Jag har en kompis, som egentligen har det mesta tekniska i fingrarna (han kan spela helt galet bra klassisk gitarr med fingrar, dvs färdigkomponerade låtar), men som när det kommer till elgitarrsolos inte ens kan spela improviserade solon till mer än en grundton. Om riffet byter tonart så stannar han kvar i nån random pentafälla och helt planlöst irrar runt på greppbrädan lite hit och dit. Komponerade solon kan han dock lira utan problem

Jag har gett honom lite lätta lektioner för att han ska lära sig men det verkar inte hjälpa... Dom har gått ut på bland annat att man spelar två ackord, typ E åtta slag och D åtta slag i fyrtakt, och man börjar med att börja på E eller någon av ters å kvint, å sedan försöker första sambandet mellan olika toner och så...

Att vara lite framtidsseende tror jag är väldigt viktigt med sologitarr, inte bara att tänka på nuet. Jag tänker nästan alltid framåt ganska långt för att "hamna rätt", typ som att jag automatiskt vet att om jag spelar si och så så kommer jag att landa på den eller den tonen.
Tänker man inte så hamnar man lätt i fel tonart och då blir det "fel".

Jag är inte så hemma på detta med pedagogik, eftersom jag själv är helt självlärd (förutom typ två-tre gitarrlektioner när jag var liten som jag tröttnade på)

Hur ska jag gå tillväga för att hjälpa honom ta nästa steg? Eller snarare, vad bör han göra för att lära sig detta?

Jag repade ihop några gånger med en kille som var urduktig på att ta ut låtar (covers) även solona och
kunde sen spela dom utantill , ruskigt fingerfärdig, men det var ett par grejer som absolut inte funkade

1 Han hade riktigt dåligt gitarrljud och kunde inte enkla funktionella saker som att dämpa strängarna vid komp

2 Kunde inte improvisera en enda ton eller var ens i närheten att kunna komponera nåt eget

3 han spelade solon helt utan vibrato eller bends, bara snabbt.

Jag har funderat på detta en del och jag tror det beror på att man suttit själv och hårdpluggat in grejerna
utan att fundera över hur det låter eller att det blir nån känsla i det alls.

Att man har dåligt gitarrljud är ju en grej, faktiskt. Man kan ha dåligt gitarrljud å spela bra men då tänker man ej på det dåliga ljudet lika mycket, heller egentligen. Ju bättre ljud desto bättre lär man ju lira också, hahah

Fast det om att komponera är ju en grej för min kompis är enligt mej väldigt bra på att göra låtar själv. Han gör väldigt mycket i olika genres och sålänge det inte involverar några solon så låter det alltid ganska bra, på hans vis

Han kanske inte är musikalisk,känner fler som spelar gitarr som har noll musiköra.
Man behöver inte vara musikalisk för att spela efter noter.
Så det är problemet när så kallad gitarrister som ni beskriver inte kan improvisera.
Jag har lärt många att spela gitarr som inte äger musiköra,det går att lära sig ändå.

Han spelar inte efter noter, han tar ut gamla klassiska gitarrstycken per öra och spelar därefter helt suveränt.
Han gick tillåmed en eller två kurser för akustisk gitarr men tröttnade, samt att läraren måste ha blivit avundsjuk eftersom han tyckte
att man "inte spelade på riktigt" om man inte spelade låtarna efter noter , bara "för att man ska det" hahahaha!!!

Däremot på elgitarr märker jag flera brister. Vibratot har jag försökt lära honom få kontroll på, men det går inte. Ibland kommer ett krampartat vibrato, men oftast är det bara vibratos helt ur pitch och för snabbt eller för sakta. Men det är en sak.

Nu handlar det om att han inte klarar spela till fler än en tonart åt gången på improvisation.
Jag vill lära honom att komma ur detta för det skulle vara mycket roligare för honom om han inte behövde ha mej sittandes sur och vänta i timtal på att han ska få till något som liknar ett lick vid inspelning. Haha!
Det går ju oftast till så att han får sitta och spela random grejer tills jag säger "STOPP! det var bra" och sen vet han inte ens vad han gjorde. Så får jag visa vad han gjorde. Hahaha. Men till slut blir det bra solon. Men det vore bäst om han kunde fixa solon på egen hand.

JAg brukar ju typ komponera ihop ett solo och spela in det på typ 20-30 minuter, mer eller mindre beroende på längd. Med honom kan det ta flera timmar att ens komponera, sen någon timme för alla omtagningar under inspelningen, då jag behöver berätta hur han ska spela vibratona i olika sammanhang och sånt.

Detta lär han sig tyvärr ingenting på, eftersom det inte är han själv som upptäcker hur saker funkar, men vi har vart tvugna att gå denna vägen för att bli klara med eventuella inspelningar tidigare.

Är det så viktigt med vibrato när man spelar solo?

Kan han inte bara ge fan i att lira solon?

Vad har han för bakgrund? Hur länge har han spelat? Det är ju en sak att lära sig mönster på en greppbräda och en helt annan sak att förstå varför något låter som det gör och veta vart man skall sätta ner fingrarna. Har han koll på skalor osv? Har han inte det så hade jag börjat i den änden. Visst, det finns folk som är så musikaliska att de lirar allt klockrent utan att förstå varför, men för oss vanliga dödliga är det en förutsättning att ha koll på teorin i viss mån för att kunna improvisera och få det att flyta. Så det skulle väl vara mitt råd, teori så det står härliga till, samt lyssna och sno idéer från andra för att få lite uppslag på varför de lirar som de gör.

Det tycker jag nästan är det viktigaste, bends och vibraton. Det kommer man långt på utan snabba fräsiga licks (och detta kommer från mej som är metalgitarrist)


Hahaha. Jag tror inte han vill ge upp det.
Men han har nog bara inte förstått hur man gör riktigt. Och jag tror att han kan lära sig om han bara ger sig fan på det.
Dock verkar han inte fullt uppmärksam på alla mina lektioner jag ger , han kanske inte förstår att det faktiskt kan gynna honom.

Intressanta grejer det pratas om här då

Jag tror att för att spela ett instrument krävs många olika egenskaper där man kan ha fantastiskt mycket av en men likaväl helt sakna en annan. Många tänker på musikalitet som gehör, att om man har enkelt för gehör så är rödamattan utlagd för en. Men till exempel kan man ha helt sjuktbra gehör men kan ändå inte skriva musik eller improvisera det minsta. Man kan också ha väldigt dåligt gehör ändå skriva fantastiskt musik.
Man kan vara en fena på att improvisera men kan inte skriva musik ändå, lika väl som tvärt om.

Att kunna spela andras musik (och lära sig den utan internet TAB och videos) kräver gehör, praktiskt gehör (plus en hel massa andra egenskaper).
Bra teoretiskt gehör, att kunna höra vad något är och skriva ner det är inte det samma som att kunna spela det.
Jag vet många som kan skriva ner musik när de hör den i realtid, men som inte kan spela något instrument för det, men oftast hänger teoretiskt och praktiskt gehör ihop.
Praktiskt gehör menar jag att det blir när man kan höra det och återskapa det på sitt instrument.
Utöver det behöver man rytmik, även det en helt annan egenskap än gehör. Man kan ha den ena i massor och noll av den andra. Skall det sen låta bra också behöver man någon form av (abstrakt) känsla för det.

Det verkar finnas två typer av praktiskt gehör också, externt (härma det någon annan gör) och internt (spela det som är i huvudet på en själv). Det verkar inte helt vara samma egenskap.

För att skriva bra musik krävs kreativitet, en egenskap som sällan nämns som en del av musikalitet.
Men det krävs nästan inget gehör att tala om för det.
Man behöver inget bra gehör för att leta upp grejer som låter bra (men man kan nog inte ha väldigt dåligt gehör).
Man behöver inte tvunget ha speciellt utvecklad rytmik heller.

För att improvisera bra krävs kreativitet, praktiskt gehör, rytmik och den abstrakta "känslan" för det.
Men trots det kan man vara en fena på att improvisera men inte kan skriva bra låtar för det.
Och trots att man är en fena på att improvisera kan man ändå vara usel på att återskapa andras musik.

Inga värderingar i det, det ena är inte mer värt än det andra.


Hmm.... Vad jag försöker säga är att man kan massor av några av egenskaperna men ändå noll av en annan.
Somliga snubbar kan inte lära sig improvisera, andra kan inte lära sig skriva musik, andra kan inte lära sig spela andras låtar utan att det tar dem 100 år att lära sig den.
Olika egenskaper, olika förutsättningar, man får utforska vilka man har (och vilka man inte har) och sen hålla sig det (eller bara göra det man tycker är kul).

/Magnus

Får nog hålla med här. Finns synnerligen begränsade musiker som får ur sig de mest fantastiska låtar. Och fantastiska musiker som gör låtar som närmast kan beskrivas som förpubertala (för att inte tala om texterna ). Och naturligtvis en enorm skala däremellan.

Något som också förbryllar mig är att erfarenhet och framgång nästan verkar ha en negativ effekt på låtskrivandet. Kanske blir man för självkritisk. Men lite är det som att det man inte får ur sig på de tre första skivorna, det kommer aldrig att komma ut. Undantag finns naturligtvis.

Lite OT, sorry .

Jag tycker att det låter som han skulle lyckas bättre som basist. Har han inte funderat på det?

Ja kanske det.

Men helt ärligt, man kan ha ett band med en eller två "kompgitarrister", funkar kanon. Men en eller två renodlade "sologitarrister", är det så kul verkligen ? Och då tänker jag inte bara på "sologitarristers" något ...eh....komplicerade egon.

Den något begränsade kompgitarristen är klart underskattad .

Det senare du skriver.

Jag tror att det är mycket enklare än så, jag tror problemet (när det nu uppstår) är tid (brist på den).
Innan de blir stora har de all sin vakna tid att skriva sin musik, första skivan är hela livet upp till dess idéer.
När de blir stora har de en timme här på ett hotell eller i ett plan, en timme där osv. Miljoner saker som skall göras som inte fanns förr, intervjuer, videos, spelningar över klotet (och resa tar mycket tid), vara "out and about" osv, osv.
Den låt de hade en månad för tidigare har de tio utsprida timmar för nu.

Bara på den extremt låga nivå jag spelade på när jag var som mest aktiv så var tid problemet.

Klart enklare för såna artister som inte skriver själv, som svenska schlager artister, som bara går in och sjunger i två dagar.

/Magnus

Lära sig improvisera tar tid. Mycket handlar ju om att ha referenser också, han kanske inte har lyssnat tillräckligt på liknande musik. Men varför sätter ni den i bandet som är sämst på att improvisera att göra det på inspelningen?

Haha, jag tror du hade svaret på frågan, typ.

Men man måste väl ändå kunna öva upp saker "i efterhand"?

Blev väldigt kort svar, måste sova...

Jo, det tror jag att man kan.
I alla fall till en viss del.
Men jag tror på att jobba på det man har svårast för inom det man har fallenhet för.

/Magnus

Lät lite hopplöst i din mega analys där, bara

Men självklart kan man öva fram nåt, men frågan är att man om man tvångsövar in nånting, så har man det fortfarande inte "i sig", väl?
Jag tror att jag kommer nog aldrig bli en shreddar-gitarrist, men jag har heller inte den ambitionen egentligen, och det säger jag inte som en dålig ursäkt för att slippa öva på snabba licks hahaha. Jag kan ju spela ganska fort men det är inte min starka sida.
Sedan känner jag en annan kille som är helt ruskig på detta med att spela fort, det går undan så innihelvete! Som däremot, som i din analys, saknar improvisationsförmåga. Samt att ens komma på vanliga riff on the run; det är guitar pro-komponering som gäller för honom, och det blir jävligt bra men jag förstår inte det. Haha, hur man sitter och knapprar på en dator å sen får liksom översätta det till gitarr, istället för att låta fingrarna göra jobbet.
Men han fixar det på det viset och det är inte fel

Bra poäng. Även om det kanske är lite off-topic spinner jag vidare med att jag hade lite samma reflektion härom dagen när jag satt och förundrades över hur så många country-artiser håller så galet jämn och hög kvalitet skiva efter skiva och det i många fall bara blir bättre och bättre. Där är det mer regel än undantag att man anlitar en eller flera låtskrivare (på gott och ont). Men jag antar det hjälper dem att fokusera på framförandet osv när de turnerar och sen har mindre press att åstadkomma mirakel efter mirakel på nästa skiva när de kommer hem igen. Mindre skrivkramp helt enkelt.

Det är två olika saker- att spela i en tonart respektive spela över ett tonartsbyte. Och tonartsbytet är oftast att landa på en annan ton (Om man gör det enkelt för sig) som sedan eventuellt kan fortsätta i ett annat "lick.
Lite beroende på sorts musik, men i princip.
Kan du inte bara lära honom "bytestonen"?

Intressant ämne. Enligt beskrivningen så verkar killen ha bra öron, vilket utan närmare eftertanke gör hela problematiken lite motsägelsefull - musik är ju en lyssningskonst och bra öron borde rimligtvis kunna leda honom rätt. Men det här är kanske egentligen ett falskt dilemma som beror på att definitionen av gehör, bra öron (eller vad man nu vill kalla det) är alldeles för snäv. För det finns mer till lyssnandet än att kunna ta ut gitarrstycken och identifiera pitch. Musikaliskt språköra handlar om att uppmärksamma subtila (men inte desto mindre helt avgörande) aspekter av det man hör; det kan handla om timbre, vibrato, dynamik, hur man förhåller sig till taktslagen, hur man interagerar med andra musiker och mycket annat.

Jag har noterat att det faktiskt är ganska sällsynt med musiker som har ett utvecklat och helgjutet musikaliskt språköra i just den här meningen - de allra flesta zoomar in på och bemästrar någon enskild aspekt av musiken (det kan vara motorisk färdighet, god förmåga att identifiera rytmiska fraser eller whatever) men är märkvärdigt döva för allt det andra som musiken består av. Av någon anledning verkar det här fenomenet vara överrepresenterat bland gitarrister, men det kanske bara märks mera för att vi är så förtvivlat många - "alla" spelar ju gitarr, mer eller mindre.

Om allt detta handlar om någon slags begåvning eller brist på densamma är svårt att säga. Det jag vet utifrån mig själv är att det musikaliska språkörat definitivt går att förbättra, bara man vill. Ett av mina största utvecklingshopp tog jag genom att öva mindre och lyssna mera. Lyssna mindre på mig själv och mera på andra kanske är en mer korrekt beskrivning. Under en period la jag nästan gitarren på hyllan och återgick till att bli en vanlig musiklyssnare igen, och när jag efter lång bortavaro från instrumentet till sist tog upp det igen så var jag en mycket bättre musiker. Förutom att glädjen kom tillbaka så var alla aspekter (utom min motoriska färdighet) av mitt spel och mitt "språköra" enormt mycket mera moget.

Men jag vet inte hur du ska lära din kompis att tänka rätt.

Ja. Jag har alltid tyckt att det är vibratot som skiljer usla från bra gitarrister.

Dom två grejerna arbetar ju emot honom från början, man kan inte lära sig saker om man är ofokuserad och sedan uppå det inte riktigt ser målet med det hela. Är ju bara att kolla på skolan, vem lär sig mest, en ofokuserad och ointresserad elev eller en som är fokuserad och har ett mål han strävar emot?

Det kanske inte är optimalt att en kompis är instruktör, om nu inte kompisen faktiskt kan lära ut och också kan anpassa sig efter eleven och förklara för eleven så att eleven förstår. Vissa lärare kan ju bara förklara en sak på ett sätt, och inte alla elever kommer att förstå utan vissa behöver få det förklarat för sig på ett annorlunda sätt.

Testa andra infallsvinklar kanske och se om det funkar?

Och som andra varit inne på redan, saknar han någon grundkunskap som skulle underlätta för honom om han lärde sig det först.