Vad är bojares åsikt om instrument som är så kallade "players".

Dvs gitarrer, oftast vintage, som normalt sett i originalskick eller nära det är mycket eftertraktade och dyra men i det här fallet "player" så saknas t ex pickuper, stämskruvar, omlackad, extrahål i topp eller pleka, omroutade under pleka eller en eller flera misfostersmoddar.

Detta gör instrumenten svåra att värdera och prisätta och ibland så hamnar de i riktigt överkomliga men ändå rätt höga prissegment. De kan ju naturligtvis vara kanoninstrument på många sätt med mycket mojo ändå.

Så vad är bojarnas åsikt, "go for it", pengarna i sjön, skulle hålla mig borta, kul eller vad?

Jag gillar dessa. Man behöver inte vara lika rädd för att byta mickar eller för att de ska gå sönder. Enda problemet är väl när man ska sälja dessa. The longer the tail, the harder the sale, som man säger. Samt att man inte kan räkna med speciellt mycket värdeökning heller (om man tänker spekulativt).

Gillas, dock är de ju fortfarande ofta relativt dyra, tänk tex en refin Pre-cbs strata med lite delar bytta betingar
fortfarande som en ny mindre bil i pris

Svårigheten ligger i att bedöma orginalitet, då tex en omlackad kropp är svår att identifiera.
prissättning är också lite knepigt, tex en dålig refin är värd mindre än en 'pro' motsvarande.
mickar kan vara 'orginal' men visar sig vara omlindade...

Många säljare prissätter efter vad dom sett på Reverb, utan att reflektera över att deras ex
är i sämre skick.

Gillar också 'budget vintage' tex Melody makers och andra enklare gitarrer från förr.

'players' som koncept för mig inte bara vintage utan även nyare instrument som moddats på olika sätt

Det som jag däremot har svårt för är hals och huvudlagningar, dessa är ju annars 'bra' för drar ner värdet rejält, kanske 50%

Om de är välanvända har ju troligtvis någon tidigare tyckt att det varit väldigt bra instrument!

Vad tror du det är som du har svårt för gällande hals/huvud lagningar? Jag kan personligen tycka att det är skönt att slippa vara så rädd om gibban. Åker den i backen är det bara att laga igen och inga pengar har gått förlorade (minus lagningskostnader).

Psykologiskt, stirrar på den skarven varje gång jag spelar på guran.
Jobbigt för man kan ju tappa sin favoritgitarr i backen själv, försöker undvika det till varje pris.

Jag skulle nog kunna tänka mig en Custom shop SG som hade åkt i backen. Om jag vetat att den var riktigt bra lagad dvs. Då får man ju förhoppningsvis en bra gitarr till ett rätt lågt pris. Värre när man ser på Blocket att en gitarr har "mindre spricka, men inget som påverkar spelbarheten". Det känns mer ich don't think so.

Fattar. Säg att lagningen inte skulle synas?

Jag har en Les Paul special som tickar flera boxar för player.
Den är refin, potarna är gamla centralab, men någon är äldre, någon lite yngre, etc.
P90 mickarna ser ut att vara original och låter väldigt nära PAF:ar bortsett från lite brum.
Jag misstänker lite att gitarren kan ha brutit halsen, men är inte säker.
Spelar egentligen ingen roll vilket, gitarren är lätt, fin att spela på, känns och låter BRA.
Den är vad jag kallar en player.....

En Les Paul har som bekant klen hals upp mot skallen och många som åkt i backen har drabbats av halsbrott.
Halsbrott har traditionell sett dragit ner priset ganska mycket, men tycker jag mig se att det spelar mindre roll idag.
Halsbrott är en dealbreaker för en del, men för dem som vet att professionell reparation kan göra halsen starkare kan det spela mindre roll.
"Fina" halsbrott som medger snygga (ibland nästan osynliga) reparationer är väl roligare än fula, men viktigast är att jobbet är ordentligt gjort, att gitarren spelar och låter magiskt....

Tack för alla intressanta inlägg och tankar så långt

Hellre en player än en case queen.

Ja tex på en svart gitarr går det att göra en sån lagning och då får man ju oftast inte veta om det.
Skulle jag upptäcka det med blacklight så är det dock samma prisavdrag, kanske något mindre om det är helt osynligt
i vanligt ljus.

Ja tex på en svart gitarr går det att göra en sån lagning och då får man ju oftast inte veta om det.
Skulle jag upptäcka det med blacklight så är det dock samma prisavdrag, kanske något mindre om det är helt osynligt
i vanligt ljus.

Ok hörrni. Om ni fick välja mellan en gammel strata som är refin alternativt en som har originallack men har en routing under plekan och som alltså inte syns när plekan är på? I övrigt allt lika. Låt oss säga årsmodell 1963

Om de spelade och lät lika bra så skulle jag nog ta routingen framför omlack. Beror väl på vad det är för routing också. Kahler eller Floyd nja...fast det syns ju.

Kan inte se att t ex en mindre snyggt gjord humbucker routing i stallet under plekan skulle vara en katastrof men omlack
gör det iaf svårare att veta vad man köper.
Om de är routade brukar det dock inte sällan vara nya eller omgjorda hål i plekan så...
Detsamma gäller omlack. Är det omlack så kan de ibland även vara routade tidigare men routingen då igenlagd under den nya lacken.

Förvånansvärt ofta är det routing, nya hål i pleka och omlack etc bytta delar samtidigt.

Skulle undvika ful-routing om inte gitarren lät och spelade magiskt. Går ju att få en re-refin som ser original ut om man ogillar refin:en.... Mina 2 c

Jag delar den tanken.
Fast oftast mer tvärt om, ett gammalt instrument i perfekt skick är troligen inget kul instrument.
Om ingen velat spela på det på +40 år det nog inte så skoj.

//Magnus

Hellre originalack, routing och halsknäck än omlack för mig.

En välanvänd säger väl kanske oftast en den snåla förra ägaren bara hade 1 gitarr istället 25, som vi här på ljudbojen tex

Skulle hålla mig borta från players av den enkla anledningen att det inte intresserar mig. Går helt enkelt inte igång på players

Minns en Telecaster ’66:a som jag köpte för en sådär 25 år sedan. Den var slipad trären och klarlackad, inte professionellt utfört. Hals-pu, kontrollplatta (och har jag för mig) stallet original. Hur det låg till med elektronik och rattar minns jag inte… Case, stall-pu, stämskruvar och (har jag för mig) plektrumskydd var inte original.

Lät helt ok men ändå var det någonting som skavde. Vad det var som skavde är inte helt klart för mig men jag tänker att mina ögon ville se en gammal gitarr men mina händer kände nya delar och att detta bidrog till att skapa en kognitiv dissonans hos mig. Jag tänker att en gitarr i originalskick är att betrakta som ”ärlig” (kommer inte på ett bättre ord) och autentisk medan en player för mig blir något av en kompromiss, ett avsteg från det genuina och äkta som var ursprungsidéen. Därmed inte sagt att en player inte skulle kunna vara ett bra eller till och med bättre instrument än original. Men det blir ändå lite som skillnaden i att att besöka ett genuint medeltida slott vs. en kopia uppbyggd på Disneyland Paris. Visst, båda har väggar och tak men bara det ena har historia som riktigt känns i luften. Förmodligen mestadels ett psykologiskt fenomen men så’n är jag.

Givetvis bondade jag aldrig med den där Telecaster 66:an så det var bara att skicka vidare. Har inte ångrat det. Det var min senaste player och troligtvis även min sista.

Omlack kan ju även innebära att originallogga, märkningar i änden på hals mm andra kännetecken på en fender är borta, konturerna nedslipade och modifierade så det blir väldigt mycket frågetecken kring autenticitet" trots att resten av delarna ser rätt ut.

Sen känns lacken inte bara som något estetiskt utan blir en viss känsla med lack som "fnösktorkat " och åldrats under 60 år som är svårt att ersätta

Gränsen mellan player och vrak är ganska tunn

Hellre professionellt omlackad 63:a där man vet att kroppen i övrigt är original, än routad och icke-omlackad.
Man vill ju ha så få strukturella förändringar som möjligt.

Intressant att det i princip verkar vara 50/50 såhär långt. Jag måste nog erkänna att jag är svag för originallack... En routing som inte syns kan dessutom gå att laga antagligen.

Fast det kan ju finnas många anledningar till varför den inte spelats på? Vem ägaren är tillexempel. Kan ju vara en hobbylirare som mestadels haft den liggandes under sängen. Även om det varit Greeny som låg i fodralet kanske inte bankir Jansson skulle märka någon skillnad?

Jag läste nyligen en annons där någon sålde en 52 reissue Tele från 2007. ”Spelad max en timme”. Sånt väcker bara frågor hos mig. Varför köper man en gitarr för typ 20000 kr, spelar ”max en timme” och sen lägger den under sängen i 19 år?? Låter inte som ett instrument som väckt särskilt mycket spelglädje! Jag förstår iochförsig att ägaren vill ha ganska bra betalt för en sådan, eftersom den är närmast orörd. Men då köper jag nog hellre en gitarr där det syns att tidigare ägaren använt den och trivts med den. Och att diverse märken osv gör det till ett lite billigare köp.

Säg att säljaren ifråga 2007 hade köpt den 52:a reissue som (möjligtvis) stod bredvid i affären och hade varit ett kanonexemplar (möjligtvis) - tror du han spelat 24/7 på den då? Nej, jag tror nog mer det handlar om vem som äger gitarrerna. Ska jag vara ärlig tror jag inte det skiljer SÅ mycket från gitarr till gitarrr. Det är nog andra faktorer som avgör om man spelar eller ej.

Hade han varit seriös i sitt spelande så hade han sålt gitarren långt tidigare för att hitta ett bättre ex (om han nu var missnöjd med den).

Det körde jag på när det dök upp en jääävligt sliten o spelad goldtop, billig var den också. Är verkligen en player och bästa gibson jag ägt.
Finns ju inga garantier, men en kass (men snygg) gura byter nog händer ofta

Det du tar upp har blivit väldigt vanligt upplever jag i annonser för allt möjligt, även om det mest är gitarrelaterat som jag tänker på. Inte mycket som använts alls känns det som, "har hängt på väggen som prydnad" stod det i en annons för en ganska dyr gitarr, 20-30 tkr.
Jag tror ärligt talat att folk drar en vals, går det så går det. Svårt att kolla också, om man varit hyfsat försiktig med instrumentet.

Ett gammalt tips som funkar fortfarande är att fråga säljaren.
Om man nu verkligen är intresserad och inte bara 'annonssurfar'

Finns oftast rimliga förklaringar, och de flesta som säljer musikprylar är trevliga och seriösa (de som jag träffat på)