstärkare till olika uppgifter.

Kan inte svara på vad det beror på,men Marshall Vintage Modern är väldigt känslig på anslag och gitarrvolymen.

Att det beror på kretsen kan man svara klart "ja" på. Att försteget, som Racing säger, spelar stor roll är väl också ganska klart.
Min uppfattning är att det gäller att ha maximalt sving fram till slutsteget. Generellt kanske också så få gainsteg som möjligt. Om försteget börjar komprimera försvinner anslagskänsligheten.
Slutsteg och likriktare kommer mer in i bilden om man börjar köra på hög volym. Vilket förstås är lättare hänt på en Champ än på en 100W plexi.

Man ska inte heller underskatta betydelsen av att ställa in förstärkaren rätt. Att förstärkare ofta har en s.k. "sweet spot" är inte enbart en myt, om man menar den punkt där anslagskänsligheten är som störst i.om. att man t.ex. kan kontrollera renheten med gitarren.

Allt kan nog påverka, men det jag märkt som definitivt påverkar är val av förstegsrör..

Det var en bra beskrivning. Jag hör ibland folk säga att försteget är "mättat" och de menar då punkten där kompressionen i försteget blir för tidig. Allt blir till en jämntjock smet och anslagskänsligheten har i princip försvunnit. Den värsta förstärkare jag testat i det avseendet var en flaggskeppsmodell från Engl där det rena ljudet alltid var rent och det distade alltid distat. Totalt död i händerna, men spelar nästan av sig själv

Personligen tycker jag att det verkar bli mest musikaliskt när det är få gainsteg, ganska mycket headroom i försteget och där disten mer handlar om hur hårt slutsteget får jobba. En sån förstärkare flyttar gainkontrollen till högerhanden, som allra bäst när förstärkaren når sin sweet spot. Då hamnar man i ett läge när man måste välja storlek på förstärkare efter ljudnivå, snarare än att ratta volymkontroller. Därför har jag nu tre olika fender t ex. En DR som låter bra hemma, en SR som funkar på gig och en VR som platsar mitt emellan, men också har ett eget sound. Men jag har också en Soldano SLO, som faktiskt funkar till allt, så det går att få flexibilitet och dynamik i samma topp. Den ger ett riktigt starkt rent ljud men lyfter in lagomt med gain i crunch mode för att bli dynamisk och distljudet är ju legendariskt i sig.

Så för att lägga till något till Lynxtraps fina inlägg - låt dynamiken uppstå mellan för- och slutsteg och testa olika storlekar/olika nivåer på kraftfulla slutsteg. Kör <= 15 watt hemma och >= 30 watt i repan och på gig. Gig kräver alltid mer, när man ska tävla med medhörning. Blås och keyboards konkurrerar mer med gitarr och kan äta upp det dynamiska utrymmet.

Har inte ens någon rörstärkare, kör med transistor .

Men en fråga: kan man säga att rörstärkare generellt sett har större anslagskänslighet än transistorstärkare? Eller går det att snajda till en transistorstärk med väl så bra anslagskänslighet?

Det kanske går. Retro Channel RR1 ska vara väldigt anslagskänslig och när jag provat den var den mycket för pengarna. Men de lyckas aldrig projicera ljudet lika bra och upplevelsen blir inte lika påtaglig. Men det är mest en upplevelse som är "privat" för gitarristen. Ut i PA eller på inspelning, är det ingen som märker skillnad.

De flesta av er pratar om anslagskänsligheten hos en distad stärkare. Vill dock understryka att jag är lika intresserad av rena som distade förstärkare, och varför de svarar på de sätt de gör.

Med transistorer kan man väl göra ett väldigt anslagskänsligt steg, om man menar ett väldigt rent, klart ljud med attack och headroom.
Men generellt är nog dynamiken en annan i rörförstärkare. Man brukar anse att det beror på mjukare övergång till distortion, och då avsett även dist som inte örat direkt uppfattar, samt att det är en "mjukare" form av dist.
Det blir alltså lite fråga om vad man menar med anslagskänslighet. Gällande rörförstärkare så tror jag att de flesta menar hur kontrollerbart ljudet är via spelsätt/gitarr, och då inte enbart avsett ljudnivå.
Liknande kan säkert uppnås med transistorer/FET, men jag tror ändå att de flesta upplever det som ett "stelare" mer sterilt ljud, och därför inte lika anslagskänsligt.

När stärkaren väl börjar dista, så har på ett sätt anslagskänsligheten spelat ut sin roll. En rörförstärkare kommer till en punkt när hårdare attack på det rena ljudet, inte ger mer ljudstyrka utan det övergår till kompression och sedan dist. En kategorisering i distade och rena stärkare blir därför svår att tillämpa här. Om du vill ha en stärkare som återger din variation i attacken på ett liknande sätt, så måste du stanna innan förstärkaren når den punkten. Det är där någonstans som sweet spot befinner sig.

Till upplevelsen hör också en "snabbhet" i ljudet. Där sägs det att rörlikriktare ger mer "sag" och att diodlikriktare ger en mer direkt respons. Jag tycker också att det är nära kopplat till effekten i stärkaren. 100W Marshall ger snabbare och mer okomprimerad basrespons, vilket åtminstone jag upplever som anslagskänsligt. Tiotums högtalare upplever jag som mer "snabba" än motsvarande 12 tums. Enligt personer som är betydligt mer kunniga än jag så har även återkopplingen i slutsteget en stor betydelse.

Det där med att flera gainsteg skulle göra en röris mindre attackkänslig får ni nog förklara för mig,för den e inte jag riktigt med på.
I händelse av kompression och distortion,visst,men vad e det som säger att det skall hända bara för att man tex använder 4 gainsteg.?
Vad e det jag missar? Finns ju absolut inget som säger att distortion e det eftersträvansvärda i alla lägen. Jag vidhåller fortfarande det jag skrev ovan. Att det handlar om val av ingångsrör,arbetsspänning samt komponentval generellt. Att tex få distortion ur 1a steget e ju inte direkt ngt man löser med bara gitarren framför i kedjan,å mkt riktigt är ju sällan första steget i kedjan heller uppsatt med det i tanke.

Tycker jag labbat en hel del med dessa bitarna i mina byggen å får säga att jag aldrig upplevt att mängden gainsteg skulle påverka attacken i en maskin.?

Att belastningen på maskin e med i ekvationen håller jag däremot med om fullständigt. Att en 100w som lullar sig fram genom livet ger en snabb reaktion står väl till reson som jag ser det,men det kräver givetvis att maskin e hyggligt väldesignad.
Vad avser momentanmos så inverkar ju vidare tex mängden kapacitans.

Vi borde väl snart börja definiera vad vi menar med anslagskänslighet. För mig är det inte detsamma som attack, utan handlar mer om dynamik.
MItt tidigare resonemang med gainsteg kontra anslagskänslighet kan jag inte förklara exakt vetenskapligt, utan det var väl lite på ryggmärgskänsla också. Men jag kan tänka mig några teorier.
En, som förstås inte rent tekniskt beror på antalet gainsteg, kan förstås vara att stärkare med många gainsteg generellt inte är designade för anslagskänslighet. Man kan ju nästan fråga sig vad man ska med många gainsteg till om man inte antingen vill uppnå distortion, eller kompensera för förlorad signal på vägen.

Det börjar då handla om mängden gain. Då kanske fasvändaren kommer in i bilden också, eftersom den ju i regel viker sig innan slutsteget. Har vi en post-PI master så är det ju alldeles givet. (Har vi en modern pre-PI master så lär det vara försteget som börjar vika sig nånstans). Då kan man också diskutera vad som händer i en entaktare, som många upplever som särskilt anslagskänsliga, som helt saknar PI. Men då samtidigt ev. också saknar negativ återkoppling, vilket även det kan bidra.

Och så antar jag, som jag skrev tidigare, att sving har en del med saken att göra. Det säger ju nästan sig själv, om man tänker sig en sinusvåg. Börjar man klippa signalen tidigt på vägen har man redan börjat förverka möjligheten till klipp i slutsteget. Börjar man klippa i flera steg, så minskar man också dynamiskt omfång enligt min logik.
Mycket möjligt kommer impedans in i bilden också, men det vågar jag inte börja teoretisera om.

Därmed inte sagt att man inte kan designa en väldigt dynamisk signalväg med många försteg, frågan är väl varför man skulle göra det.

Tycker din definition e riktigt bra,å e till stor del med på vad du avser.

Däremot använder ju tex jag många ggr highgain kretsar utan att för den sakens skull jag herrejösses mängder med distortion. Jag använder highgain kretsar för att färga. Medför bla att inget av stegen e lika uppsatt det andra vad avser topologi.
Hade jag kunnat lösa det utan att använda 4-6 steg? Kanske e mitt svar på det,det ligger isf fortfarande för mig att upptäcka. Men jag hade utan tvivel rent amplitudmässigt kunnat lösa disten i sig med ett sketet drivsteg,titta bara på normalkanalen på tex en AC-30.

Så mja replikerar jag kring det med att antalet gainsteg i 1a hand e till för distortion. Man kunde som jag ser det kanske säga att man använder många steg till att fylla mer än ett behov.?