Detta kan med lite tur bli en projekttråd kretsandes kring min allra första elgitarr, inköpt i mitten av 90-talet i kölvattnet av min nyfunna identitet som gitarrist, tillika finansierad av avyttringen av min då tröttnade på trumpet. Hänger ni med? När man blott 14 år gammal inser att svaret på livets alla gåtor stavas Beatles och hår över öronen och söker fästa denna entusiasm vid lämplig audiell artefakt (då informationsåldern ännu ej riktigt tagit fart varför ens merkantilistiska kanaler är begränsade till papperstidningar) är man ofrånkomligen subjekt för en minst sagt vag uppfattning om hur denna artefakt kan te sig, inte minst vad gäller ålder och ursprung.
På ren svenska: Jag ville ha en elgitarr, spelar ingen roll vilken.
Minnet sviker kring de mer detaljerade omständigheterna men säljaren, en radhuspappa less på livet och med ett horn i sidan till Ludwigs i Strömsholm, avyttrade nämnda tingest för en rimlig penning (runt 2000 :- om jag inte minns fel), under förevändningen om att det rörde sig om en naturfärgad Gibson-kopia av märke Sigma. Gibsondekalen på huvudet "var ditsatt i efterhand". Ålder okänd, men den gick att spela på. Det var en elgitarr, punkt.
Åren kom och gick, liksom allehanda gitarrer av varierande kvalitet, och denna förmodade Sigma ägnades viss uppmärksamhet i fråga om visuell framtoning. Första inkarnationen blev i jämnhöjd med upptäckten av The Who ett psykedeliskt paintjob medelst modellfärg. Hur jag motiverade nästa steg ett par år senare kan jag inte riktigt redogöra för; En blå Helly Hansen-tröja bytte snabbt skepnad och användningsområde i sällskap med en burk brunorange sprayfärg, och resultatet står att beskåda här.
Vi talar inte mer om vad som drev mig till detta, tycker jag. Låt oss istället snabbspola fram till igår då jag av en ren slump föll över en Ebay-annons gällandes en Gibson Marauder från mitten av 70-talet. Det slog mig att den var identisk med min första planka, sånär som på halsen som förvisso var utbytt. Utan att ha ägnat en seriös tanke åt min fluffiga Sigma de senaste 10 åren, insåg jag plötsligt att jag hade en möjlig vintage-knockoff i min ägo. En halvtimme senare hade jag samlat på mig grundläggande information om denna udda 70-talsgibba som tydligen var ett försök att efterlikna Fender (varför man nu skulle vilja det). Med allt detta i ryggen började logikcentrat i hjärnan knyta ihop de lösa ledtrådarna till en möjlig helhet som kunde innebära att jag inte bara inlett min gitarristbana på, utan även alla dessa år haft en äkta Gibson i min ägo. Visserligen en relativ budgetmodell, men likväl vintage.
Så nu vänder jag ut och in på min skam och överlämnar fallet till expertisen. Finns det något sätt att bekräfta detta möjliga faktum på? Jag stödjer mig halvhjärtat på några faktorer:
- Sigma (som den hävdades vara) har vad jag funnit enbart tillverkat akustiska gitarrer(?)
- Varför skulle en knockoff-fabrik lansera en kopia av en redan budgetmodell, tillika en försäljningsflopp?
- Gibsondekalen på huvudet var förvisso en genomskinlig plastfilm, men den satt där trots allt.
- To the naked eye stämmer detaljerna in på alla bilder av den första inkarnationen av Marauder (med trevägsswitch) som jag fått fram.
- Stallmicken liknar inget jag nånsin sett på någon annan gitarr.
- Den känns (kändes) väldigt stabil och genuin att spela på.
Inget av detta är naturligtvis bevis för att det är en Gibson, men i alla händelser har jag bestämt mig för att försöka återställa den i ursprungsskick. Och ja, halshumbuckern finns kvar.
Sådär, nu har jag slängt ut brandfacklan. Vad tror ni? Har jag besudlat en märkesgitarr eller rör det sig om en ovanligt välgjord och omotiverad kopia?
/2013-01-27%2011.20.50.jpg)
/2013-01-27%2011.21.20.jpg)
/2013-01-27%2011.20.28.jpg)
/2013-01-27%2011.21.10.jpg)
