Beck har varit en favorit ända sen Yardbirds, med viss tveksamhet under åren med fusion.
https://youtu.be/zmnQd8UVsRY
Det verkar så enkelt, det han gör…. men det låter bra, tycker iallafall jag….
Att han envisas spela på moderna instrument, och inte sliten vintage, gör honom ännu mer suspekt

Jättebra, och som du säger det låter så enkelt...

Om du med Fusion menar Blow by blow så tycker jag för min del att den är ett mästerverk.


Det är ju praktiskt att spela på nya grejor, lätt att få reservdelar...

Meh...

Sista skivan jag tyckte om med Jeff Beck var Beck Bogert & Appice.

Sen börjar fusionen med sina enligt mig omelodiska tonval.
(Rick Beato letar även dessa omelodiska toner när han solar.... säkert killer men inte för mig)

Och det eviga fluttrandet med svajjet... det låter som allt för mycket Tabasco på pizzan.
Derek Trucks höll på med sin egen version av det med sliden.

Som sagt detta är min personliga smak och vad jag hör.

Dom är fantastiska musiker men faller inte alltid mig i smaken.

Blev knockad när jag köpte skivan "Wired" uppe i skivbutiken vid Mosebacke. Det var bara att tänka om när det kom till gitarrspel.
Lät en snubbe som hette Bosse bygga en Colorsound Overdriver (9V med mastervolym) åt mig, och sen var det bara att koppla in Stratan och börja öva.

Kan det möjligen vara mitt alster, orange hemlackad med namnet colorbooster eller något sånt, bestölldes på planket? Tror du körde med en AC50 då ?
Kommer ihåg att jag tyckte att overdriven lät väldigt bra.


Håller med!

Jeff Beck var mannen som fick mig att förstå vad en elgitarr var för något när jag var en liten parvel.
Jag började mitt strängbrottande med en ukulele som jag byggt själv, med en hals från en fiol! Det vill säga en bandlös ucke!
Då var inspirationen George Formby och Robban Broberg, men sen hände något, farsan drog hem en gammal Grundig bandspelare från den lokala auktionskammaren och på den bandspelaren satt en rulle märkt "POP"!
På bandet fanns en konstig, nästan instrumental låt som hette "Love is Blue" och där var jag fast!
Det var helt magiskt att höra introt på cembalo och en spöklik, soft gitarr ala Kenny Burell för att gå varvet runt i gitarr sound av fuzz och slajd.
Ucken åkte ut i soporna och en Bjärton jesusknäppare införskaffades, nu ska det fan i spelas gitarr! Och Love is Blue var första låten jag lärde mig!

Jeff har sedan dess alltid funnits i mitt medvetande. Allt har inte varit bra, och jag har inte mer än några av dom givna albumen.
Så här i efterhand gillar jag nog mest när han spelat mer melodiskt på gitarr utan svaj. Det eviga svajandet på strata blir fort bara för mycket.

Ja, tamejsjutton, det stämmer! Pedalen finns kvar, och låter bättre än någonsin (undra om kiseltransistorer kan åldras till det bättre..?) även om lacken har skavts av här och där.
AC50:n är däremot såld sedan länge.

Här är den idag:
https://postimg.cc/FdqBsfDy

Härligt men vad har hänt med den stackars volymkontrollen?

Tidens tand har satt sina spår. Planen var att limma dit ratten igen, men den verkar ha försvunnit. Går dock att kontrollera volymen om man trycker fingret mot plasten som är kvar och vrider.

Här visar Jeffrey var skåpet skall stå.
Jag önskar han hade spelat mera i denna stil.


Här når han upp till Jimi Hendrix , Peter Green och Eddie Hazel kvalitet.


https://www.youtube.com/watch?v=uuXcGHjBeac

Jeff var inte bra, på bra dagar var han bäst.
Speciellt när han höll sig borta från blues.

/Magnus

Jeff har gjort mycket bra, gillar dock inte bluesen.
Han medverkade på Roger Waters platta Amused To Death och solot på What God Wants III är ta mig tusan bland det bästa jag hört!
https://www.youtube.com/watch?v=OccmcfZ ... rt_radio=1

Inte fy skam!

Jag lyssnar ytterst sällan på blues, men tipsa mig gärna om någon bra blues med Jeff.

Det där med att vara bäst när man inte spelar blues hänger nog väl samman med de gitarrister som utvecklat en helt egen stil. Jazzmusiker håller, eller iaf höll, detta som en viktig del av spelandet/skapandet, att hitta sig själv. Pat Metheny, John Schofield, Django eller Alan Holdsworth för att ta några exempel. Jeff Beck tycker jag är ett annat. Jag tycker det har försvunnit lite bland dagens utövare. Nu ska alla kunna sin "stevie ray vaughan", sina hendrixfraser, mm. mm. Blir lite som AI - kopia på kopia på kopia. Joe B är som en papegoja och kan kvittra som vem som helst av bluesrock gubbarna. Jag skulle vilja att alla försöker vara kreativa och lyssna lite mer innåt. Hitta sitt unikum. Först då är jag beredd att lyssna på allvar.

Det var riktigt skönt! Han blandar väl slide med böjarm där? Låter som han får kämpa lite från början för att få tonen att ringa med sliden, känner igen det själv, glädjen liksom dör med tonen som bara försvinner.

https://youtu.be/xu1ZaXB2SMA
Tyvärr spelar han blues, vilket jag men få andra gillar, men visst är det bra!

Hur bra som helst.
Han har spelat rockabilly även, jag tror skivan kom ut 1993 och den är även riktigt bra.


https://www.youtube.com/watch?v=_3aIEzXHBWw

Hörde på Wired från typ 1976, och slogs av att det rätt vad det är lät lite platt och okänsligt. Det är darrnålen som ska till hela tiden, han bänder inte med fingrarna alls vad jag kan förstå. Tror att det är det som gör att Becks blues inte låter riktigt blues, det är svajvibrato, inte fingrarna. Finns säkert de som fixar att spela blues med svaj, men jag tror att man förväntar sig ett snyggt fingervibrato, som t. ex Joe B gör fantastiskt bra...

Säger han som håller på att bygga en gitarr med Becksvaj, men det innebär inte att jag enbart ska spela med svaj, Det går utmärkt att blanda. Och jag spelar mest annat än blues...

Kan rekommendera Custom Sam m.fl. att lyssna på plattan som kom före ”Wired”; ”Blow by blow”. Där spelar han inte särskilt mycket med svajarm. Strata kör han på ”Freeway jam” annars är det mest hans oxblood ’54 Les Paul med humbuckers och hans Tele-Gib man hör. Fullt med goa finger bends på den plattan, ”Cause we’ve ended as lovers” t.ex. är ju inspirerad av och tillägnad Roy Buchanan.

Jag lyssnar ytterst sällan på blues, men tipsa mig gärna om någon bra blues med Jeff.[/quote]
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hela plattan "Truth" är kanonbra och blueslåtarna är helt klart åt det experimentella hållet!
Detta var före Led Zeppelin och troligen före Hendrix så helt klart sådde han ett frö med en helt ny approach för bluesen!
Bra eller inte är ju upp till lyssnarens öron att avgöra, men fräckt lir tror jag att dom flesta håller med om!

Tack för förslaget, och jag kan bara hålla med, de som inte har hört Blow by blow ska göra det!

Jag anser att den plattan är ett mästerverk, troligen är George Martin en viktig ingrediens i det hela.