Kanske sparkar in öppna dörrar här, men jag har inte sett någon kommentar kring att koppla volympotten på gitarren som en shunt, och jorda signalen till jord via poten?

Dvs i stället för att signalen passerar genom potten när man drar ner volymen är det enbart den delen av signalen som ligger "över" det valda motståndet i potten som jordas bort. Resten av signalen går vidare till förstärkaren, och inget extra motstånd introduceras i kretsen.

Jag har använt denna metoden i förstärkare jag moddat, och beroende på vad man vill uppnå, klart diskantrikt eller lite avrullat kan man välja att shunta (klarare ljud ) eller koppla som vanligt, spänningsdela.

Testade detta precis på en gitarr jag ska renovera elektroniken på, och det låter bra, med reservation för att volympotten inte är helt hundra, den glappar i svepet.

Man behöver med andra ord inga treble bleed etc...

Någon ?

Har funderat lite kring det med men inte testat alls egentligen, någon trimpot kopplad som variabel resistor för att hitta balans i några gainsteg bara. Kan bli kul att se om det finns några åsikter.

Är det dessa två varianter ni pratar om?

Nej, det är att man inte kopplar signalen via potten, utan att potten enbart shuntar signal till jord i den mängd man väljer med pottens inställning.

Om man vill testa är det väldigt enkelt att koppla om; insignalen från pickupen flyttas från ena ytterläget på volympotten till mittläget, "vipern". Signalen går direkt vidare utan att passera pottens inre.

Dvs det ligger ingen extra resistans i signalvägen till förstärkaren någon gång, även när volymen är helt nerskruvad. Då är signalen jordad via potten.

Det finns säkert någon orsak till att detta inte är en vanlig koppling, det är jag helt med på...

Det blir som: kortslut mellan "från ljudkälla" och "till amp" i Musikantens båda exempel.

Ja, varför gör man inte så då?

Koppling som ett variabelt motstånd, tänk hur tonkontrollen är kopplad men ersätt kondensatorn i tonkontrollen med en rak ledare. Detta är inte jätteintressant eftersom svepet blir extremt olinjärt, känsligheten blir dålig. Och diskantförlusten kommer ändå, serieresistansen är inte det enda som ger den. Den enda förstärkare jag kommer på som har volymerna så jag kan komma på är Fender Blues Deluxe och Blues Deville. Skälet här är att man vill kunna växla mellan två olika volymer plus en master med bara ett par enkla reläer. För att det inte skall bli total ketchupeffekt har man 250 k potentiometrar, mot normalt 1 M som är det traditionella värdet i Fenderförstärkare. Kretsen är designad runt 250 k pot:ar. Men 250 k istället för 1 meg ger en viss diskantförlust i sig beroende på hur man ser det.

Tack Peter, misstänkte att det var något sådant. Då var det inte bara den dåliga potten som stod för det olinjära....

Man kan tycka att mängden Ohm till jord är det som gäller, men så enkelt är det med andra ord inte. Varför misstänker jag är överkurs för mig i alla fall.

Jag har det i en stärkare jag moddat, med optokopplare som reglerbara motstånd. Där är det styrströmmen som regleras, och man ändrar väldigt sällan på inställningen. Då funkar det bra, men det är klart att man inte vill stå och fippla för att hitta sweet spoten på gitarrpotten under en spelning...