Gibson tråden,om man skalar bort allt skitsnack,cynism å trams (vilket ju e svårt i mitt fall eftersom jag gillar trams ) så...

En tanke väcktes iaf hos mig för en tid sedan vilket jag känner kunde vara lite spännande att få svar på. När det kommer till DITT val av gitarr,vad är det som avgör.?
Vilken inbördes rangordning har de olika egenskaperna du anser skall fyllas?

Som..hantverk (eftersom det nu varit på trån),spelkänsla,vikt,färgsättning,form,ergonomi,andrahandsvärde osv osv osv.

I mitt eget fall kommer helt solklart spelkänsla först,men med det sagt har jag mången gång förvånats över att hyggliga gitarrister kan lägga ifrån sig en gitarr som "inte deras grej" för ngt man kunde skruva till på det aktuella instrumentet på 3min blankt. Ett beteende jag personligen ser som..märkligt-om än att jag på inget sätt fördömer det. Som det med halsprofiler. Aldrig förstått varför det ena nödvändigtvis utesluter det andra. En V formad Tele eller en Ibba Wizard? Ptja...i run both ways.
Hur som. I första rummet utan tvivel spelkänsla. Avser allt från attack till halsprofil å allt däremellan. För mig är i allra högsta grad spelkänsla ett totalt paket.

I andra hand i mitt fall,utan ngn närmare eftertanke,betraktar jag nog det med ergonomi OCH vikt. Jag har i sig inget emot tunga gitarrer..inte alls,men då skall de på ngt undermedvetet vis svara för sin vikt. Eller..ja...jag vetti fan hur jag skall förklara det bättre.? Givetvis en grej som delvis handlar mkt om förutfattade meningar. En pålle tex skulle jag uppleva som skitfel om den var en affär på 2.5kg. Då kanske ni förstår vad jag menar?

I 3e hand sätter jag nog just hantverk. På ngt vis kan ingen dömas för smak..ene mannens asful e andre mans vacker. Inte mer med det,men hantverket i sig däremot blir på ngt vis bestående. Oavsett hur instrumentet ser ut eller är beskaffat så visar mig hantverket att gitarren ifråga e ihopsatt av ngn som bryr sig.

Är lack å färg inte viktigt alls för mig? Jodå,men..jag e mycket flytande i vad jag känner är snyggt. Jag kan tycka att tex en Parker Fly blir vacker då den är eftertänkt i sin design. Behöver INTE innebära att jag vill ha den...utan bara att jag kan se det vackra i VARFÖR den e designad som den är.
Färg i sin tur? Jösses..snacka om dagsform för min del! Vit...naturfärgad...Blå...Vit...same same beroende på lust och dag. Solid eller burst? Pick your poison.

Ni andra? Kunde vara kul som sagt att se hur mkt det slår i de olika kriterierna som avgör våra gitarrval.

Nu för tiden är det nästan bara ljud som avgör mitt val.
Nä, att gitarren är inspirerande, att jag vill plocka upp den och att den ger mig bra idéer.

Visst föredrar jag viss sorts spelkänslan framför andra men på det stora hela spelar det ingen roll alls.
Jag spelar på så fundamentalt olika gitarrer att jag slutat tänka på halsprofil, greppbräda radius, strängtjocklek osv.
Allt sånt är bara vad man är van vid och vad man är van vid är mest en slump, var man hamnade i början (influenser från idoler eller nått). Alla vanor kan man enkelt vänja sig av med om man jobbar lite på det.
Det enda jag fortfarande inte trivs hundra med är kroppar utan arm cut, men jag använder det ändå.

Efter det, och det gäller bara gitarrer som skall användas live, att jag kan få ur de ljud jag behöver, att mickarna är kopplade rätt på en femlägesswitch. En gitarr som känns som en dröm, låter som en dröm och spelar som en dröm går bort om den bara har en trelägesswitch (kan funka om jag får installera en multipol trelägesswitch eller push/pull switchar).

Är det en gitarr jag tycker är ful trivs jag inte med den, så utseende är viktigt men ganska långt ner på listan.
Men eftersom man kan få det också på samma gång så påverkar det valet.

Hantverk (fast jag föredrar att kalla det byggkvalitet) är viktigt för det att gitarren håller och blir bättre ju mer den spelas.
Det är helt enkelt där kvalitet sitter, bra delar, bra trä och bra byggt.
Billiga gitarrer har en tendens att inte hålla eller mogna över tid.

Frässkägg spelar ingen roll egentligen, men det ger ett intryck av slarv och då tänker man ju lätt att det svarvas överallt i bygget. Men skulle gitarren vara bra, låta bra och vara inspirerande så bryr jag mig inte.
Egentligen, skulle gitarren vara dålig, låta illa men vara inspirerande så är det nog så.
Fast man behöver inte nöja sig med det, så det blir mest teoretiskt.

Att jag började med Ibanez, min första gitarr var en sån, var till 100% slump.
Visste inte ens att det var ett märke, det var bara en gitarr.
Nu spelar jag mest på Ibanez för att de helt enkelt gör de gitarrer som passar mig bäst.
Många gör lika bra gitarrer men ingen gör bättre.

/Magnus

Det går för mig inte att rangordna kvaliteter i "viktigast" och neråt på skalan.. Det är ett helhetsintryck man vill ha. En gitarr som känns bra, låter bra, och ser bra ut kort sagt. Att den känns bra kan ju innefatta massa saker, allt från spelkänsla till kvalitetskänsla, eller kanske att den ger någon form av "mojo" som vissa hänvisar till..

Jag skulle kunna hänga på mig vilken gitarr som helst om allt ovan stämde, spelar mig ingen roll vad det står på huvudet t ex.

+1
Det spelar liksom ingen roll längre vad det är för gura längre. Det mesta funkar.
Det är ju trots allt bara lite trä och metall.
Är dock lite svag för gitarrer som vibrerar i kropp å hals när man knäpper på strängarna... naturlig sustain, då brukar det bli bra i slutändan. Mickar kan man alltid byta efter smak, men om det inte finns "något" där från början så är det svårt att få till det ljudmässigt tycker jag. En bajskorv kommer alltid vara en bajskorv oavsett hur mycket man polerar den liksom!

vilken gitarr jag väljer handlar om känsla kort och gott.

Eller lite längre:

I tonåren ville man ha en shortscale Rick som Lennon hade vid den tiden, eller en Gretsch som Harrison. senare ville jag ha ett V som Hendrix, en LP som Jimmy Page eller Strata som EC. Hade inte pengar att köpa ngn av dessa, fick nöja mig med den iofs utmärkta Hofner Verithin jag fick i födelsedagspresent på min 13årsdag

Åren gick och efter hand fick jag ekonomiska möjligheter att köpa den gitarr jag ville ha. Köpte och provade "allt" under några år, utom dyra CS och liknande. Insåg det som egentligen alla vet innerst inne; det sitter i fingrarna, inte i gitarren

Så nu väljer jag gitarr enbart efter känsla. Då är spelbarhet och utseende det viktigaste. Om det bara var spelbarhet skulle jag säkert ha en racergitarr. Har haft såna också, trot om ni vill, men valt bort dessa pga att jag dels inte står ut med vassa överhorn, låsbara översadlar och knivsvaj. Att spela på, absolut, men inte att dela rum med

Så nu spelas det mest på en Dobro, Strata eller en Gretsch på landet på landet samt LP Standard, es-137, Gibson Bluesking eller Blueshawk hemmavid. Samtliga gitarrer tweakade och/eller uppgraderade för att passa mig perfekt

Inser plötsligt att jag har en del gitarrer att sälja..

Men när jag blir stor ska jag köpa mig en Birdland

För mig funkar det så att för att jag överhuvudtaget ska bli intresserad av att testa gitarren måste den tilltala mig estetiskt på något sätt.
(Men jag kan tänka mig alla möjliga modeller. Och vad det står på huvudet är inte så viktigt, men visst vore det ju kul att ha nån Custom Shop från något av de större märkena) Just nu har jag bara en Burny, en Fender och en HPD, men de är bra och täcker mina behov för tillfället.

Det viktigaste för mig spelkänslan, hur gitarren svarar/vibrerar och hur den låter.

Mickar och mekanik går ju att byta om man känner att man måste. Och det går ju även att banda om gitarren.

Helhet och resonans kommer först på min lista. Hänger inte "hela bygget" ihop, inkl mekanik, spelar det ju inte någon roll vilka mikar eller förstärkare man använder.
Frihet från mekaniskt skrammel och liknande missljud som irriterar. T.ex., jag har en strata med en fantastisk MJT kropp, och en monstre relic halt som bara smälter ihop med kroppen, och känns som den är inspelad i 30 år. Men, det är något, förmodligen dragstången, som vibrerar vid vissa toner, och det gör att den går bort tills det är fixat, om det nu går. Även om det förmodligen inte går hela vägen ut genom högtalaren, så känner jag det. Usch, och fan för att det så på just den stratan!

Ergonomi är viktigt, men är ton och spelkänsla kanon, kan man stå ut med mycket.

Jag tror att många av oss inte riktigt vågar erkänna att looken t.ex. på scen är ganska viktig. Inte för att jag spelar på några kända scener, men när jag väl står där, på en pub eller firmafest skit samma, är det inte helt oviktigt att looken stämmer. Erkänn nu ni andra också, fåfängan finns där!

1.) Som klar etta: hur pass "lätt" den är att spela på. Då jag inte är, eller kommer att bli, någon virtuos så är det för mej extremt viktigt att inte behöva ödsla tid på en svårspelad gitarr.
Är nästan beredd att överse med vad som helst om gitarren är lättspelad. Även ljudet, vilket kanske kan låta lite konstigt. Skiter i pengarna när det gäller att få ett lättspelat instrument, andrahandsvärde etc. är helt ointressant då.

2.) Utseendet, jag skäms men så är det. Dock kan man ju fixa till det mesta på en gitarr, omlack etc.

3.) Ljudet. Resonerar som så att ljudet alltid går att fixa till åtminstone acceptabelt med mick eller förstärkarbyte.

EDIT.) Spelar på candyröd mex classic strata med 1 tums Warmoth hals. Inte min favoritfärg, den är nästan lite vulgär på nåt sätt, men med tiden har jag börjat gilla den. Väldigt bekväm att ha på sej.

EDIT 2) Håller med om att volymratten sitter i vägen på stratan, enda missen på denna gitarr, men det är ju lätt åtgärdat.

Jag måste gilla looken på den , modellen samt att den ska spela och låta bra akustiskt,
låg vikt är ett absolut krav. Om jag tar ner en gitarr och den är tung så provspelar jag inte den.

Inkopplat får den gärna ha en 'sweet tone' men det har nästan alla
om man rattar in dom rätt och inte har typ aktiva mickar eller keramiska magneter.

Gillar äldre instrument med slitage och en historia , gärna transparanta lacker så man får träkänsla i gitarren. Den ska vara vacker att hänga på väggen i kombination med gamla antika möbler

Har inga krav på exakt intonering, perfekt bandslipning, mickar och sånt det är sekundärt.

Massproducerat nytt ger mig inte så mycket , tycker hela THOMANN katalogen är rätt ointressant, var många år sedan jag blev intresserad av någon ny gitarr på nätet och fick köpsug.

Gillar tiden innan internet när man kunde vandra runt i musikaffärer och hitta 'fynd' , kan man väl kanske nu med men i mindre skala. Gillar att gå runt på gitarrmässan och kolla lite vad som finns, där har jag blivit golvad fakstiskt ett par ggr av gitarrer jag inte trodde jag ville ha, tex en sliten Fiesta röd Telecaster

Jag är väldigt traditionell och konservativ gällande gitarrmodeller och ljudet......
Har dock inga problem att sälja gitarrer och skaffa andra, med något undantag kanske.

Mest vågade perioden var väl när jag blev besatt av Flying V och köpte 5 st inom ett år.

Är dock ganska modern inom andra områden som IT mm.

Jag spelar till 90% på Stratocasters. Jag tycker inte att de är särskilt snygga, jag kan bli galen på volymkontrollens placering, jag byter ut stallmicken mot en humbucker det första jag gör, och jag ser egentligen inte riktigt klok ut med en strata heller. Följaktligen borde jag troligtvis spela på en helt annan modell.

MEN: jag har ännu inte provat en gitarr som jag är så bekväm med som med en Stratocaster. Jag har tre stycken, alla med olika halsprofiler, men jag har inga problem att växla mellan dem. De känns alla lika bekväma och sköna. Det måste ha att göra med kroppens form och själva balansen i gitarren.

Så med andra ord tror jag att ergonomin är nummer ett för mig.

Det viktigast för mig är att gitarren är bekväm att spela på, och jag har moddat om min strata lite genom att flytta volymkontrollen och plocka bort en tonkontroll, eftersom jag tycker att volymkontrollen under stallmicken är helt felplacerad. Sen skall gitarren klinga bra, när man spelar akustiskt på den. Vad det gäller färg så går rosa, svart och gult bort.

Om problemet med volymkontrollen är att man komemr åt den utan avsikt , vilket jag gjorde titt som tätt, så finns det potar med klickläge på 10 , så man får lätt motstånd för att gå nedåt i volym

En gitarr ska vara snygg, låta bra och kännas rätt i näven.

För min del har det inget med att jag kommer åt volymkontrollen oavsiktligt, utan att jag tycker att den sitter helt fel

Precis. Jag nitar handen i den hela tiden.

1. Resonans opluggad, gillar att sitta i soffan och improvisera, och ofta så funkar en resonant gura väl pluggad också även om det kan ge oönskad feedback.
2. Inspiration, gitarren måste inspirera mig på nåt sätt, en del dagar inspirerar alla men humöret styr.
3. kvalitet, gillar inte missljud, ska både se och kännas solid, i detalj och som helhet.
4. Pris, vill inte ha så dyr gitarr så att jag blir tveksam till att använda den.
5. Utseende i så motto att jag vill se trät igenom lack, även form har betydelse, gillar inte pointy former.
6. Halsprofil och tjocklek är inte så viktigt, men inte för tunn även om jag har ett par pro tone Squiers som är väldigt spinkiga, men man vänjer sig med det också.

Har inga som helst betänkligheter att erkänna att utseende har mycket stor betydelse för mig. Ser den inte tilltalande och inspirerande ut kommer jag inte ens plocka upp den och testa den och därmed aldrig heller köpa den. Första intryck och allt det där. Kalla det fåfänga eller vad som helst, men skall jag lägga ut pengar på ett instrument skall det vara något som jag känner inspirerar mig och jag verkligen vill plocka upp och spela på. Därmed tilltalar mig inte exempelvis Fenders standard-serier av tele och strata, känns för alldagligt och opersonligt för mig även om det är bra instrument. Efter första intrycket kommer resten av detaljerna, vikt, balans, byggkvalitet, ljud, bandstavar etc etc etc. Det tar väldigt lång tid för mig att hitta rätt innan jag slår till på en gitarr, men när jag väl hittar rätt tar det sekunder för mig att inse att det är den som skall inhandlas.

Ingen verkar prioritera att superbt detaljarbete före välljud eller spelkänsla inte ens före uteende.

Bra summerat!

Exakt! Annars blir den inte spelad på hemma hos mig iaf.

Jo, jag sätter kvalitet före utseende.
Men för mig är en Gitarr till för att spela på så spelkänsla går först!

Nej det måste inte vara superbt, men dock helt fackmannamässigt. (Antar att du syftar på en tidigare avhandlad känd gitarr.)

Jag tar för givet att gitarren är fackmannamässigt ihopsatt/tillverkad. Annars kommer den överhuvudtaget inte på tal. Jag prövar inte ens en gitarr med extremt utstickande bandstavar, sprickor, snett fastskruvad hals, polerna sitter väldigt fel i förhållande till strängar, etc.

Japp!

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, jag tillägger gärna: Ointressant vilket fabrikat - tillverkningsland likaså, gör inget om det är en kopia och jag skulle aldrig falsklogga som vissa gör för att låtsas att det är något som det inte är. Jag har spelat med andra gitarrister som konsekvent vägrar att spela på kopior eller billiga gitarrer - nää det ska vara äkta vara och dom tycker antagligen att jag är en idiot som inte bryr mig!

//BoB

Nej , jag tror man måste vara typ tillverkare av något själv och lite perfektionist för att detaljgranska allt och tycka det är viktigare än hur gitarren låter.

Du har ju som jag en del gamla lik från 70-talet , och dom är ju sällan PERFEKTA i allt , lite slitna och så, och det gillar jag BÄTTRE än något Cnc fräst som är perfekt inpassat men saknar identitet och attityd.

Går bara igång på Stratocaster egentligen numera. Av precis alla anledningar som beskrivits ovan.
Gärna tvåtons sunburst eller vit.
Humbucker - nej tack!
Tvåpunktssvaj - nej tack!
Rosewoodbräda - nej tack!
Hardtail - nej tack!
Annars får den vara preciiis hur som helst..

Egentligen finns det inget specifikt hos en gitarr som måste uppfylla vissa krav, utan det handlar om en helhetskänsla. Men för att jag ens ska prova gitarren så måste den – precis som en del andra också verkar tycka – vara snygg. När man plockar ner den från hängaren så märks direkt om den är tung eller lätt. Jag föredrar lätta gitarrer, men en tung kan funka om allt annat känns bra. Sen kommer det akustiska ljudet och hur gitarren "svarar". Jag spelar alltid oinkopplat först, och detta intryck är betydligt viktigare än det inkopplade eftersom allt annat fram till högtalaren förvränger och gör att jag ändå inte vet hur den kommer låta hemma. Dock kan man få ett hum om ifall mickarna måste bytas eller inte.
Rent spelmässigt vill jag ha en FET hals, vilket gör att 99% av alla gitarrer går bort. Jag har ännu aldrig hittat en som är tillräckligt fet, så allt handlar om kompromisser. Vad gäller setup bör stränghöjden vara såpass hög att det inte sker något som helst rassel (akustiskt hörbart) om man slår an medelhårt. Ergonomin är inte superviktig, men jag föredrar Strata om jag måste välja baserat på det. Det tog rätt lång tid att lära mig att lira LP utan att skava upp hela högerarmen, men nu funkar det.

Mickar orkar jag inte ens gå in på. Men i korthet eftersträvar jag ett middigt ljud med mjuk diskant och en genomträngande ton som hörs bra i en mix. Lustigt nog gillar jag detta även när jag spelar ensam.

Edit: Jag glömde ju det viktigaste! Byggkvaliteten är inte avgörande alls, men en trevlig, tunn finish med fin förnicklad mekanik är att föredra. Hur gitarren ser ut inuti kunde jag inte bry mig mindre om, oavsett vad den kostar.

Ergonomi...

Responsen, tonen i gitarren, att det är en distinkt känsla med sustain så att det jag spelar kommer ut rätt ur stärkaren. Sedan naturligtvis spelbarhet. Utseendet är inte ointressant, men långt ner.

Vad gäller spelbarhet är min gamla SG mycket svårslagen, otroligt lättspelad och väger väldigt lite. Däremot är inte tonen distinkt utan ganska bluesigt "seg". En LP är för tung, och har alldeles för dålig åtkomlighet på de höga banden.

En gång i forntiden försökte jag att bygga en kompromiss som täckte upp båda dessa saker, och det blev rätt bra. Väger något mer än SGn, men långt under en LP. Gjorde ett antal åtgärder för att ge lång sustain, samt distinkt ton. Genomgående hals, ganska kraftig vinkel på strängarna över översadeln, ganska stort huvud, mässingsstall, ebenholzgreppbräda, valnöt i hela gitarren m.m.

Förutom att den blev något framtung pga det stora huvudet blev det som jag tänkt mig. Jag kan mycket väl tänka mig att många skulle säga att det är lite tråkigt ljud, då de olika åtgärderna gör att ljudet färgas väldigt lite av gitarren, det är mikarna som gör jobbet. Denna gitarren hade jag med mig på förstärkarträffen några av oss hade i våras i Trollhättantrakten.

Detta är min huvudgitarr ännu drygt 30 år senare, SGn mfl spelas ganska sällan på. Min favvogitarr nummer två är det helt motsatta, en gammal Levin 330/M2 från 60-talet. Dvs ganska "löst" sammansatt, jazzburk med mahognyhals och lönnkropp med granlock. Enda synden är ett tune-o-matic-stall jag satt dit.

Det som är läckert är att olika instrument lockar fram olika sidor av ens musikerpersonlighet, jag spelar annorlunda beroende på vilken gitarr det är. Och, det som kan vara en svaghet i konstruktionen kan ge ett karaktäristiskt ljud som i sin tur lockar fram något i ens spel och blir till något positivt.

Däremot kan jag inte säga att det inte spelar mig någon roll vad gäller strängtjocklek med mera, det stör mig en hel del om det är tjocka strängar. Men det beror förmodligen på att jag inte är tillräckligt skicklig gitarrist...