några synpunkter på dessa från er som testat?
Är dom åt 490T/R-hållet?

Har en sån i halsen på en lp standard. Tycker den är ok, ungefär som andra paf i den prisklassen (typ burstbucker pro, sd 59 osv). Lite bättre än 490r, mer balanserad och mindre bumlig bas, men sämre än classic 57.

Använder mest halsmicken vid solospel dock, så har inte testat så utförligt som om den suttit i stall istället.

jag har såna i båda positionerna på min Yamaha SA2200.
stall-micken låter bra men halsmicken gillar jag inte sådär väldans.

jag har aldrig haft några andra PUs av PAF-stil i nån gitarr men
har köpt en 57 Classic + som ska sättas i min SG.

Jag har såna set i runt 20 olika gitarrer, allt från hollowbody, semi-hollow, Les Pauls till RG och FR modeller.
Jag älskar dem som en "bra till allt" mick, går att få till bra versioner av de flesta ljud ur dem.
Inte min all time favorit mick, men bra nära och lätt en av de bredaste.

Har inte jämfört med micken du nämner.

Stallmicken är den jag gillar mest av de två.

EDIT: den har en puckel på rätt ställe i mellanregistret som gör att den tränger igenom en ljudbild väldigt bra.
Många boutique PAF jag provat låter bättre när man spelar ensam men försvinner i musik.

/Magnus

Ok, tack för svar. Har precis monterat i en i stallpos i en SG, men inte hunnit prova i riktig stärk ännu. Halsmicken i setet hade jag inte tänkt använda. Intressant magnus att du har den i 20 (!) guror!!! Det måste vara en bra mick, mao!

I hals vill jag ha en low output mick som är väldigt klar i tonen, då jag anv den pos mest för rena komptoner.

Låt oss veta vad du tycker när du provat mer.

Jag har många gitarrer, 20 är bara en liten del
Har min egen MO Bucker eller Breed in nästan alla mina "fusion" gitarrer.
Har PAF i alla "spela flera olika sorters musik" gitarrer.
Plus ett gäng "special" gitarrer med udda mickar (såna som är optimerade för 1 sorts ljud).

Du måste bara prova DiMarzio EJ Custom (Eric Johnson signatur) i halsen.
En lågoutput mick med mer klarhet, nästan singlecoil öppenhet, kommer du aldrig att hitta.
Kolla in den.

/Magnus

Du måste bara prova DiMarzio EJ Custom (Eric Johnson signatur) i halsen. En lågoutput mick med mer klarhet, nästan singlecoil öppenhet, kommer du aldrig att hitta.
Kolla in den.

Tackar för det tipset, ska sättas under luppen vid tillfälle!

Jag hade en gitarr med nån specialare som Magnus beställt, en 36 Aniv PAF med svateloxerad kåpa, den lät otroligt bra får jag säga, i kaliber minst med Classic 57, Burstbuckers, SD 59 m fl.

Bara ett litet tillägg;
Jag har kommit till slutsatsen att ju klenare (output) humbucker, inom rimliga gränser, desto bättre låter det både rent och distat. Och framför allt låter fuzzar bättre med klenare mickar.
Distat blir det mycket tydligare ton med rimlig output.
Just PAF kloner med ca 7,5 Kohm resistans tycker jag är optimalt.
Vill man trycka till försteget finns boosters, men att få ett bra rent ljud med hotta mickar låter sig icke göras.

tycker det där beror på helt vad för stuk du ska ha på soundet. En fetdistad stärk typ hottad 2203/jcm800 tycker jag ofta funkar bättre med högoutputmickar.

På det stora hela håller jag med dig, men skulle nog kalla det mer annorlunda ton än bättre ton.

Saker man tveklöst får bättre med lägre output är mer dynamik, bredare frekvensomfång, fastare och mer sammanhållen bas, mer övertoner. Plus att gitarren egen ton kommer igenom mer, mer gitarr mindre mick, om man kan säga så.

Men vill man har ett distat ljud som limmar ihop riff väldigt bra är de egenskaperna inte direkt önskvärda.
Har man en "inte super bra gitarr" är det inte heller önskvärt med en mycket transparent mick.

Tyvärr finns det ju inget sätt att få den ena att låta som den andra kategorin, så vad man än väljer så är det en kompromiss. En boost pedal får inte en svag mick att låta som en het, till exempel. Man behöver helt enkelt alla versioner som finns.

/Magnus

Ja, nu har 36an provkörts ordentligt i min ordinarie rigg, en smallboxtopp och en rak 4x12 med pre rola 25w element. Ingen attenuering och bara en kabel och gitarr. Micken va rätt het för att vara PAF, 8.94 mätte den.

Jag tycker att det är den bästa PAF-klonen för mitt tonideal som jag hört/provat hittills. I min rigg har den en köttig ton utan att det går överstyr nånstans. Bra bett utan att bli vass, och midpuckeln på rätt ställe. Bra mick för 400 spänn beggad.

Bästa micken i "PAF" kategorien tycker jag är WCR Fillmore.

2:a kommer Dimarzio Virtual PAF...

Inga andra mickar kommer ens i närheten, (visserligen är det strängar, träval, lättviktsmahogny och rörhäck som gäller)...

MO, och Breed låter förvisso jättebra men inte bäst...=)

Har du testat Skatterbranemicken?

Ska göra ...

Frågan var mera menad till Plexiglas, han har en av mina SB liggandes
Men du bör också prova, bra skit!!

Tveksam...men ok...Scatterbrane låter lite Korpen.. men..

Det där köper jag inte. Skillnaden mellan "autentiska PAF" kopior är ju inte sååå stor, så att två st skulle ligga i en helt egen klass faller rätt platt. Man kan sätta in två helt andra namn och påstå samma sak, och inte ha fel då heller. Dessutom varierar väl förlagorna en del, och boutiquelindarna försöker efterlikna en individ, inte en gemensam förlaga.

nä, men gör nog det när strängarna åker av nästa gång

Håller helt med, byt ut händerna som ska spela bara, så får du börja om från början redan där.....

Det är väl inte händerna man spelar med utan fingrarna?

Era klåfingriga jävlar!...

Jag skulle vilja se dig spela gitarr med fingrar utan händer

Tja ... vad som skillde urspungligen var antal varv som hamnade på spolen ,eftersom autostopp saknades på maskinen man lindande med, vilket ger högre/lägre motstånd.

Sen är det ju så att både tråden och magneter på 55 år förlorar/ändrar en del av sina egenskaper. Det gör ju att 2 olika PAF inte låter exakt lika idag.

Hela den businessen med 'boutique Paf replikas' tycker jag stinker en hel del faktiskt.
Ungefär som 400 helt unika recept på löksoppa , där alla hävdar sin är MYCKET godare och därmed tar hutlöst betalt för den.

De 'hetare' versionerna med mer varv på spolen blev tidigt eftertraktade, speciellt de som var creme eller zebra (för att det svarta färgmedlet på fabriken var slut ett tag)

Detta sporrade Larry Dimarzio att starta att tillverka just cremefärgade 'heta' PAF , och detta under en period när Gibson helt missat eftermarknaden och dessutom hade små humbuckers i sina egna gitarrer!

Man kan ju också fundera över om magneterna man använde på den tiden varierade sinsemellan redan som nya, och om tråddimensionen var lika...

För min del gillar jag många PAF-kopior, inte för hur lika dom är orginalet, det har jag inte så många möjligheter att bedömma, utan efter hur just de mikarna beter sig. Många är mer diskantrika än hetare mikar och låter bra även i mellanläget, i rätt gitarr.

Inte för att det är en 36 anniversary paf, men den låter väldigt bra i stalläge PAF Joe DP213,

En sak att tillägga till det där med "låter likt originalet (vad det nu är)", eller hur olika PAF versioner förhåller sig till varandra överhuvudtaget, är att de flesta man hör som provat inte provat mickarna i samma gitarr. Många inte ens i samma förstärkare. Och många i gitarrer de inte känner till, till exempel "en les paul på mässan" ungefär. Det säger ju nästan ingenting om mickens egenskaper i förhållande till någon annan mick (eller en i förhållande till något).

Jag provade X PAF i en gitarr och den fattades topp och hade mycket bas, var det micken som hade de egenskaperna eller var det gitarren själv som saknade topp? Omöjligt att veta.

/Magnus