Funderar lite på varför så många munspelare (också jag) har så likartat ljudideal. Visst, en del låtar kör jag via sångmiken rakt in i PAt men de flesta via en gammal Astatic eller Green Bullet, in i en liten rörförstärkare där slutsteget ska stå för eventuell dist. Variationer finns förvisso, själv har jag nog diskanten högre ställd än de flesta, men här pratar vi verkligen småskillnader. Varför är det ingen som kör på moderna myggor, via välfyllt pedalbord och in i nån ultramodern silikonförstärkare med aluminiumkonförsedd högtalare[;)]? Självklart för att vi tycker att det låter illa, eller tror att det kommer att låta illa. Men i förhållande till vad? Till nåt ljudideal som skapades för sextio, sjuttio år sedan? Vi är ju nästan värre än fokmusikviolinister vad gäller brist på nytänk, och jag upprepar, jag är likadan själv [:I]

Mats

Tror att detta beror på att väldigt många har sina förebilder som det ljudmässiga idealet. Mina två största influenser är utan tvekan LW och Paul B. Jag pluggade verkligen deras skivor när jag lärde mig att spela. Sedan dess har väl det ljudidealet följt med. Jag spelar mestadels med två olika mikrofoner (svart CR och 545) aldrig varit någon kristallkille då jag alltid tyckte att dessa lät spinkigt och tunnt. Nu har jag lärt mig att ett bra kristallelement kan låta fantastiskt bra om rätt förutsättningar finns. Så vägen till detta ideal är rätt likartat varför vi sitter där med våra cykellyktor och våra rörstärkare som får jobba hårt för att få den rätta komprimeringen. Det ljudet man har i huvudet är det man vill få ut och det är oftast präglat av ett ideal som är sextio år gammalt. Jag ser inget fel i det, var och en blir salig på sin grej. Gillar man arton pedaler och SS förstärkning med digitala knasförvrängare så låt gå för det men jag kommer aldrig att gilla det. Dessutom så är ett riktigt honkigt munspelsljud riktigt sexigt och vem vill inte vara det (sexig alltså)?[:D][:D]

J Hörnfeldt
AKA Harmonica Slim II

En liten anledning, om man vill vara elak, är väl att det finns viss potential att gömma sig bakom det raspiga ljudet.
Det är helt OK, allt är tillåtet -- och det räcker absolut inte för att man ska uppfattas som att man "spelar bra" --, men visst finns det väl något likaså "sexigt" (fast jag är tveksam till ordvalet") i en varm, lite, lite lätt mikrofondistorterad munpelston?
Som Lee Oskar ibland använder, innan han försvinner in i elektronikdjungeln.
Och tänk, vilka vinster i transportsituationen.

/Martin O

Förmodligen för att det låter så najs, om man har en bra akustisk ton. Finns inga mickar,pedaler och annat som kan dölja det. Amplifierat munspel är en naturlig evolution ungefär som när T-bone Walker började amplifiera gitarren nån gång på 30-talet.
När det gäller munspel, har inget bättre sätt att generera ett bra munspelssound dykt upp än det man kom på inom Chicagobluesenpå 50-talet.
/A

En annan anledning till ett "ljudideal" är att få soundet att passa in så bra i ljudbilden som möjligt. Har bandet ett skönt, varmt och brunt sound så vill jag ju att mitt sound ska passa in ... då hamnar man oftast i de klassiska prylarna. Men om man som jag spelar i olika stilar och "ljudbilder" så passar såklart inte alltid den feta drivna tonen in. Vidare så tycker jag att fraserningar, harmonier och den akustiska tonen är det avgörande för att få det att fungera vilken typ av förstärkning man för tillfället än använder.

Harper

Rockigare låtar ska ha lite skrän, typ Andy Just med ett F-spel in i en CM eller dynamisk mik å vidare till en halvpigg stärkare. .. Å gamla bluesklassiker ska ha ett rent, rätt in i P-At eller möjligen en kristall in i en trött gammal rörhäck som inte går att få dist i med en gitarr.
Så är det! Lite tråkigt men det är ju vad de flesta gillar.
Kommer det en kille och honkar på med 47 pedaler med 35 effekter på varje som tex Jason Ricci så blir han inte populär, -hur skicklig han än må vara.

Det de flesta vill ha är vad de kallar ett chicago sound.
Men vad är det?
Dagens nytillverkade förstärkare låter bra men inte låter dom speciellt likt det som man hör på "Chicagoblues"-inspelningar från 50 talet. Alla ska ha en astatic eller gönbulle och vill låta som Little Walter fast han själv ägde och till 90% använde en slim 77 stickmik. När han inte körde genom PA:t förståss som han för det mesta gjorde säger de som vet.
Dåtidens chicago, som alla idag tror lät som Kim Wilson gör idag, stämmer inte med hur det lät då, utan mer som det låter nu, med andra spänningar i väggen och nya tillverkningsprocesser på rör osv..
Finns det äverhuvudtaget några enögda svarta kvinnor, med frodig, moderlig byst som sjunger magiska sånger medan dom rullar papper i oljekondingar motsols i den djupa söderns fullmåne?
Nä...... Därför kan vi inte låta som förr!

Mitt ljudideal är SBW när det gäller det rena odistade munspelet. Dessutom är han bluesens bäste textförfattare. Det är min 50-öring.[8D]
Georg harmonica smith i en av versionerna av West Helena woman. Han använder ett diatoniskt och spelar i en liten skränig stärkare. Helt underbart. [:D][8D]
Eller Charles Walker 40 days and 40 nights & My babe på skivan Blow by blow.. Skitigt och hornlikt..[8D]

Fast jag låter som jag gör ändå. Spelar ingen större roll vad jag kör på eller i.[;)]


http://www.brosbrothers.se
http://www.youtube.com/user/arnenym

För min del vill jag att det ska låta "skitigt" som det lät förr och som en del låter nu!

Kör med skitigt ljud vilka jag än lirar med. Dvs än Robben Ford eller Chicagostuk. Använder Marble Max, Harp Gear eller Dynacord. Tillsammans med suveräna Harp Octave blir ljudet underbart. Med eller utan delay o reverb. Man kan säga att jag hittat ljudet jag älskar. Så nu hänger allt på mig om det låter illa...[:D]

Blow On!

http://www.myspace.com/henhousebluesband

Collard greens and gravy på cd:n Juke Joint boogie, eller Johnny Sansone på skivan The lord is waiting, the devil's too.
Underbart munspelsljud och bra spelat.
Där är mina ideal.

http://www.brosbrothers.se
http://www.youtube.com/user/arnenym