Vid första anblick; kan man nog många fråga sig: -Varför i H bygger han dessa kantiga hockeyklubbor för? Men väljer man att titta en bit längre; kan man faktiskt hitta några röda trådar kring detta. Men för att se detta; måste man ha lite historia koll -av just vintage HH/Metall biten. Vad var egentligen kvalitet i kantigt back-in-the-day? Och: Vad är kvalitet i kantigt idag? -Vad kostade topp kvalitet då -och vad kostar topp kvalitet idag?

Är det en ren 'fluke' att alla de flesta äldre instrument nöjde sig med att ha 22 bandstavar på brädan; och idag bygger de flesta tillverkare kantiga rockgitarrer med 24 band? För detta kan ju inte göra någon skillnad? Varför inte ha två oktaver under fingrarna; om möjligheten finns?

Och kontrast till detta: Varför envisas de två största klassiska tillverkarna i branschen att nöja sig med endast 22 -eller färre bandstavar? -Varför har dom ett så stort hål genom hela skallen?

Back-in-the-beginning tillverkades faktiskt även de kantigare grejerna med färre bandstavar. -Varför? Idag är det väl bara orginal USA-modellen av Jackson Rhoades som har 22-band. Men samtidigt erbjuder samma tillverkare givetvis billigare Rhoades modeller -med lökigare träslag på 24-bands tapp.

Ren klang/tonal fysik 1-0-1: Ju större del/längd av strängarna som går över kroppen -istället för över halsen på ett instrument ger mindre pilbågs effekt i halsen; och bättre klangstabilitet + mer klanglängd (sustain). Det här har Gibson och Fender ALLTID haft STENKOLL på. Och mopp-skallar som verkligen lirar metall tenderar sällan studera på Ex Chalmers. Med dubbla distpedaler tillsammans med maxade stärks; är det få som kan relatera till vad som blev/blir 'trade off' -effekten här. Däremot: Finsmakare, som nöjer sig med ett halvspräkt blues sound identifierar klang/ton -dödhet betydligt enklare.
Dock i nutid; i äldre dagar: Är det faktiskt just de forma studenterna från Bla Chalmers; som har pengarna att återuppleva sina musikaliska rötter igen. Dessa forna hårdrockare är idag mellan 50 och 60 bast runt om i världen. Dessa personer är -smarta, -systematiska, -detalj nyfikna; och återknyter gärna till det som läsandet i ungdomsåren + bildandet av familj efteråt hållit dem ifrån. Jag menar nu givetvis inte att dessa individer nu låter håret växa ut och tar gigen på den lokala ungdomsgården för att få ligga. Absolut inte. Istället plockar de nyfiket fram en planka -för att se om fingrarna fortfarande funkar. De här personerna växte altså upp med samma posters på väggarna hemma; som 'mopp-skallarna' hade. Skillnaden här är att dessa individerna har nu faktiskt råd att köpa just de instrumenten som deras hjältar använde. Och många av dessa upptäcker snabbt investeringsmöjligheterna 20 år framåt i tiden. Och hjulet börjar snurra. Och efter att fått se säljes annonserna på 50-tals prylarna; fattar dessa människor ganska fort att det inte är där man skall investera i idag.

Ytterligare ett argument för att ha 22 band är att det är ett alldeles utmärkt ställe att sätta halsmiken vid 24:e bandet. Det är väl en "nod" där om jag förstått det hela rätt, ett särskilt starkt svängningscentrum på lösa strängar. När man spelar på dem förflyttas förstås noderna allt efter strängens längd, men ett ackord med några lösa strängar i kommer att ha ett extra bra läge vid 24;e bandet.

Om jag förstått allt rätt.

Jag har en strata med en 24-bandshals och den får plats, med vanlig pleka.