Fick idag se den där kroppen i verkligheten, måste säga att den var grymt läcker. Kommer att bli hur snygg som helst då den är klarlackad.

Ser fantastisk ut! Snygg, stenhård och one of a kind. Snyggt jobbat, Spider!

Nitrolacken medförde att nyansen mörknade en del och gav motivet ännu mera djup på ett riktigt snyggt sätt.
Skall försöka hinna med lite bilder på det till veckan.


/ Jonken

Att använda nitrolack både som porfyllare & topp coat- innebär ju alltid extra jobb. Det är många lager som skall på för att fylla alla ojämnheter i träet. Den stora fördelen blir ju förstås den fördelaktiga tonala klangskillnaden detta extra jobb i slutändan skall ge. Hann med en bild på kroppen efter en mellan slipning från lackandet:



Fortfarande ojämnt på ytorna här och där; men helt klart ett stor steg i positiv riktning hur det såg ut i början.


Torktider i samband med lackning innebär ju tid för annat. Dessa tider brukar ju tas upp av kundjobben- före de egna projekten; men jag har hunnit med att modifiera upphängningarna på båda mickarna. Designen blev direktmonterad 3-punkts upphängning. Dvs inga mickramar- utan monteringsskruvarna skruvas direkt i kroppen med korta fjädrar emellan. En annan modifiering som är gjord; är att skruvhålen är borrade tätare/närmare plåtbena på micken. Detta gör att totalt hamnar monteringshålen en halvcentimeter närmare varandra- sett till skruvarna på båda sidor om micken. På en bredare sjusträngad mikrofon vill man ju få utseendet så tight som möjligt. Ju tightare man får det- desto mindre behöver man fräsa av för upphängningarna senare.




/ Jonken

Hmm... Det ser ju ganska mörkt ut.

Men det är intressant att se hur lacken påverkar färgen. Kanske trots allt mer "safe" att hålla sig till enbart tusch, som ju förblir svart i alla lägen. Noterar speciellt att högdagrarna sticker ut väldigt (täckande vit färg som inte sugits ned i träet, bland annat på klorna bakom stallet) jämfört med hur det såg ut före lackeringen:

Skillnad blir det ju när lacken kommer in i bilden.
Det är en ganska kass bild + att ytan är mattare efter våt slipning.
Det kommer att se annorlunda ut efter att den blir polerad och får en högglansig yta.
Min gissning är att nyansen kommer att bli som en exklusiv polerad, mörk mahogany möbel med glasaktig yta.


/ Jonken

Jag måste fråga om inte bilden luras ganska mycket? Jag såg ju kroppen efter nåt lager med klarlack och då upplevde jag inte den så där mörk, den bör ju inte mörkna för att man lägger på mer klarlack om det inte är så att lacken är tintad.

Bestämde mig för att vara lite aktiv med 7:an de sista dagarna; så nu är den faktiskt helt klar!
Tyvärr har någon varit och lånat min kamera, så jag kan inte lägga ut bilder just nu. Men det kommer eventuellt i morgon: Jag lovar!
Har bara som hastigast testat den igenom min Folkesson stärk bara för att kolla att allt funkar & sitter som det skall. Den låter tungt & fett precis som en sjua skall göra. Denna låter dock brilliant & rent också. Suverän AK-klang!!! Duncan mickarna och deras positionering blev i alla fall klockren. (Kul att få kvitto på det med tiden som lades ner på det.) Har inte hunnit plåga guran på ordentlig volym ännu; så jag väntar med den slutgiltiga analysen tills vidare.

Imorgon skall sjuan få sparka lite på Roadkingen. Skall bli kul och höra hur de två gillar varandra. Tendenserna verkar dock ganska lovande....
Och jag lovar att slänga in bilder imorgon.

- Snacka om GAS: När man har skruvat ihop det; hinner man inte testa den ordentligt...
- Tomorrow baby -tomorrow...


/ Jonken

OK. Här kommer några hastigt knäppta bilder på kroppen:




Det är svårt att fånga hela nyansen på kroppen. Men den är mycket elegant, speciell & snygg! Dessa bilder gör faktiskt inte kroppen större rätt visa: Den är mycket snyggare i verkligheten...

Skulle än en gång hjärtligen vilja tacka bojaren Mr Smiley för hans bidrag till detta projekt. Jag kan inte nog rekommendera hans arbete för alla som är ute efter det där extra unika. Någonting som det inte existerar någon dubblett av någonstans i världen. De få personer som sett denna kropp- har alla varit totalt häpna över hur jäla snygg & speciell den i verkligheten är! Att detta ärligt är den överlägset bäst tonande 7-strängade gitarren som jag någonsin klämt på- hamnar faktiskt i skuggan av Davids Art Work. Det är grymt imponerande vad man åstadkomma om man har Davids skills! Det jag gjort på gitarren kommer totalt i andra hand; alla ollar på utseendet i första hand.

Lite om det ganska speciella soundet i gitarren:
Jag har inte hunnit testa riktigt ordentligt ännu. Det blir en uppgift för eftermiddagen. Men bedöma av det som jag har hunnit att testa: Strängtonen är enormt tight och snappig. Sustainen är gudomlig både på singel noter och alla tillsammans. Tonen har ändå en djup och naturlig bas som inte checkar ut när det blir riktigt lågt. Dvs att dive bomba B-strängen ringer ut jämnt och naturligt tills det inte finns någon hörbar ton kvar. Den dör aldrig ut på något sätt före. Påminner akustiskt nästan spot on om att göra samma sak med låga E-strängen på en bättre strata. Genom stärk har B-strängen samma funkiga karäktär som G-strängen på en Rickenbacker bas. Den är tight och snappig -men ändå varm jämn & varm. Det rena ljudet är också fantastiskt bra. Strängarna klingar ut naturligt en för sig eller alla tillsammans. Jag testade att ha en push/push switch för att tappa båda mickarna till SC, men det var ren över kurs då Duncan mickarna faktiskt klingade bättre som HB's. Så jag monterade in en normal 500k tone pot istället. Överstyrt går det precis lika bra att kompa alla musik stilar med halsmicken eller med stall micken. Halsmicken låter superläckert med fullt tone pådrag genom en vanlig Marshall stärk. (Tänk: John Norums nuvarande sound i Europé.)

- Återkommer med en grundligare recension hur allt ovan funkar på riktigt hög volym genom olika typer av stärkare.


/ Jonken

Tackar. På dessa bilder ser det inte så mörkt ut.

Nu har man äntligen luftat JS7:an ordentligt i dess egentliga användningsområde. Och visst var all möda väl värt besväret. Gitarren är helt fenomenalt bra.

Testade gitarren igenom tre stycken olika typer av förstärkning: Roadking II, Folkesson MkIV och en JMP-1 (Folkesson Mod) baserad stereo rigg. Soundet var som väntat annorlunda i genom alla dessa. Gitarren tonar och vibrerar i klang enormt fantastiskt. Så bra att det onekligen känns nästan som att ha en puls -sustainer inbyggd i gitarren. Tonerna klingar ut länge och har en otrolig AK-styrka sustain klangen. Inbjuder onekligen till att leka Herr Vai.
Tonen påminner oroligt nog om en Les Paul. Den är naturlig, varm & köttig. Ändå har jag börjat med att stränga gitarren med följande custom strängtjocklek: 009, 011, 016, 022, 032, 042 & 052. Och detta verkar funka hur stabilt som helst utan någon som helst sladdrighet varken i tonen eller i spelkänslan. Misstänker att om man någonsin skall stränga 010 - 056; kommer detta nog att göra gitarren till det köttigaste slaget. Tonen är köttig, tight & distinkt samtidigt. En någon annorlunda kombination- men högst intressant och uppskattad.

Problemet med sjuor blir ju ofta bas-blurret; när basen tenderar att slå över speciellt på rena ljud. På denna gitarr är basen och sträng separationen enormt behaglig. Den ger djupet i tonerna- men utan någon tendens till överslags-effekt någonstans. Jag öppnade testandet strikt till att i början endast hålla mig till rena ljud. Typ: Dängiga Chili Peppers, twangiga Pretenders osv. Märke ganska fort att det som var tanken med bygget faktiskt fanns där. Duncan Distortion mickarnas rena ljud är mycket underskattat!!! Sedan gick jag över till min parad gren: Halvrent spräck med Blues, Hendrix, SRV osv. Här kom den verkliga överraskningen som jag hade fått lite tendenser till tidigare: Att vrida ner lite volym gjorde att DD-mickarna började ta-mig-fasen bete sig som SC-mickar! -Helt jäkla otroligt!!! Jag tror att det är de tunnare strängarna i kombination med den varmt- men ändå distinkt klingande konstruktionen som gör att detta händer. Speciellt valet av att köra en tunnare 022 D-sträng verkligen gav mitten delen det där sprillet som behövs. Gick så jäla långt att jag var tvunget att plocka fram Stratan och jämföra... Och detta gjorde jag ett bra tag kan jag säga...

På mer dist försökte jag hålla mig ifrån "tchuga-tchuga" -biten, som är så vanlig när det gäller dessa gitarrer med en låg B-sträng. (Mest genom att inte lira låtar som går i B, -haha.) Det var här som LP-bilden som jag beskrev kom som ett ung-mö över en. Det där fett -köttiga hänget som bara sjunger! Gary Moore brukar vara en trevligt "go" måttstock till denna typ av lir; och så blev det också. Hemligheten är ju att få strängarna tona och sjunga ut. Här kom gitarrens underbara tone -kontroll in i bilden! Att få stallmicken att låta ren krämig PAF- innebar bara att vrida på mellan 25 till 70 % av tone kontrollen på guran. (Mer om man kör ala Santana.) På riktiga bends spelade åter det lite tunnare strängvalet till gitarrens fördel: Tunnare strängar drar mindre det flytande EDGE-stallet jämfört med tjockare dito. Detta är ju mer tacksamt när man skall kompensera när man bender/töjjer olika i flera strängar samtidigt. B-strängen blandade sig naturligt in med resten; precis som fallet var på det rena ljudet. Helt enligt plan eftersom jag medvetet har valt ett jämnt 10-hopp på de spunna strängarna från D-strängen till B-strängen. Mickarna städade också upp förträffligt; på bästa blues maneer när man vred av på volymkontrollen vid dist. Och sånt här gör ju att det är ganska lätt att kunna slinka in på ex Robin Trower osv. Robin är ju strikt distikt-trä Strat lirare med tjockare strängar. Ibban gjorde sig riktigt rättvis på exakt samma sak; fast tvärt om: Fetare trä och tunnare strängar.

Slutligen blev det dags för tchuga-tchuga -liret av den tyngre varianten. Man kunde nästan se Roadkingen säga: -You fuckin' pussy! -Is that all You got? Och visst är det så: RK'n tar vid när "the going gets tough!" Denna musikstil är inte direkt min "bag" men det var ganska kul att rubba på konerna med en topp som är designad så att "du själv ger efter innan den gör det". Den jäveln åt 4 st 4 x 12" cabbar samtidigt med den äran! -FETT!!! Det finns många håriga stärks på marknaden; men vete fan om mycket annat är kapabel att skjuta tillbaka håret på samma sätt som RK II:an gör...? I stereo riggen blir det inte riktigt samma sak när det gäller brutal rå-styrka. Visst är det högt & så; men det blir samtidigt mer proceserat istället för "in your face".

Lite negativt också:
Fan; jag måste börja jobba med att behärska en 7-strängad gitarr bättre. Visst har jag hyffsade labbar; men ändå. Jag märkte nu att jag gärna kör skaft tag med tummen över brädan när jag kommer "in i zonen" när jag spelar. Detta är ingen höjdare på en 7:a; där man helst vill lägga sina fingeravtryck ifrån tummen på brädans baksida. En stor omställning att ta till sig. Men samtidigt vänjer man sig ganska fort. När jag alternerade med Ex Stratan under testet; kändes halsen på den SÅ JÄLA smal när man hade lirat 7:a ett tag.
Sedan upptäckte jag en synnerligen kass missplanering med bygget. Jag investerade ju i en Ibanez RG1527:a för att bygga denna JS7:a. Måste fan erkänna att jag inte ens tänkte på att den inte skulle passa in i RG'ns original case....



Lite små surt faktiskt....
Gitarren är för bra & framförallt snygg för att roddas i annat än ett original Ibanez case...


/ Jonken