Hade en lite rolig upplevelse i helgen då jag var ute och spelade, baserad på ämnet, som fick mig att börja fundera lite.
Alltså det här med att återupptäcka en gammal favorit som man mer eller mindre räknat ut och inser att de senaste 30 gitarrköpen kunde man klarat sig utan

De flesta av mina favorit instrument ligger i delar, finns inte hemma eller var inte tillgängliga av andra anledningar.
Så jag stod och titta på befintlig gitarrpark och tänkte "vad tar jag och spelar på nu då? Det blir mycket ackord så det behöver vara ett svaj på gitarren", typ så.
Det slutade med att jag tog ner en Ibanez japan custom som var min favorit för en hel massa år sen, byte strängar och tog med den ut. Första set fick den stå till förmån för en 335a, den kändes helt enkelt inte lockande.
Men så tog jag upp den i andra set och allt kändes bara hemma, men mest av allt, det lät så jävla bra att jag blev helt paff.
Fick en sån inspirationskick av gitarren att jag nog rent av spelade skapligt för ovanlighetens skull.

Använde den sen på spelningen dagen efter också med samma resultat, super inspirerande.

Visst är det märkligt det där att man har en supergitarr som man bara förtränger och slutar använda.
När men sen efter flera år plockar upp den (om man nu gör det) så tänker man "varför har jag skaffat andra gitarrer när denna är så jävla bra?". Lite som att bli kasta in i en tidsmaskin och älska det.

Någon som har liknande upplevelser?
Att en gitarr man låtit bli av en eller annan anledning visar sig vara bättre för en än de man använder.

Kanske har man bara blivit lurad av nyhetens behag, men vem bryr sig om det är inspirerande som fan.

Ville nog bara skriva av mig lite... Men livet är fan en fest ändå.

/Magnus

Jag har ngt liknande gentemot två av mina gitarrer.. Suget efter nytt kan bli så starkt att dessa får stå i skymundan, men jag har alltid haft vett att inse att den dagen du berättar om, verkligen kommer.. Så de får vara kvar just för att jag vet att de förr eller senare ger mig en sådan upplevelse av perfektion och gammal bekantskap..

ja sånt där är kul. Jag har en gammal kärlek som aldrig rostar, min Blueshawk. Makalöst skön gitarr med ton och sustain som få trots sin lätta kropp. Variotone-vredet är också kul. Perfekt bluesgitarr, egentligen behöver jag ingen annan (kan inte begripa att jag just skerv så

stratan på bilden är det samma sak med förresten, jag föredrar Gibsonmensur men den där stratan kan jag inte hålla fingrarna ifrån. rena rama klockspelet från Lace-mickarna. Tystaste SC-gitarren jag har spelat på

http://www.tallstigen.com/blue61.jpg

SG'n du har på bilden där ser ju väldigt läcker ut

Gott att det inte bara är jag...

Någon här som gillar blå gitarrer?

/Magnus

Samma sak händer mig varje gång jag plockar fram en fender strata jag köpte ny 79 och använde som enda gitarr i över 20 år, nu är den ombandad och används inte mer än till fint.
Det är som att komma hem liksom, allt sitter där det skall och händerna är förmodligen formade efter gitarrens form, kul att ha kvar guran man präglades på också!

Intressant fenomen, eftersom jag inte känner igen mej själv i det. Vad är orsaken till att man inte spelar på en gitarr som man gillar och som låter bra?

(Ingen som helst kritik alltså, jag bara undrar.)

Ja, i mitt fall så utvecklades mitt lirande till ett blygsamt samlande, vilket i sin tur ledde till att jag har rätt många gitarrer, en del billiga en del dyra och ska jag använda en strata så har jag flera alternativ att ta med som det inte skulle göra så mycket om den blev skadad av nån anledning, min 79a skulle jag däremot förmodligen gråta krokodiltårar över om den blev skadad.
Dessutom är ju en 79a värd i alla fall 10 laxar medans t.ex, min silver series strata inte är värd speciellt mycket pengar, så den kan jag ta med till ett gig utan att oroa mig över att den ska bli skadad eller stulen eller whatever, dessutom låter den väl lika bra fast lite annorlunda med sina texas special mickar.
Men det är inte som att komma hem när man spelar på den

Denna tråd är värdelös utan bilder Magnus

Och jag förstår precis vad du menar, min RG620 ger mig liknande upplevelser när jag plockar fram den. Tyvärr numera allt för sällan

Det är en mycket bra fråga (och jag tar det inte som kritik).

Oftast är det att en gitarr som är en "user" som man alltid spelar på behöver bandas om.
När den är iväg tar någon annan gitarr dess plats och när den fixade sen kommer tillbaka så får den inte tillbaka sin plats igen. Det är faktiskt ganska många favoriter som aldrig blivit "users" igen efter att de varit iväg för ombandning.
Min absoluta all time favorit gitarr åkte iväg på att bandas om med rostfria, efter det (flera år sen) har jag aldrig spelat på den igen, kanske sammanlagt en timme då jag tagit ner den och sagt "hej kompis" och sen hängt upp den igen.
Lite trist, lite märkligt men det verkar bli så i alla fall.

Ett annat vanligt scenario är att man skaffar en ny gitarr som man tar med för nyhetens behag och så börjar man gilla den och en annan blir stående.

Hur många gitarrer man än verkar skaffa så blir det alltid 1 eller 2 som är de man alltid använder när det väl gäller.
Alla de andra (även om de en gång varit en av de 2) blir mer "får åka med för skoj" men de spelas sällan på dem även om de är med. Oftast är de två valda för att de låter bäst, ibland är det gitarrer som jag inte tycker om hur de ser ut, var kontroller sitter eller nått, men ändå blir de spelade på.

Relationer till gitarrer är komplicerade grejer.

/Magnus

Gitarren som blev återupptäckt ära den som det spelas på här, min Japan custom MO2.
http://youtu.be/nWHnKHiipWo

Denna (samma gitarr i olika ljus).




Gitarrerna som inte kunde vara med är min FR, min LACS har sin hals i Japan, en är iväg för att få ett EDGE stall i fräst, en ligger för mickbyte, 2 står i Skåne osv.

/Magnus

I mitt fall handlade de om att man behöver en gitarr som är tydligare, distinktare och fjongigare för att funka med bandets låtar. Och då är helmahogny/P90 rätt för mig, trots att min nummer 1 är en fin Les Paul med PAF-varianter som låter gigantiskt och fett och bra, men blir fel med den musik vi spelat de senaste åren.

Men i sommar har jag i stort sett bara spelat på favvo-Les Paulen. Det är kul. Men då ändras spel och musikstil nästan direkt.

Jag tycker det är kul med lite olika verktyg så att man kan variera sig lite med automatik då och då.

/CM

Detta kan bara bero på en sak: för många gitarrer. Det är ganska naturligt att hela tiden vilja ha något som är bättre, och gör man sig inte av med det gamla så blir man samlare. Jag har funkat likadant, men nu för tiden försöker jag så gott det går att vara minimalistisk. Jag byter prylar rätt ofta, men säljer också det gamla så fort det går. Annars får jag bokstavligen ångest, för jag kan inte välja mellan de olika prylarna, oavsett om det gäller gitarrer eller kameraobjektiv.

jag har haft en hel del gitarrer
men typ aldrig mer än 2 åt gången
den enda jag saknar ( av de jag sålt ) är en ibanez jem 77 fp
men har en sån på G såatteh

Jag har en blå Larrivee som jag köpte ny 87, Den har hängt på väggen
sedan 94 när jag slutade med covers. Snart ska jag lufta den igen
Din Magnus på bilden är riiiiiktigt gooo

Jävlar vad du lirar snyggt i det klippet Magnus!
Får ju en annan att fundera på att gå över till triangel eller nåt

Det är väl Josh och du
Fast Pelham Blue (lite krackelerad och smått oxiderad) är rätt snyggt iofs. Och Lake Placid blue, och den Pärl-blåa och .....

Ja, jag har många onödiga gitarrer, helt klart. Menar onödigt som "gör samma sak som andra jag har".
Men för många vet jag inte

Det var många år sen jag slutade leta efter bättre gitarrer, nu letar jag bara efter den inspiration som instrument get eller något som jag inte har och tror jag behöver. Jag har haft gitarrer som är så bra det kan bli ganska länge, så det kan jag inte hitta.

Ibland stör det mig att ha många men oftast inte.
Dock får jag ingen kick av det längre, det är mer som det är bara, jag har många gitarrer
Har aldrig behövt sälja när jag skaffar nytt, så därför har det blivit så

Jag ser det inte själv som att jag samlar, möjligen hamstrar men inte samlar

Objektiv behöver man ju ett gäng. Det gör ju olika saker, konkurrerar inte med varandra.

/Magnus

Oj! Det är ball. Respekt.

/Magnus

Tack! Det var snällt sagt.

Det klippet får mig alltid att fundera, folk verkar gilla när jag bara improvisations noddlar mer än när jag verkligen lirar
Det är intressant och jag gillar det, känns som om man gör rätt när det gäller.

/Magnus

Jag har faktiskt inga blå gitarrer (jo, en ljusblå).
Men samlingen som Josh postade där alla är blå är ball, konsekvent som fan.

/Magnus

njaaa handlar väl mest om att som fattig musiker
som prioriterar musiken och dekadensen så har man inte råd med mer ^^
är ju ingen samlare

Riktigt tjusigt lirat måste jag också säga.

Har en gammal japansk Fender strata som återkommer som förstagitarr i perioder.

Den var inte alls speciellt bra när jag köpte den på 80-talet, men med åren har det blivit en fantastisk gitarr.
...det är inte många strator jag testat som har varit bättre än den. (trots att halsen egentligen är för tunn för min smak)

Ett av dom snyggaste solon jag hört, brukar faktiskt leta rätt på det då och då och bara njuta

Riktigt kul det där, känner igen det, har en sån relation till min Nighthawk. Snyggt lirat i klippet

Jag är med.

Jag prioriterar också musiken men har tagit mig råd till det ändå, man har ju haft många år på sig.
Förr gjorde många gitarrer mig glad, men det gör det inte längre (inte olycklig heller).

/Magnus

Tackar, tackar, tackar!

Gör mig glad att höra.

/Magnus

Oj

Tusen tack!

Får nog ta oplanerade solon oftare.

/Magnus

Håller med om det där, gitarrer blir bättre av att användas.
Eller, bra gitarrer blir bättre, dåliga blir bara sämre.
Det är nog den en av de mest framträdande egenskaperna som dyra och bra instrument har, att de växer som ett bra vin.
Okay, billiga, verkar mest trilla sönder.


/Magnus